Lite mer magi

Anknytning.
Knyta an.
Knyta.
Knut.

Det låter så låst. Begränsande. Och gammeldags.

Men nej, vi låser inte. Inte mellan oss, inte runt om oss, inte i oss. Vi väver små knutar, anknytnings-knutar, i den stora väven som heter 'må bra'. Garanterat stretch. Och ett mycket fint motiv, mycket vackrare än vad jag hade klarat av egen kraft. Med egna resurser.

Så vandrar jag fri. I sammanhang. Dammar av och sopar bort allt det gammaldags. Jag är en modern kvinna.

Det glittrar till ögonvrån när jag rör på handen.

Utmana mig!

Vaken.
Vaksam.
Nåt kan hända.
Måste hålla vakt.
I rörelse.
Beredd. Faror finns, outforskad mark finns.

Vill vidare, framåt.
Vill utvecklas.
Lära mig, uppleva, upptäcka.
Öppnar mig på vid gavel.
Stannar aldrig.
Klagar inte.
Ger inte upp.

På språng.
På alerten.


*

Du som får mig somna i ditt knä, du når min djupaste längtan ...

Lite som Sisyfos ...

Ibland bara måste man börja om från början.
Gå tillbaka till Gå ...

Besvikelse gör inget bättre, det är bara att bita i det sura äpplet, stå kvar i den kalla duschen och göra en omstart. Reload.

Och så behöver man intala sig själv att allt arbete – den stora satsningen och den krävande ansträngningen – inte alls varit förgäves. Trots att allt är som bortblåst. Nej, säkert har en lärdom gjorts. Säkert är det så här livet ska vara.

Eller också inte?
Varför är det så j-a svårt att inte halka tillbaka i gamla hjulspår?!

Yasuragi

Ligger ensam på hårt underlag.
Filt över mig.
Sus i öronen.

Andningen vill inte landa, trots klanger och vibrationer runt om mig. En röst säger; gå upp på ditt eget berg och se ut.

Jo, jag vet.
Problemfri höjd.

Jag älskar att klättra, halka till och skrapa mina knän. Smutsa ner händerna när jag grabbar tag i naturens fästen. Stanna upp och lugna ner min andning. Piggna till och tänka: på'n igen.

Känna stolthet över strävan. Känna lycka över svårigheterna jag lägger bakom mig. Känna mig totalt sann, ljus och närvarande när jag står på toppen. Framme.

Nu fann jag inget berg.
Bara tung lera som höll mig kvar. Där nere.
Jag försökte aldrig lista ut varför.
Bara sörjde.

Och bestämde mig i samma stund för att ta tillbaka det jag förlorat.

Som i Trollflöjten

Han somnar intill mig varje natt. Bakom ryggen likt en pusselbit. Jag hör på hans andning om han är lugn eller orolig.

Ibland pratar jag med honom när han sover, upprepar det där jag sagt ända sen första natten tillsammans. Orden tränger förbi sömnen och når längst in. Jag känner att spänningarna släpper.

Det har varit tufft. Ibland på gränsen för vad man klarar av. Nu verkar ljuset ha återvänt och livslågan fått fart.

Nu andas vi ut. Nu blåser vi varm andedräkt på varandras kinder. Nu smeker vi lätt med fingrarna över varandras ryggar.

Jag tror vi tagit oss igenom prövningarnas tempel ...