Så där lite i smyg

Jag ska minnas den här tiden som den tid då jag fick börja om från början. På många sätt.

En tid i förorts-ofrihet, med en oändlig mängd mail, kuvert, frimärkskartor och telefonsamtal. En tid med bra serier, skåp-råtts-beteende och Jan van Haasteren. Med ständig nyhetsbevakning i kombination med verklighetsflykt vid läggdags. En tid med längtan efter min käraste vän och partner.

Men ljuset är på väg.
Jag vandrar, tänker om, slankar av.
Bygger upp, planerar nytt.
Köper blommor till balkongen.
Sjunger.

Och leker. Törs bara inte riktigt säga vad ...

Från mitt fönster

Inget är sig likt.

Det är som att köra en helt ny bana, utan att ha en aning om hur kurvorna ska svänga eller vilken fart som är bäst.  Jag arbetar om tolv års rutin, bygger upp under sju dagar det som tagit sju månader, kastar upp rubbet i luften huller om buller och försöker hålla huvudet kallt när det faller ner.
 
Men nåt har hänt mitt i tumultet.
Ett lugn där ute.
Naturen andas.
Och från mitt köksfönster ser jag:

Skogsduva
Blåmes
Talgoxe
Hackspett
Rådjur
Ekorre
Hare
Rödhake
Diverse katter

Och en svart portfölj.

Corona creativity

Letargin lurar runt hörnet.

Kreativiteten, som är så starkt förknippad med andra människor, fladdrar oroligt. En liten låga, knappt synbar. Djupt där inne.

Så jag köper blåbär och grädde. Gör pannkakor. Vispar och mosar. Tar fram chokladsåsen från nåt kalas i vårt förra liv. Plockar fram en av mina favoritmålningar. Av en av mina favoritkonstnärer.

Lägger grädde i oval och mosade bär på. Det blir kladdigt. Försöker mig på Miros lekfulla penseldrag med min chokladsås. Det blir ett eländes gegg. Klickar på en bit jordgubb i hörnet. Det blir pannkaka av alltihop.

Börjar om.
Blåbär, inte mos.
Lyfter försiktigt sylt ur burken med pincett.
Och ringlar med balsamicokräm.

Så!
Inte ätbart.
Men nån slags konst blev det ändå.

Horisontell

Lördag.

Arbeta hemifrån

Jag är van att arbeta hemifrån. I tolv år har mitt arbetsliv inneburit i alla fall halvtid vid ett köksbord.

Restiden från säng till dator är 30 sekunder, om jag tar myrsteg. När jag vill ha fikarast behöver jag inte bara lätta på rumpan, utan dessutom ta fyra och en halv till fem steg. Lunch skulle förstås kunna ätas ute, förutsatt att jag tog med en kall sallad, matig macka eller varmkorv i termos. Men oftast äts den på samma köksbord som nyss utgjort arbetsplats. Det vill säga; arbetandes och tuggandes i skönt samförstånd.

Nu arbetar jag hemifrån för att det pågår en virusattack där ute. En liten jävla skit med krokar som muterar sig och leker katt och råtta med både vetenskapsmän, regeringar och oss vanliga dödliga.

Och plötsligt håller jag på med massa andra dumheter ...
Äter godis, äter macka, dricker 14 koppar te, äter lite till, längtar efter mer godis, struntar i att borsta håret, struntar i att borsta tänderna, öppnar kylen och ser om det finns nåt att äta, struntar i att byta strumpor, struntar i att gå ut (om det inte är för att köpa gods) ...

Och så vidare.
Dag ut och dag in.
Förbannade virus!