29 februari 2016

Idag är det skottdag.

En dag extra. Jag arbetar en dag till utan extra ersättning den här månaden. Å andra sidan får jag bo gratis en dag i min lägenhet, för hyran är ju densamma som en vanlig februari.

Det är idag jag får fria till lämplig ungkarl, enligt gammal engelsk tradition. Funderar på om jag ska slå till, annars får jag ju vänta fyra år. Å andra sidan; jag brukar inte följa regler på det sättet.

Det är idag människan visar sin kreativitet i mätande, kategoriserande, organiserande. Tänk att, när man inte får det att gå jämnt upp, bara komma på idén att kapa ner en månad till 28 dagar i stället för de vanliga 30-31, och sen – då och då – kila in ytterligare ett datum, och låta det inte bara vara nödvändigt, utan aningen magiskt. Vi har dessutom Karl XII att tacka för vår skottdag. Bara det.

Så med ett litet extra skimmer över sig fortlöper denna måndag som vanligt; med arbete, hushållsbestyr och vardagslogistik.

Men imorgon ...
Då är det mars.
Äntligen!

TGIF

Ibland måste jag säga det högt:
Jag är inte mitt jobb.
Det är inte jag.

Om nåt krånglar är det inte nån som vill mig illa. Om vädret (eller nån annan yttre faktor) ställer till det på arbetsfronten, nej då är det inga gudar nånstans som vill läxa upp mig. Om nån inte gillar det jag gjort, då är det inget personligt misslyckande. Det är en smaksak. Inget mer.

Så tänker jag efter att ha grubblat över yrkesmässiga frågor halva natten, ätit såväl frukost som lunch framför datorn och sist svarat på mail sittandes på en motionscykel på gymmet.

Nu är det helg.
Nu ska jag vara jag.
Mig själv.
Hon som har ett värde, utan att behöva vara duktig flicka på jobbet.

Till min granne

Jag säger förlåt, utan att veta varför.
Hundra gånger, Nej, tusen.

Men jag vet inte vad jag gjort.
Utom att jag går på golvet och skramlar i köket, såsom du skrev på mycket arga lappar när du var nyinflyttad.

Jag försöker flyga, tassa, smyga. Raggsockor och tofflor. Tycker själv mest att jag sitter framför datorn och arbetar, men det är kanske inte så du upplever det.

Sedan skramlar jag så lite jag kan. Efter klockan 21 absolut inga maskiner igång, och jag tänker mig för när jag stoppar in en kastrull i ett skåp. Det gör jag verkligen.

Ändå.
När du upptäcker mig på avstånd får du något vilt i blicken. Jag ser din panik. Då går omvägar för att inte möta mig. Hamnar vi i mataffären tillsammans gömmer du dig i en gång längst in tills jag handlat klart. Och skräcken när vi (oavsiktligt) möts i porten. "Jävla skit, hon." Du tittar ner. Hela din kropp är spänd. Och jo, jag säger hej, så där som grannar gör, jag gör det. Men jag vet att du önskar att aldrig sagt något.

Så du, herr granne, vad jag än gjort ber jag om ursäkt. Jag är inte farlig eller ondskefull. Människor brukar ha lätt att tycka om mig. Och jag brukar verkligen vara den som tänker på andra.

Även på dig.

PS Den dunkande musiken kommer från lägenheten intill mig. Bara så du vet.

"Mina kompisar"

Mina brorsdöttrar har nyss fått varsin 'vänskaps-bok'.
Och jag fick fylla i båda två. Mycket roligt!
Det var kanske 40 år sedan sist ...

Hårfärg, stjärntecken och smeknamn var inte så svårt. (Visserligen kastade jag bort ett avskytt smeknamn så fort jag slapp ur skolan, men nu kunde jag ju skriva "Faster". Även om det känns lite för torrt för att beskriva just mig.)

Svårare var att fylla i "Vad jag vill bli när jag blir stor".
I den ena skrev jag ÄLSKAD. Fast det vill jag ju bli redan nu.
I den andra FRISK OCH HEL. För det är självklart.
Riktigt nöjd med mina svar kände jag mig dock inte.
Det gnagde lite efteråt. Faktiskt.

Så idag, mellan diverse kontraktstillägg och tysk web-uppdatering kom jag på det!

Datorn brummade hemtrevligt, solen sken in genom smutsiga fönster, fingrarna var pigga och tangenttryckar-lystna. Plötsligt blev allt glasklart: "När jag blir stor" är inte vad jag ska arbeta med. Utan vad jag ska göra som pensionär.

För livet går från stadium till stadium.
En 11-åring tänker att bli stor = skaffa sig ett yrke.
För en 52-åring är stor = yrkesbefriad, på nytt.

Alltså: när jag blir stor ska jag bli författare.
Med sol genom smutsiga fönster, lättarbetat tangentbord och en god kopp caffe latte intill.

Det är vår

Och fåglarna där ute börjar sjuda.
Kom, kom till mig, bli min fru, bygg bo med mig, smek mina fjädrar, här; du får halva min daggmask.

Själv läste jag en krönika om tvåsamheten som började så här:
"En gång i tiden spelade jag rugby och om det var en sak jag lärde mig, så var det att aldrig gå in i en tackling med tvekan. Det var att be om en skada."

Så fåglar; sjung starkt. Ingen tvekan lilla sparv, du är värd att älskas. Och du min talgoxe, släpp trötthet och distans och ge dig hän. Det du ger får du tillbaka, tusenfalt.

Flyg högt, ni med vingar.
Ensam i våren vill ingen vara.

När sen sommaren kommer,
ja då får vi se ...

Alla dessa appar

Vaknar. Drar mig länge.
Men till sist blir suget för stort:
Vill ha kaffe.

Till saken hör att jag har en espressomaskin.
Den låter.
Rätt mycket.

I rummet intill älskad dotter.
Hon arbetade sent igår.
Behöver sova.

Vill inte knacka.
Vill inte väcka.
Måste veta.

Alltså: Snapchat.

Tar ett kort av min Gaggia.
Tecknar ett stort frågetecken ovanpå.
Ställer in bilden på tre sekunder.
Send.

Strax efter hörs ett sömnigt fniss och ett grumligt:
"Vaken" där bakom dörren.
Och jag njuter nu av en god caffe latte.

Ledig lördag

Lodar runt.
Tofflor och mjuka kläder.
Varm kropp. Rena tankar.
Inga krav. Bara möjligheter.

Igår tänkte jag att jag skulle ge mig av.
Ryggsäck, kängor och bara börja gå.
Söderut.
Efter sommaren.

Idag tänker jag att jag stannar där jag är.
Låter det komma till mig utan att kämpa.
Det som vill komma.
Det som är gott.

Något annat har jag inte tid med.

PA anläggning sökes

Önskar mig en AV-knapp.

Eller varför inte ett helt mixerbord?
Med reglage i olika färger: rött för känslor, svart för tankar, grönt för fantasier, blått för frågor. Sjävklart mute-läge vid varje reglage. Gärna reverb, så allt blir aningen bättre, lite skönare, mer magiskt. Och så högtalare som både kan var passiva och aktiva. Ibland skicka ut signaler som verkligen når fram, ibland behålla allt för sig själv.

Sedan förstås en stor jäkla OFF knapp.
För rubbet.
När det är sovdags.

Att sätta sig på höga hästar

Alla är vi olika.
Vi kan vara långa eller tunga, viga eller enarmade.
Vi kan ha kort stubin, lätt till tårar eller skratta som en häst.
Vi kan vara solbrända, fräkniga, mörka eller tatuerade.
Ha lockar, tallriksläppar, ansiktslyft eller fullt av hår på ryggen.

Vi kan ha haft höga betyg i skolan, varit bäst i fotboll, sjungit högst eller varit den som slagit hårdast.

Vi kan vara kelsjuka, lättstressade, kontrollfreaks, blyga.
Vi kan bära på minnen av mobbing, passion, död, framgång.
På banken kan vi ha tvåsiffrigt, sjusiffrigt eller minus.

Men ingen står över någon annan.
Ingen är finare, mer värd.
Ingen har en egen plattform en bit upp, från vilken man kan titta ner på de som är lite dummare, aningen fulare och absolut mindre lyckade.

Alla är olika.
Alla har rättigheter.
Och jag själv är en del av ett sammanhang.

Rådgivning anno 1839

SARA
Till själen Albert, behöver du och jag aldrig bli fula.
Men till kroppen vet du väl, att man blir gammal ...

ALBERT
Vad betyder åldrade drag, då en god och sann ande speglar sig rent i ögon och rynkor.

SARA
Så tycker även jag. Gudskelov, du är icke en narr, Albert.

ALBERT
Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig ha hand över mitt, liksom du icke ger mig makt över ditt. Vi ska endast ha vår kärlek gemensam.

För denna text fick han gå i landsflykt, Carl Jonas Love Almqvist ...

Käre Herr Tumstock

Du styr upp mitt liv.
Du hjälper mig att hålla mig rak, dra raka linjer, lägga ut raka kurser.
Du bistår mig i förberedelser, beslut som måste fattas och förverkligande av produkter.
Du håller måttet.

Du får plats i min handväska.
Du kliar mig på ryggen när jag inte når.
Du kan tjäna som bokmärke, papperspress eller försvarsvapen.

Men ändå.
Du är inte den ende i mitt liv, Herr Tumstock.
Det finns en annan.
Som också vecklar ut sig i ståtlig längd.
Som både kan klia och smeka.
Som jag kan luta mig emot utan att något går sönder.

Jag är ledsen, gode Herr Tumstock.
Men allt går inte att mäta.

Tankar om trygghet

Du är förvirrad, rådvill och vilsen.
Du är inte säker på att du gör rätt.
Eller är rätt.
Du söker trygghet.
Ett slags grönt kort att allt är bra.

Hur gör du?
Försöker du ta kontroll?
Se till att du styr?
Då vet du åtminstone vad som händer.
Är det först då du kan känna dig säker?

Själv låg jag stilla i sängen och kände mig helt trygg.
Intill mig närhet och värme. Jag var inte ensam.
Men trygg. Och fri.

Fri att vara den jag är.
Inget behov av kontroll.
Inga krav på regler, styrmedel, överenskommelser.
Mitt liv är inget skoluppgift som ska rättas enligt ett färdigt facit.

Kanske förväxlar vi trygghet med kontroll.
Kanske är kontroll bara bedövning, när tillförsikt saknas.

Så filosoferade jag.
Och när det sen blev dag blev filosofin verklighet.
Trygghet och närhet och tillit.

Allt är möjligt

Jag tycker inte om att sälja. Jag tycker inte om försäljning överhuvudtaget. Och jag tycker definitivt inte om försäljare.

Nu vill jag förstås inte peka ut en säkert god och trevlig människa. Det är yrket jag vänder mig emot. Det där inledande trevande "Är det ... är det Catarina ... jag pratar med?". Och sedan, när jag lika tveksamt svarar "Eee ... ja?" den käcka helomvändningen till "Ja men goddag Catarina! Jag heter Anders och ringer från ..." och så vidare.

De har säkert bara varit på kurs och lärt sig via en Power Point presentation:
1. Förmedla en positiv attityd :-)
2. Var personlig :-))
3. Prata på, så ingen kan avbryta :-)))

Som barn brukade dotter N svara, när en telefonförsäljare frågade om mamma var hemma: "Nej hon har nyss dött." Det fick tyst på dem.

Själv har jag nyligen upptäckt räddningen:
"Blockera den här uppringaren".

Tjoho :-))))

Torsdag kväll

Länge, länge i duschen. Låter tusentals tankar rinna av mig tillsammans med hett strömmande vatten. Putsar lite på min fasad. Tvålar och rakar. Klipper och jämnar till.

Jag har levt. Samlat på mig för mycket fett. Men ännu mer erfarenhet. Blivit stel. Men än mer fylld och förädlad.
Jag har kastat mig ut.
Kravlat mig upp.
Flyttat både berg och kullar.

Nu rusar jag inte mer.
Men jag är varm och len och lugn och längtande.

Godnatt, jord

Eftersom jag tror att man 'får vad man förtjänar' (det du sänder ut kommer tillbaka) undrar jag verkligen vilka signaler jag har skickat till min omgivning i dag.

Flera arbetsrelaterade telefonsamtal lämnar en bitter eftersmak. En upprörd röst i andra änden rent av sårar. Jag köper tyg och expediten behandlar mig med uppenbar irritation. Till sist skäller min kiropraktor ut mig för att Sverige inte är med i Nato.

Dotter M kramar om mig och säger "det är nog bara planeterna som står fel". Själv vet jag inte. Tror inte så mycket på det där med kosmiska krafter.

Men helt klart stannar jag inne resten av kvällen. Och svarar inte i telefon.

Imorgon ska jag le mot hela världen.
Då få ni prata med mig igen!

Lat arbetsknarkoman eller hårt arbetande latmask?

För att innerst inne vara en mycket lat person, arbetar jag väldigt hårt.

Först en hel arbetsvecka med mängder av trådar. Långa, korta, stabila eller lite sköra. Sen kom helgen. Du vet, när man ska ta sovmorgon, lördags-shoppa, hälla upp ett glas vin, söndags-flanera och ladda inför det som kommer.

Då körde jag 30 mil om dagen. Sprang fram och tillbaka i långa kyrkgångar. Viftade, virvlade, sjöng och stod i. Kostymerade och regisserade. Och firade födelsedag, bjöd på tre-rättersmiddag, spelade spel.

Måndag morgon: träningsvärk, öm kropp, värkande häl. Men det var fullt med arbete, en vän på besök, bubbel, babbel och sen tung, vacker, krävande opera på kvällen.

Jag njuter. Varenda sekund. Lyckligt lottad. Stimulerad.

Men nästa helg ska jag inte göra ett dugg.
Utom möjligen se lite rugby ... :-)

Älskade barn

Jag var 32 och faktiskt lite vilsen i livet. Då kom hon, kröp upp på mitt bröst och borrade sitt vackra, hjärtformade ansikte in i min halsgrop. Kärleken drabbade mig med enorm kraft. All förvirring försvann.

Hon växte.
Blev bara sötare och sötare.
Hon sov mellan oss i sängen och när jag vaknade låg hon där och bara tittade på mig. När hon såg att jag inte ville sova mer strök hon mig sakta över kinden.

Hon växte lite till.
Blev charmigare och charmigare.
Men höll sig bakom min kjol, försiktigt iakttagande omvärlden. Inget fick gå för fort. Inga förändringar fick komma för plötsligt. Hon ville först vänja sig, förstå och känna sig trygg.

Hon växte ännu mer.
Kärleksfull, envis och kraftfull.
Och hon fortsatte att vara den som alltid tänker på hur andra har det. Tar om hand. Vårdar. Känner ansvar.

Imorgon fyller hon 20.

Jag önskar så innerligt att hon som vuxen också använder all sin kärlek och förmåga till att ta hand om sig själv. Och sitt eget liv, långt ifrån mina fladdrande kjolar.