Knarr, knarr, knarr, knarr.
Går en promenad mellan meterhöga snövallar, solen strålar genom snöklädd skog, husen - alla av trä för uppvärmningens skull - är frostklädda och luften krispig och klar.
Passerar människa efter människa. Alla stirrar de framför sig, ingen säger hej. Jag vet inte om det är så man gör här uppe i glesbygden eller om det står skrivet 08 i min panna. Men jag känner mig främmande. Ovälkommen.
Så ser jag en stor hög med snö. Mycket lockande. Jag gillar ju att gå upp på problemfria höjder.
Sätter fart.
Då kommer två korta och ivrigt pulsande personer över krönet från andra sidan. De ser mig och ropar högt med klara röster:
- Heeeej!
- Vad heter du?
Jag vinkar och ropar mitt namn och frågar efter deras. Vill ju veta.
- Får man komma upp på er kulle? ropar jag sen.
- Jaaa! Det är soligt här.
Jag nästan springer upp, lätt i sinnet. Där står dom, med åk-madrass och rosiga kinder. Världen är plötsligt andäktigt vackert.
Vi pratar, de swichar nedför och skrattar, frågar om jag såg (klart jag gjorde), sen kommer de upp, åker ner, rullar runt, kommer upp igen och åker ner igen. Ja, ni förstår.
När jag till sist vänder neråt och hemåt ropar de efter mig.
- Vi ska åka här länge! Om du vill komma tillbaka.
Jag vinkar.
Och sen:
- Ikväll ska vi äta tacos!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar