Gele

Mitt skelett är av skumplast, mina muskler spända bultband. Håret är en tuss rostig stålull och munnen fylld av fnöske. Vågorna i bröstet känns som flipperkulor som kastas hit och dit, samtidigt som jag sitter i kontrollhytten med beslutsamt grepp om spakarna.

Med sammanbitna käkar och full styrka försöker jag ratta min farkost så att den kommer på rätt köl igen.

Och hoppas att seglen håller.

Idag, till dig

Du somnade när jag höll en hand på din mage. Du låg på sidan, trygg som ett barn med händerna under hakan. Du hörde min röst, trots djupa drömmar, och mumlade ett obegripligt svar.

Du är den sannaste, mest rakryggade och modiga människa jag mött. Vet hur det blåst runt om, byiga kastvindar från sidan, motvind, kanske också stunder av stiltje. Vet att jag vill vara din natthamn. Nu, och alltid.

Vi är inte så offentliga i sociala medier. Men idag blev texten här till dig. För att jag älskar dig så starkt, så enkelt, så ogrumlat.

Stormen har lagt sig. En varm bris smeker oss.
Läkande.
Sjungande.
Och kärlekande.

Precis vad jag behövde

Knarr, knarr, knarr, knarr.

Går en promenad mellan meterhöga snövallar, solen strålar genom snöklädd skog, husen - alla av trä för uppvärmningens skull - är frostklädda och luften krispig och klar.

Passerar människa efter människa. Alla stirrar de framför sig, ingen säger hej. Jag vet inte om det är så man gör här uppe i glesbygden eller om det står skrivet 08 i min panna. Men jag känner mig främmande. Ovälkommen.

Så ser jag en stor hög med snö. Mycket lockande. Jag gillar ju att gå upp på problemfria höjder.

Sätter fart.

Då kommer två korta och ivrigt pulsande personer över krönet från andra sidan. De ser mig och ropar högt med klara röster:

- Heeeej!
- Vad heter du?

Jag vinkar och ropar mitt namn och frågar efter deras. Vill ju veta.

- Får man komma upp på er kulle? ropar jag sen.
- Jaaa! Det är soligt här.

Jag nästan springer upp, lätt i sinnet. Där står dom, med åk-madrass och rosiga kinder. Världen är plötsligt andäktigt vackert.

Vi pratar, de swichar nedför och skrattar, frågar om jag såg (klart jag gjorde), sen kommer de upp, åker ner, rullar runt, kommer upp igen och åker ner igen. Ja, ni förstår.

När jag till sist vänder neråt och hemåt ropar de efter mig.

- Vi ska åka här länge! Om du vill komma tillbaka.

Jag vinkar.
Och sen:

- Ikväll ska vi äta tacos!!

Hej livet

Igår var en krävande dag. Rent fysiskt.
För jag hatar att kräkas.
Hatar. Att. Kräkas.

Han höll mig i handen, matade mig med vätskeersättning och lyssnade på berättelser om magsjukeupplevelser från förr. Och efteråt slog det mig att jag nu har mer bakom mig än framför. Om jag inte blir 108 år det vill säga, men det har jag ingen lust med.

Så är jag full av minnen, historier, dramatik & romantik, jag har klarat av, orkat med, lyckats, njutit och berikats, jag har lärdomar och erfarenheter och inte så många rädslor för jag vet vad jag går för, och jag har skrattat, skrikit, hulkat, lekt, älskat, misshandlats och missförståtts.

Med allt detta i mig vandrar jag framåt. Jag vill skratta mig in i mål, leka mig stark, älska mig ren och nyfiket fortsätta lära och uppleva. Varje dag räknas.

Utom möjligen framtida vinterkräksjuke-dagar ...

Touch me honey honey ...

Ny dator.

Den är fantastisk. Snabb som en virvelvind. Raffig. Modern.
Jag döpte den genast till Blixten McQueen.

Men mitt i allt det moderna dök det upp en touch-ID funktion. Glatt gjorde jag som datorn önskade, och mitt pekfinger avtecknades, linje efter linje, inför mina ögon. Jag såg fascinerat på och undrade om nån dessutom kodade av mina dolda hemligheter och innersta personlighetsdrag på samma gång. Spåkvinna-on-line liksom. Tänkte att min fingerspets berättade om långa resor, kunglig uppvaktning och osviklig framgång.

Sen var det klart.

Och från den dagen behöver jag alltså pricka med mittt finger på en liten, liten osynlig ruta på en dimmad touch-list där ingen info minsann står skriven på nån näsa, och jag trycker och trycker och jag håller och jag nuddar och gnuggar, ja jag touchar för fullt, men antingen är fingret för blött, för kallt, för torrt, för klibbigt eller helt enkelt fel. För datorn öppnas inte.

Sänder en tacksamhetens tanke till min aldrig sinande plan-B taktik, och slår in lösenordet. Och minns, aningen uppgivet, den gamla goda tiden med en icke-lösenskyddad dator.

Nu är jag ett fort.
Försök att hacka mig den som kan!

Narnia

Jag är tillbaka i Winter Wonderland.
Ett litet spacejump och allt är plötsligt inbäddat i vitt.

Luften är klar.
Ljuset påtagligt (varför packade jag inte solbrillor?).
Jag blir lugn. Och genast sömnig.

Skyfflar bort en rejäl snöhatt på brevlådan, stampar av vitt puder i hallen och kastar mig in i det som också är en del av mitt liv. Ett av de många rummen. Där jag är vi, och vi är ett nav, och från navet går ekrar ut åt alla håll; raka och blanka, lite sköra och vingliga, kreativt färglagda, lekfullt skruvade och stadigt förankrade.

Solen sänker sig bakom skog och berg.
Jag drar ett djupt andetag.

Epicentrum

Det handlar om vad du ger.
För när du behåller det mesta för dig själv, då händer inget.

Magin skapas i det ögonblick du låter en bit av dig själv ge sig iväg, kröka sig runt hörnen och aldrig stanna upp i motvinden. När du öppnar dig utåt och uppåt, spricker en aning och låter skalet sakta falla sönder, bit för bit.

Du är fri. Tillsammans.
Och du är lätt och fylld av strömmar, uppkopplad mot omvärlden och i ständig förändring. Du har lämnat din puppa.

Så flyger tankarna, efter en dag av torktumlar-tillvaro, utan att en enda sekund ha förlorat lugnet, ljuset och balansen där inne.

Ibland

... finns det så mycket att blogga om. Eller i alla fall försöka vrida och vända på. Studera genom olika linser och skriva ner i relativt träffsäkra formuleringar. (Allt är relativt. Det lugnar mig.) Men jag vet inte var jag ska börja ...

Alla dessa tankar som flyger runt likt knott runt i skallen; jag fångar en hastigt och granskar den en stund.

- Hej tanke, visst är det du som handlar om ett aktivt val?

Jag skulle kunna falla ner i gropen, låta trycket i brösten bilda tung front över hela mitt varande, och  släppa efter för klagoropen som vill ut. Eller också se saken från en helt annan vinkel. Se där, den blev inte så farlig. Nästan intressant, till och med.

Får fatt i en tanke till. Inser att den är skrutt och krossar den med nageln.

Och så en sista, den som lite lurigt pirrat där inne, den om telefonen och om hur man kan ändra sig och vidga sina vyer, tänja gränser och allt vad det heter. Fnissar och släpper den lös. Det är kul att utvecklas.

Sneglar på den stora där i hörnet, den om anknytning och tillit. Den finns där, men hotar inte. Let it be.

Istället sänker jag ner mig själv i det stora känslobadet. Hett och flytande. Efter två timmars snyftande, rinnande, snörvlande och gnuggande stänger jag av filmen och känner mig lite renare.

Snurret i huvudet pågår än. Men nu är även ögonen svullna.
Nu kan jag somna gott.

Om det inte vore så j-a kallt

Det var ett urhäftigt kvarter.

Gammal industrilokal, så där högt i tak som jag tycker om, tegel i varm jordfärg och spröjsade fönster. Varsamt renoverat, fyllt av möjligheter.

Stort torg framför. Höga träd, inlindade i lampslingor. Ett café med uteservering. En mysig restaurang. En biograf som såg ut som en riktig biograf, inte en popcornfabrik.

Och allt var öppet.

Och allt var tomt.

I iskall vind med vita fingrar promenerar jag till min bil efter en mycket fin stund av musik och mänsklig värme och tänker att här ... Här hade det kunna vimla av folk. Några gubbar på torget. Trängsel på uteserveringen. Skratt, högljutt sorl och klirrande glas. En skällande hund vid träden, några barn som leker tjurfäktning med sina cyklar och en gatumusikant.

Om det inte varit så förbaskat kallt.

Och mörkt.

Och i Sverige.

Charlize och jag

Jag förstår inte hur jag nånsin kunnat passera en gränskontroll. Begriper inte att jag inte för länge sen haffats och kastats in i ett avskalat förhörsrum med vitt ljus och tonad fönsterruta. Det är ofattbart att jag faktiskt inte sitter inne, misstänkt för människorov, seriemord eller i alla fall lite tung droghandel.

För jag ser brutal ut.
På passfotot.

Så äntligen, efter att ha levt med bilden av mig själv som ett monster, är det dags för förnyelse. Vad jag har längtat!

Laddar länge. Dusch, hårtvätt, lite täckstift på nån blemma, försiktigt puder och lagom med mascara. Se där! En rätt trevlig femtioplusare som möjligen slår ihjäl en och annan kackerlacka på semestern, men inte mer än så.

- Får jag le? frågar jag den glada polisen i luckan.
- Ja, lite som Mona Lisa går bra, svarar hon vänligt.

Maskin, skarpt ljus, lins, bort med hår i pannan och så Mona Lisa. Det här blir fint, tänker jag, hon är fin hon, Mona. Sekunder går. Polisen tittar på sin skärm. Ler.

- Och här kommer din bild.

Ridå.

Drömmen om Da Vinci pulvriseras och försvinner i expeditionsrummet, och jag drar en lätt suck, tänker på Therons fenomenala rollporträtt i Monster och stänger sakta jackan.

- Den blir bra, säger jag. Den tar vi.