Stolthet och fåfänga

Det är så lätt att vara stolt och fåfäng.

Stursk knycker jag på nacken, vänder på klacken och säger 'kan själv' till mig själv och hela världen. Sen sitter jag där ensam, visserligen kompetent, men ganska allena. Och fåfängan ställer till det, inte omtanken om mitt yttre (som skulle behöva en rejäl renovering), men det där inre kliet; varför inte jag? Vad är det för fel på mig?

Men ikväll tänkte jag, lagom småknäckt och allmän-frustrerad, att nu får jag fan-i-mig skärpa mig.

Jag har så mycket att vara tacksam för.

Klart slut.

Att göra en Edvard Persson

Vandrar längs grusvägen, just nu rätt lerig.
Sveper blicken över kohagen.
Undviker en pöl.

Tänker att här har jag liksom alltid varit. Från flickan i batik-klänning med katten som enda sällskap.

Idag ingen katt, men en mobil. Den går också att prata med.
Stor jacka. Kängor.

Jag förstår inte riktigt vad jag gjort alla år i en trappuppgång, men att jag sluter en cirkel, det är helt klart. Och allt som finns där i är en del av mig.

Vem jag nu är.
Egentligen ...