Tradition och gammal hävd

Vi pratade om julen. Summerade. Utvärderade. (Bra där, man ska alltid utvärdera - så att man lär sig och utvecklas.) Och nån sa till mig att jag inte alls varit stressad.

Jo. Jag höll med. 

Men så slog det mig: varför tänkte vi ens så? Är det något slags axiom att en husmoder ska vara julstressad, en folkkär tradition i linje med Kalle, långdans och Hej Tomtegubbar? Målar vi en sann världsbild när vi säger så, eller plöjer vi i gamla fåror utan att lyfta blicken?

När alla åkt gjorde jag en egen summering:
Fem vuxna män var där. Alla diskade, lagade mat, nattade barn, plockade i hörn, på bord och golv. Värmde glögg, rullade köttbullar och hackade rödkål. De enda två med snopp som inte gjorde mer än att glädja oss till max, var de två små. Med fem fantastiska förebilder som lägger ribban inför framtiden.

Av kvinnorna i flocken låg minst en, oftast två, ibland tre i sängen och vilade. 

Och på fjärde dagen, så även jag.

Stolthet och fåfänga

Det är så lätt att vara stolt och fåfäng.

Stursk knycker jag på nacken, vänder på klacken och säger 'kan själv' till mig själv och hela världen. Sen sitter jag där ensam, visserligen kompetent, men ganska allena. Och fåfängan ställer till det, inte omtanken om mitt yttre (som skulle behöva en rejäl renovering), men det där inre kliet; varför inte jag? Vad är det för fel på mig?

Men ikväll tänkte jag, lagom småknäckt och allmän-frustrerad, att nu får jag fan-i-mig skärpa mig.

Jag har så mycket att vara tacksam för.

Klart slut.

Att göra en Edvard Persson

Vandrar längs grusvägen, just nu rätt lerig.
Sveper blicken över kohagen.
Undviker en pöl.

Tänker att här har jag liksom alltid varit. Från flickan i batik-klänning med katten som enda sällskap.

Idag ingen katt, men en mobil. Den går också att prata med.
Stor jacka. Kängor.

Jag förstår inte riktigt vad jag gjort alla år i en trappuppgång, men att jag sluter en cirkel, det är helt klart. Och allt som finns där i är en del av mig.

Vem jag nu är.
Egentligen ...

Jag övar mig

Någon läste och blev orolig. Men nej, jag skriver ingen offentlig dagbok.

Jag leker med ord. Utmanar stigarna i hjärnan. Ser om jag kan få fatt en stämning, en aning, en osynlig väv.

Ingen dag utan en linje, tänkte jag en gång när jag startade den här bloggen. Då var det inne med bloggar, och jag hade säkert hundra läsare om dan. Nu skriver jag i tystnad, inte många läser, inte gör jag reklam heller.

Men jag vägrar filma mig själv till olika insta-stories. Det skapar inga nya utflyktsvägar i skallen.

Olika rum

Det är så väldigt tyst.
Bortsett från det eviga susandet och ljudandet mellan öronen.

Jag vill inte laga mat. Knappt äta.
Knäckebröd är bra. Just nu är jag inne i en rutig period.

Och nyss fyllde jag i en enkät på nätet. Om mitt hälsotillstånd. Landstinget ville veta, så jag svarade ärligt. Det var ganska deprimerande.

Så rör jag mig mellan olika rum, likt Mårran undrandes om jag nånsin kommer att få vara med.

Tomrum

Jag försvann.
Hela tillvaron försvann.
Ork och motivation tassade försiktigt iväg, utan ett ljud.

Jag flyttade. Till ett väldigt stort hus. Där är jag mycket ensam. Fast det gillar jag, å andra sidan. Ibland tänker jag att jag inte har några vänner. Men det har jag. Fina sådana. Ofta är det alldeles tyst, bortsett från det eviga suset i öronen. Fast så vill jag ju ha det.

Inget är fel.
Likväl har något förlorats. Dött i pandemin.
Och nu kommer mörkret och kylan och jag undrar vad som ska få mig på rätt köl igen.

Kanske att börja skriva?