söndag, februari 11, 2018

Ibland

... finns det så mycket att blogga om. Eller i alla fall försöka vrida och vända på. Studera genom olika linser och skriva ner i relativt träffsäkra formuleringar. (Allt är relativt. Det lugnar mig.) Men jag vet inte var jag ska börja ...

Alla dessa tankar som flyger runt likt knott runt i skallen; jag fångar en hastigt och granskar den en stund.

- Hej tanke, visst är det du som handlar om ett aktivt val?

Jag skulle kunna falla ner i gropen, låta trycket i brösten bilda tung front över hela mitt varande, och  släppa efter för klagoropen som vill ut. Eller också se saken från en helt annan vinkel. Se där, den blev inte så farlig. Nästan intressant, till och med.

Får fatt i en tanke till. Inser att den är skrutt och krossar den med nageln.

Och så en sista, den som lite lurigt pirrat där inne, den om telefonen och om hur man kan ändra sig och vidga sina vyer, tänja gränser och allt vad det heter. Fnissar och släpper den lös. Det är kul att utvecklas.

Sneglar på den stora där i hörnet, den om anknytning och tillit. Den finns där, men hotar inte. Let it be.

Istället sänker jag ner mig själv i det stora känslobadet. Hett och flytande. Efter två timmars snyftande, rinnande, snörvlande och gnuggande stänger jag av filmen och känner mig lite renare.

Snurret i huvudet pågår än. Men nu är även ögonen svullna.
Nu kan jag somna gott.

Inga kommentarer: