onsdag, oktober 31, 2018

En holistisk regissör kanske?

Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:

"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."

Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?

Jag är en sån som har en pojkvän. 
Min roll i livet: förälder. 
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.

Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.

Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.

Och nåde den som sätter en etikett på min panna.

lördag, oktober 27, 2018

Känn ingen sorg för mig ...

Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...

Brunt, gult, smutsigt och grått.

Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.

Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.

Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.

Där är det varmt och tillmötesgående.

torsdag, oktober 25, 2018

Vid midnatt

Alla sover och jag är vaken.
För jag är pigg.

Det är nu jag vill umgås. Prata i telefon eller bredvid varandra i soffan. Låta några ljuslågor fladdra stilla, hålla om en kopp varmt te, och lägga fötterna i nåns knä.

Jag vill berätta om det goda skrattet som gavs mig ikväll, samtala om hur viktigt det är att vi skrattar. Inte dissekera eller genomanalysera, inte låta missöde och svartsyn få utrymme i mitt sinne. Jag vill prata lätt och ljust. Eller bara vara lite tyst.

Det är nu jag vill kramas.
Min hud vill bli smekt och mitt hår rufsat i.
Jag vill känna hjärtslag och andetag tätt intill.

Men alla sover.
Imorgon däremot, då är alla pigga och på väg.

Nästan alla i alla fall;
Mig är det ingen idé att prata med innan klockan 10 ...

måndag, oktober 22, 2018

Funderingar i dimma och mörker

Drömde lite oroligt, glömde bort allt i dagsljusets virr-varr men insåg plötsligt med klar skärpa vad det var jag hade mått så dåligt av: Nonchalansen.

Lite senare körde jag mil efter mil i mörkret och funderade över livets hinderbana - både den utmattande och den utmanande, och gjorde en grundlig analys över taktiker och förhållningssätt.

Oavsett vilka banor jag än följde kom jag fram till samma slutsats:
Allt annat än just .... nonchalans.
Smärta, glädje, ilska, kättja. Rena känslor. Hela paletten full.

Och att det enda jag själv kan göra är att äga mitt eget liv.
Styra min egen farkost.
Göra aktiva val - där jag väljer goda energier.

Fylla mig med strömmande ljus.
Innerlig tacksamhet.
Kravlös kärlek.

tisdag, oktober 16, 2018

Att slåss med väderkvarnar

Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.

Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!

Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.

Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.

Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.

På riktigt.

måndag, oktober 15, 2018

Nät-värk

Nej, du kan inte äga en annan människa.
Inte ha ensamrätt.

Du delar den du älskar.
Med minnen och människor från det som varit.
Och med det och dem som är idag.

Det är som trådar i en stor väv; bakom oss, igenom oss, och på väg vidare. Du själv är där – en av många tåtar – och löper fram och tillbaka i sammanhanget. Sida vid sida med vissa, i kors med andra.

Och aldrig kan du säga;
din tråd är min, och den går dit jag vill.


onsdag, oktober 10, 2018

Krångel och krumbukter

Jo visst är det krångligt med människor ibland.

Små ska skjutsas, matas, tvättas.
Lite större ska stöttas, pratas, peppas.
Sjuka ska vårdas och ledsna tröstas.
Håglösa ska uppmuntras och överaktiva behöver lugnas.

Och så alla behov: se mig, förstå mig, älska mig!
Klura ut vad jag menar när jag är otydlig, och stå ut med min distans när jag är trött. Låt mig vara i fred och behöv mig i perfekt balans. Ta inte åt dig om jag är lite grinig, och inse att du sårar mig om du själv låter irriterad.

Lyssna på mig, ge mig råd – men kontrollera mig aldrig.

Ge mig frihet. Dela min tillvaro.
Få mig att känna tillit och trygghet. Och tillåtande.
Stimulera min utveckling och tillfredsställ min åtrå.
Finns för mig.
Och se till att stå på egna ben.

Ja jösses ...
Vore det inte enklare att bara vara själv?
Ingen som har andra åsikter om vilken film som ska ses, vad vi ska äta till middag eller om vart semestern ska gå?

Mitt svar är NEJ.
Människan blir människa bland andra människor.
Och jag vill inte vara utan en enda av mina människor.

Krångel och krumbukter går hand i hand med kärlek.

tisdag, oktober 02, 2018

They're coming to take me away ha ha

Jag leker.
Och går utanför ramar.
Inget mainstream utan zigzag, snurrar och volter.

Ibland är jag upp och ner.
Ibland är världen upp och ner och jag själv rak som ett spjutspett.

Jag tillåter mig att vara precis den jag är.
Knäpp, ja visst. Också.
Lite skruvad.
Samtidigt rejält förankrad.

Jag är jag.
Den jag är.

C'est tout!