En holistisk regissör kanske?

Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:

"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."

Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?

Jag är en sån som har en pojkvän. 
Min roll i livet: förälder. 
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.

Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.

Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.

Och nåde den som sätter en etikett på min panna.

Känn ingen sorg för mig ...

Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...

Brunt, gult, smutsigt och grått.

Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.

Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.

Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.

Där är det varmt och tillmötesgående.

Vid midnatt

Alla sover och jag är vaken.
För jag är pigg.

Det är nu jag vill umgås. Prata i telefon eller bredvid varandra i soffan. Låta några ljuslågor fladdra stilla, hålla om en kopp varmt te, och lägga fötterna i nåns knä.

Jag vill berätta om det goda skrattet som gavs mig ikväll, samtala om hur viktigt det är att vi skrattar. Inte dissekera eller genomanalysera, inte låta missöde och svartsyn få utrymme i mitt sinne. Jag vill prata lätt och ljust. Eller bara vara lite tyst.

Det är nu jag vill kramas.
Min hud vill bli smekt och mitt hår rufsat i.
Jag vill känna hjärtslag och andetag tätt intill.

Men alla sover.
Imorgon däremot, då är alla pigga och på väg.

Nästan alla i alla fall;
Mig är det ingen idé att prata med innan klockan 10 ...

Funderingar i dimma och mörker

Drömde lite oroligt, glömde bort allt i dagsljusets virr-varr men insåg plötsligt med klar skärpa vad det var jag hade mått så dåligt av: Nonchalansen.

Lite senare körde jag mil efter mil i mörkret och funderade över livets hinderbana - både den utmattande och den utmanande, och gjorde en grundlig analys över taktiker och förhållningssätt.

Oavsett vilka banor jag än följde kom jag fram till samma slutsats:
Allt annat än just .... nonchalans.
Smärta, glädje, ilska, kättja. Rena känslor. Hela paletten full.

Och att det enda jag själv kan göra är att äga mitt eget liv.
Styra min egen farkost.
Göra aktiva val - där jag väljer goda energier.

Fylla mig med strömmande ljus.
Innerlig tacksamhet.
Kravlös kärlek.

Att slåss med väderkvarnar

Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.

Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!

Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.

Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.

Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.

På riktigt.

Nät-värk

Nej, du kan inte äga en annan människa.
Inte ha ensamrätt.

Du delar den du älskar.
Med minnen och människor från det som varit.
Och med det och dem som är idag.

Det är som trådar i en stor väv; bakom oss, igenom oss, och på väg vidare. Du själv är där – en av många tåtar – och löper fram och tillbaka i sammanhanget. Sida vid sida med vissa, i kors med andra.

Och aldrig kan du säga;
din tråd är min, och den går dit jag vill.

Krångel och krumbukter

Jo visst är det krångligt med människor ibland.

Små ska skjutsas, matas, tvättas.
Lite större ska stöttas, pratas, peppas.
Sjuka ska vårdas och ledsna tröstas.
Håglösa ska uppmuntras och överaktiva behöver lugnas.

Och så alla behov: se mig, förstå mig, älska mig!
Klura ut vad jag menar när jag är otydlig, och stå ut med min distans när jag är trött. Låt mig vara i fred och behöv mig i perfekt balans. Ta inte åt dig om jag är lite grinig, och inse att du sårar mig om du själv låter irriterad.

Lyssna på mig, ge mig råd – men kontrollera mig aldrig.

Ge mig frihet. Dela min tillvaro.
Få mig att känna tillit och trygghet. Och tillåtande.
Stimulera min utveckling och tillfredsställ min åtrå.
Finns för mig.
Och se till att stå på egna ben.

Ja jösses ...
Vore det inte enklare att bara vara själv?
Ingen som har andra åsikter om vilken film som ska ses, vad vi ska äta till middag eller om vart semestern ska gå?

Mitt svar är NEJ.
Människan blir människa bland andra människor.
Och jag vill inte vara utan en enda av mina människor.

Krångel och krumbukter går hand i hand med kärlek.

They're coming to take me away ha ha

Jag leker.
Och går utanför ramar.
Inget mainstream utan zigzag, snurrar och volter.

Ibland är jag upp och ner.
Ibland är världen upp och ner och jag själv rak som ett spjutspett.

Jag tillåter mig att vara precis den jag är.
Knäpp, ja visst. Också.
Lite skruvad.
Samtidigt rejält förankrad.

Jag är jag.
Den jag är.

C'est tout!

Tak över huvudet

Nu menar jag inte att vara en sån som hurtfriskt säger att det finns men mening med allt som sker, men jag lever ändå efter devisen att alla situationer som uppstår, och alla du möter, de är där som en slags lärare.

Så när jag först - då jag åkte DIT - hamnade utanför en låst dörr mitt i natten, ensam i mörkret och kylan, och sen - när jag återvänt tillbaka HIT - inte kom in i porten på grund av en nyckel som inte fungerade, och det var närmare midnatt, ja då undrade jag:
Vad ska jag lära mig av detta?

Nä, jag blev aldrig låg eller stressad. Jag är en hejare på att lösa problem. Inget hinder får mig ur spår.

Men ändå tänkte jag att; jo ... det kan ju vara så att efter en lång och intensiv arbetsdag ska man helst inte sätta sig i bilen och köra närmare fem timmar. Eller?

Väl inne (båda gångerna) kröp jag upp i sängen med en trygg kopp te i handen. Livet är allt bra intressant ändå.

Shit happens

Maskiner ska fungera. Såsom bilar, dammsugare och espressoapparater.
Människor ska vara hela. Ha fungerande magar och rediga tankar.
Snön ska vara torr, och gräset grönt.
Glaciärer ska ligga där de ligger och solstrålarna ska inte ge cancer till nån.

Fast nu är det inte riktigt så.
Då får vi acceptera, möta och låta ske.
Laga, lösa, lyssna.
Det går.
Allt går.

Utom en sak.
Att du är där och jag är här.

Loop

Man kan stoppa nåt i munnen och sen ångra att man åt. Man kan behöva sova men samtidigt kämpa för att hålla sig vaken. Man kan längta efter förnyelse och stanna där man är.

Man kan skrika efter uppmärksamhet och sen vända på klacken och gå. Man kan kräva fullständig frihet och kärleksfull bekräftelse på samma gång. Man kan vilja äta kakan och ha den kvar.

Eller också släpper man taget. Går ur spår.

Fritt fall.
Okänd mark.

Och en sju-helvetes utveckling.

En varg sörjer sin flock

Att vistas i ett sammanhang.
Att höra till.
Att vara förankrad likt ett träd i dunge – inte stå ensam och oskyddad mitt på savannen.

Det tror jag är grejen.

Och även om vi väljer bort individer då och då under vår resa, så väljer vi inte att hamna utanför sammanhanget. Eller, om vi blir bortvalda, sörjer vi inte bara den förlorade relationen, utan alla de som hör till.

Så tänkte jag när en viktig händelse visade sig generera en mängd olika reaktioner.

Trollflöjten

Skottkärra efter skottkärra lastad.

Rullar till bryggan.

Allt ner i båten.

Inte många centimetrar kvar ...

Då börjar regnet.

Och snålblåsten.

Och kylan.

Fort, fort iväg.

Motorn startar, gasen i botten, teckenspråk mellan akter och för:

”Du hämtar bilen, jag lastar ur båten så länge.”

Över vattnet, teamwork startar, måtte inte packningen bli allt för blöt!

Men så kommer han tillbaka. Utan bil.

Startmotor paj.

Jaha.

Efter en dryg timme på parkeringsplats i regnet kommer bärgar'n och skapar nedförsbacke med sitt flak så att bilen går igång. Sen vet vi båda, utan att ens prata om det, att vi inte får stanna bilen innan den parkerats på verkstad som med omedelbar verkan kan lösa alla våra problem. Så här framåt kvällskvisten. Hela framtiden vilar nu i någon annans händer ...

Ett dygn senare promenerar vi hand i hand på Söder. 

Allt är köpt, ordnat, hämtat. 

Bilen snart klar. Listan avbetad.

Det var som i prövningarnas tempel.

Motstånd.

Vi klarade det.

Nu, starkare än någonsin.

Sleepless in Suburble ...

Det är på natten som min hjärna vill vara mest kreativ.

Då skriver den tal. Krönikor. Noveller.
Då belyser den det som varit och visualiserar det som komma skall.

Då fantiserar den ...
(Under de år jag inte kände mig trygg, ja då spelades de mest thrillerartade situationer upp i mitt inre universum. Nu, när tillit och fördjupning råder, är fantasierna ljusa och jordnära.)

Jag provar djupandning.
Örtte.
Mörker och frisk luft.

Men inget hjälper.
Hjärnan är så glad och uppspelt!

Hej världen - vad sägs om en blogg så här kvart i tre på morgonkvisten?

Adjö, farväl, för denna gång

"Det är då som det stora vemodet rullar in ..."

Texten ringer i mina öron.
Kanske kommer jag ihåg den fel?
Nå, i alla fall. Jag förstår precis.

Rullar, det är just vad det gör. Vemodet.
Som en molnbank, som en flodvåg, som ett godståg.
Rullar mot mig, in över mig, genom mig.

Efteråt är mina ben mjuka och lite skakiga. De vill inte riktigt hålla sig uppe. Eller ta sig framåt. Ögonen bränner en aning, bröstet darrar till, och jag vänder mig mot tryggheten och säger med ynklig röst: du, jag mår piss. Och han förstår.

Sen enas vi om att vi delar känslan. Vemodet över att stänga stugan, lämna ön. Hösten är här på alla sätt och vis, och allt ska snart snurra som om sommaren aldrig hänt.

Och så går vi till en pub, äter gott, skrattar i kapp och landar stadigt på fastlandet. Tillsammans.

Varm choklad

Onda magar och underproducerande körtel.

Viktiga uppdrag, väsentliga beslut. Mail, en masse.

Sinad brunn. Uppgrävd baksida.

Valdag och nycirkus. Eller varför inte valcirkus.
Valvaka med vänner på vacker gård i Sörmlands förtrollande skogskulle-landskap.

Regn. Båtfärd

Strömavbrott.

Och en väldigt lååååååååååång lista inför helgen.

Det är då en kopp O'boy blir till en varm och innerlig kram.
Och inte bara på grund av 35 procentig Mintuu ...

Nödutryckning. Gånger två.

Det blev så, att vi fick hämta med oss den drivna, ljuvliga fyraåringen på vägen till landet. Hopp och skutt i benen, skratt och underfundiga samtal, köpa tandborste och låna Blixten-kläder.
Allt går. Vi har det bra.

Sen är det läggdags.

"Jag önskar att jag hade mitt gosedjur ..."

Liten röst, liten flicka.
Stor flicka, lätt panik.
Ett barn utan gosedjur ... och vi är på en ö och det är mörkt och mamma och pappa är långt bort.

Hjärnan på högvarv. Har vi nåt i stugan? En leksak från förr?

Gräv, gräv i korgen. Hårt, plastigt, kantigt.
Ett flygplan.
En vattenpistol.
Slingrigt hopprep.
En boll.

En boll?!!
Hoppet stiger.

"Du, kan man ha en gose-boll?"

Flickan tar bollen resolut i handen. Väger den under tystnad. Sen provar hon att kasta den beslutsamt mot golvet.

"Nej. Den studsar."

*

Lite senare ligger vi tillsammans under enhörnings-lakandet. Stor flicka läser Bertil och råttan Rutger. Liten flicka kramar Bamse-gosekudde.

Det fanns ett relevant örngott.
Båda är nöjda.

You say goodbye, I say hello

Sommaren drar sina sista andetag och jag stryker sakta över sanden. Kraftfulla vågor, kyliga vindar.  En häger som låtsas vara en torrfura och en trollslända som vilar sina vingar på mitt knä.

Se havet.

Jag är ensam och förundrad över livet.

Lite senare sitter jag på min trappa i solen och knyter strandråg i buketter. Tänker på september 2016, långt upp i norr. Ett samtal i bastun med hon som knöt en annan bukett. Just där och då; tankarna om det enkla, självklara. Torneälvens friska vatten när vi kastade oss i. Den höga luften. Det bleka ljuset.

Då visste jag inte det jag vet idag.

Att jag hade mött mitt öde.

Under två täcken

Stugan är kylig och tyst; mitt livs infravärme har åkt iväg en stund. Kvar är spindlar och en envis fluga, tretton hjortar på gräsmattan, hägrarna och de krafsande fladdermössen i stockarna.

Jag tänker att jag vill skriva nåt klokt om det kommande valet. Skrika ut till alla att skärpa sig, inte vara så egotrippade och bortskämda, lägga av med revirbevakande och kortsiktigt tunnelseende.

Lägg ner nationer och kollektivt styrande religioner! Bygg upp samhällsstrukturer där människor utvecklas intellektuellt och tränas emotionellt: insikt i orsak-verkan-samband och vanlig hederlig empati räcker långt. Älska och vårda planeten på samma sätt som du tar hand om dina barn.

Men jag fryser om tårna.
Och den där flugan är vansinnigt irriterande ...

Att vara ute i god tid

Jag packar gärna fler dagar innan en resa.
På mitt arbete planerar jag ett år i förväg.

Jag gör allt jag kan för att undvika att springa efter bussar, hasta nedför rulltrappor eller rusa rakt till gaten - nej, mycket hellre står jag där och väntar jag en stund, lugnt och stilla.

Och marginaler har jag lärt mig är livsviktiga. Ibland The Hard Way.

Men nu ...

Ibland ska man kanske vänta lite.

Vissa ansökningar behöver möjligen inte skickas in ett halvår innan det smäller, för tänk om bäst-före-datumet, eller ja, tillståndet, helt enkelt hinner passeras innan det är dags för den stora dagen?

Vi tittade på pappret som legat i lådan sen i maj och skrattade gott.
Bara att börja om från början!