Man kan kasta sig ut. Satsa allt. Låta det bära eller brista.
Man kan vråla ut sina känslor, ohämmat till hela världen.
Man kan vända ut och in på sig själv. Här har ni mig; utfläkt, uppsprättad, dissekerad.
Man kan vara huvudlös, omdömeslös och våghalsig.
Man kan vara modig.
Själv spelar jag varken i dur eller moll, lever inte i rus, ej heller i avgrund. Lunken går i moderato, färgskalan i harmlös pastell.
Kanske är det vad jag behöver just nu?
Är det kanske det här som är balans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar