Tankar natten mot nyår

Ingen årskrönika rinner genom mina fingrar.
Backspegeln är ointressant annat än som eventuellt facit för lärdom.

Nuet bultar och vibrerar.
Färgar mina kinder röda.
Jag drar ett djupt andetag och fyller mig med ruset.

Vill jag se framåt?
Möjligen en aning.
Kanske sticka upp fingret i luften och känna hur vinden leker. Skota in och trimma för att få styrfart. Undvika att stångas i motvind.

Varje dag är ett nytt äventyr.
Och jag står packad och klar.

En matsked lycka, tack?

Det har varit dagar där mått använts flitigt ett tag.
Teskedar och litermått, decilitrar och knivsuddar. Julen kräver sin planering, mycket skall tillverkas som sen stoppas i munnen. Svensk jultradition är - förutom dyrkad Walt Disney från 1958 - att äta och dricka i enorma mängder.

Så har jag också måttat. Och mättat.
Och njutit.

Men våra känslor har ingen volymenhet.
Det vi upplever, det som drabbar oss - allt bara är.
Svävande och obestämt, utan mått, benämning eller kategorisering.

Så vaknar jag till en klar dag, med sol och snö utanför mitt fönster.
Öppnar mig för livet.

Känner mig upprymd. Tacksam. Varm. Längtande. Kärleksfull.
Utan att ha en aning om vikt, mängd eller längd.

Just som det skall vara.

Allas vår gemensamma skam

Det gnager i mig.

Flög söderut på morgonen, sen buss till en vacker köping på Skåneslätten, och så en stunds väntan utanför stationen på kollegan som ska komma med tåg. Snart möte, osäker på om jag hittar. Tåget är dessutom sent.

En tiggande man kommer fram.
Nej tyvärr jag har inga kontanter. But can you buy me food? Ok, kom vi går hit.

In på Pressbyrån. Han vill ha en French hot dog och vatten. Klockan går, snart kommer tåget. Jag betalar med kortet och går tillbaka ut. Mannen får vänta ensam på sin korv.

Väl ute på gatan kommer hon. Hon, kvinnan som försökte sälja en tidning till mig tidigare. Hon hade sett.

Please, ge mig med. Jag är också hungrig. Snälla prinsessa.

Nu kom tåget in.
Ok kom här, det får gå fort för jag har ett meeting, en tid att passa.

Hon vill också ha korv.
Hej, kan du ta betalt för en French hot dog och en dryck på mitt kort, och ge till kvinnan här? Jag måste rusa.

Ut hastigt.
Då kommer nästa. En äldre, tandlös kvinna faller mig om halsen. Please. Thank you. Mat. Me too. Jag är hungrig. Jag behöver vatten. Look, my medicin.

Ni är för många tänker jag. No I have to go, I don't have time, säger jag. Du får fråga någon annan. But please, please ... Söta prinsessa ....

Just då kommer min kollega. Vi lämnar hastigt och går med raska steg i den riktning vi tror är rätt.

Men jag ser ännu hennes svarta ögon. Och jag skäms. Skäms för att det var viktigare för mig att inte bli några minuter sen. Skäms för att två fick mat, men inte den tredje, i någon slags girig logik att nu är det någon annans tur att hjälpa till.

Men mest skäms jag för att jag är en del av en västvärld där människor tvingas svälja all stolthet, avstå från sitt människovärde och istället bönfallande be en främling om att få en varm korv.

En stulen halvtimme

En liten stund.
Som en varm fläkt.
En smekning mot längtande hud.

Tänkte när jag fortsatte ensam att det är nästa olidligt, det där att bara kort, kort få möta den man tycker om.

Kvällsnöje för flippad person?

Lustigt det där med biologiska klockor ...

Arbete sju dagar i veckan, många långa resor vid ratten, energi som bränns inför publik (ge, ge, ge!), ansvar för beslut, organisation & planering, kraft som går åt att leda (närmare 100 i ett sammanhang), texter som ska levereras eller granskas, samspelet mellan tvivel och lust i en skapandeprocess och modet som krävs för att tro på det som skapats. Till detta en exklusiv fest som inte fick ta slut för tidigt.
Jo, jag är lite mör.

Därute blir det dessutom bara mörkare och mörkare.
Kloka varelser har gått i ide för länge sen.

Med tunga ögonlock och orkeslös kropp har jag ändå arbetat duktigt hela dagen. Sen kommer kvällen.
Datorn sätts i vilan.
Soppan äts.
En film ses.
Dotter M säger godnatt.
Klockan slår 22:30. Och det är tillåtet att gå till sängs.

Det är då jag blir pigg.

Ping i huvudet!
Tjoho!
Jag vill leka! Jag vill skratta! Jag vill prata, diskutera, debattera.
Jag vill hitta på något nytt. Inte diska (som behövs), sova (som behövs) eller sortera papper (som behövs).

Jag räddar mig med ett blogg-kåseri.

Samtida samtal?

Jag vet att det bästa sättet att få ett flöde i ett samtal är bollande av frågor. Fram och tillbaka.

Först frågar jag och då berättar du, sen frågar du och jag berättar tillbaka. Samtalet pulserar, växer, lever. När jag lyssnar lär jag mig. När jag berättar blir jag synligare. Så färdas vi människor närmare varandra, undviker missförstånd och förutfattade meningar.

Ofta finner jag mig vara den som undrar. Och när inga motfrågor kommer tillbaka känner jag mig lätt som en journalist. Nyfikenhet är ett bra drivmedel, men blir den enkelsidig tystnar till slut samtalet. Liksom min nyfikenhet.
Dessutom gnager en liten tagg; är jag inte mer intressant än så?

Så jag tänker:
Kanske behöver vi återerövra konversationskonsten?
Lära oss – likt The Crawleys – att sitta vackert, äta belevat och konversera världsvant.
Kan det vara något att lägga in i nästa läroplan tror du?

Närvarande. Och fullkomligt öppen.

Han smekte min nakna rygg och jag spann som en katt i vintermörkret. Varje millimeter av huden svarade på hans beröring. Bad om mer. Å bara lite där också, och ditåt, lite mer upp ...

Jag iakttog min längtan.
Märkte hur begäret växte.
Insåg att jag hela tiden var ett steg före hans fingertoppar.

Då tänkte jag att jag skulle släppa alla önskningar.
Bara ta emot. Bara uppleva precis den smekning som pågick.
Exakt där den pågick.

Och med ens blev sensationen hisnande.

Ingen känsla är så stark
som den som är
här
och
nu.

Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.

Du får ingen blogg idag

Du får något annat.
Men då måste du komma hem till mig först!

Alla vi Forrest Gumps

Jag tycker väldigt mycket om de udda människorna. De som inte ens tänker tanken att anpassa sig, passa in i någon mall eller hålla sig kvar i lagom-fållan.

Som mannen som vinkade till bilarna som körde förbi.
Eller brevbäraren som läste allas vykort och stolt tackade för hälsningen till honom själv man kluddat dit i hörnet.
Och den fantastiska, äldre kvinnan som vill dansa solo i det projekt jag nu arbetar med.

En dag vill ska jag också släppa taget om all normalitet.
Bära hatt med fjädrar.
Sjunga högt på bussen.

Och hjälpa den som behöver mig.