Född snäll

Jag tycker om att använda min konsumentmakt.

Sen jag kunde skriva, eller ja i alla fall sen pennan blev min andra tunga, har jag då och då skrivit recensioner, omdömen, klagobrev och reflektioner.

En gång fick min (då ganska fattiga) familj ett halvårs förbrukning av fiskpinnar, efter att jag skrivit ett briljant brev till Findus om hungriga barns blanka ögon uppgivet stirrandes på brända fiskpinnar. "Tillagas utan fett" - tjo pytt.

Jag har fått tillbaka taxikvitton av diverse transportföretag. Och SJ har återbetalat en hel sovvagnsbiljett till både mig och två – inget anande – japanskor efter en natt med insjö i kupén p.g.a läckande tvättställ.

Idag är Tripadvisor min skrivarstuga och lekplats.
Och jag ger mest beröm. Jag är född snäll och bejakande.

Men när det är riktigt illa, då kan jag inte låta bli. Så nu har jag lite ont i magen efter att ha sågat ett matställe till fotknölarna.

Fast å andra sidan: om man betalar för mat som är slut, och alltså inget serveras (inte det vi betalat för och inget annat istället) och man lämnar restaurangen vrålhungrig efter 1,5 timme, är det kanske ett giltigt skäl att vara lite vrång?

Utsätter

Så gjorde vi en roadtrip down the memory lane. Tillbaka till rötterna, kanske också tillbaka till framtiden.

Och jag minns:

Kornas stora ögon när jag sjöng högt och dansade Fred Astaire-dans med en träpinne som käpp.
Flugorna i fönstret.
Katten vid min sida när vi gick till snusboden för att köpa ett-öres godis.
Stupet.
Grönklädda män i skogsbrynet.
Tant Evas godisburk.
Begravningen av vildkatten.
Klippdockorna.
Helga Lindqvist i garderoben, hon som ledde ett rymdskepp.
Wagner på högsta volym bakom stäng dörr.
Klippdockorna med Tudor-kostym.
Stora älskade hunden.
Katterna.
Kaninerna, en kort fröjd. (De åts upp.)
Blommorna som plockades.
Blygheten.
Ensamheten.
Fantasilekarna.

Långa vägen till skolbussen.
Tystnaden i klassrummet.
Och orgeln, psalmerna, bönerna.
Pojkarna som gav sig på min storebror - dem jagade jag med skolväskan högt i luften. De kallade mig "skolans skräck". Men när rektorn jagade min bror, då vågade jag inget.
Saft och bulla i frökens lärarbostad intill.

Tanja fanns inte då - hon som var tuff och stark och vacker. Mört hår. Då benämnde jag henne som zigenerska, idag skulle jag säga romsk. Låtsas-jaget. Hon kom till mig när att blev tufft i småstaden. Där naturen begränsades till skogen bakom villan, och tystnaden i klassrummet byttes till totalt kaos.

Det var en bra tid.
Min ljusa barndom.

Och jag vet: i själ och hjärta är jag en lantis.

Du kanske undrar vad jag gör på mitt jobb?

Just idag har jag:

• Försäkrat ett instrument
• Scannat in recitativ
• Uppdaterat ett manus
• Hämtat på tryckeri
• Mailat en ensemble alla slutgiltiga justeringar
• Köpt rekvisita på nätet
• Betalt och bokfört tågbiljett
• Bollat scenframträdande med två artister
• Bollat instudering med skådespelare
• Skrivit på ett avtal
• Börjat skissa på ett annat avtal
• Listat arbetstid för teknikass
• Beviljat en ledighet
• Påbörjat en inbjudan
• Bokat pressbiljetter
• Lämnat in två stora paket och nio mindre på posten
• Tejpat och bokfört kvitton
• Förmedlat två bostadskontakter
• Pratat i telefon med nyckelperson om känsligt ärende
• Läst en recension som berör mitt fält
• Skrivit en reseräkning

Det var småärendena.

Det stora jag har gjort idag är att sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.
Sudda.

15 nothäften med massa klotter från tyska musiker. "Kurz" "Ertz 24!" "Vervalle" "in 2". Glasögon och pilar. Kortade noter, förlängda pauser ...

Kramp i handen, armen, axeln.
Tre kvar.

Nästa år beställer jag ett helt oanvänt material från förlaget!

"Vego för alla"

Så står det med stora bokstäver på en skylt där jag svänger in för att tanka.

En gång var bensinstationer ett ställe för bensin. That's it. Eller jo, där fanns spolarvätska också. Men framför allt bensin: man åkte dit för att fylla på sin bil. Så att man kunde köra vidare. Till affären till exempel.

Men nu när Sverige håller på att bli ett land fyllt av icke-köttätare är det de vegetariska mackorna som ska locka in oss från vägen. Smart tänkt. Till och med Coca Cola tecknar nu avtal för att sälja dryck med kombucha.

Är det en trend, det här med veg och hälsokost?
Eller en bestående livsstil, baserad på kunskap och nödvändighet?

Eller är den enorma skylten helt enkelt bara ett försök att få oss att se nåt annat än det höga bensinpriset ...

Ren matematik

Jag tänker på livet resurser.
Vi har 24 timmar per dygn att fylla.

Arbetad tid av dessa ska vara åtta. (Ok att jag räknar upp till 15 per dag ibland, men det är bara de där mest intensiva veckorna varje sommar.)

Sen bör vi sova åtta. Räknar åtta inklusive tandborstning, insomning och uppvaknande. (Godnattsamtalen med the special one tar ofta en timme, men visst räcker sju timmars sömn också.)

Återstår åtta.
Och jag tänker att de skulle kunna fördelas så här:

• Äta (från ax till limpa, dvs även handling, tillagning, disk) 3 timmar
• Motion 1 timme
• Läsa, förkovra sig, intellektuell stimulans (böcker, artiklar, nyheter, dokumentärer osv) 1 timme
• Egentid, egenvård (meditation, badkar, bastu ... because you're worth it) 1 timme
• Leka, älska (mycket kroppskontakt, skratt, njutning) 1 timme
• Transportsträckor som fylls med tankar, reflektion, avslut efter dagens arbete och planering inför kommande 1 timme

Totalt 8 timmar alltså.

Jag tittar på min uträkning.
Och inser, rent logiskt, att det inte finns tid för:

• Sociala medier 3 timmar
• Ältande 2 timmar
• Tvivel 1 timme
• Bråk 1 timme
• Pedant-städning 2 timmar
• Meningslöst slötittande på TV 3 timmar
• Dåligt skrivna böcker 1 timme
• Negativa tankar 1 timme
• Stå i kö 30 minuter 
• Bevaka vad andra (t ex grannar eller kändisar) gör 30 min

Eftertankens kranka blekhet

Vad är det som gör att man förstår först när man ser i backspegeln?

Är det tiden?
Det omvända perspektivet?
Eller för att även mentala muskler tenderar att byggas under återhämtning?

Nuet.
Så värdefullt.
Men så svårt.

Det är som om det alltid är lättare att fokusera på det som känns fel, här och nu, än det som utmanar, pressar, kräver. Det som gör att vi växer. Att nu-uppfattningen är en upplevelse av krångel, medan de svårigheter som pågår förstås är den livsplattform som vävs allt starkare inför framtiden.

Och där framtiden är, känns nuet som var fullkomligt nödvändigt. Då.
Men nu-jaget inser att hon skulle ha uppskattat nuet som var mer.
Fokuserat tvärtom.
Varit tacksam, inte tyngd.

Och medan tankarna far på detta sätt, pågår ett nu som också tynger ...

MItt hem är där jag lägger min hatt

Fast kanske mer keps. Eller basker. Eller stickade mössa. Men ändå ... ni fattar.

För ett tag sen skulle vi presentera oss i en grupp, och bland annat säga varifrån vi kom. Jag sa:

Jag bor i Stockholm, i Kiruna, på Teneriffa och på en ö utanför Nynäshamn. Och så bor jag i en stuga med utsikt över kullen, helt utan grannar runt om.

Det var då.
Idag kan jag lägga till:  
Plus i ett uthyrningsrum i en källare.

Nomaden i mig frodas, logistiskt utmanad att ha ordning på lakan, tepåsar och toapapper.

-

Och så hörs den där lilla rösten djupt där inne.
Väldigt svag. Väldigt skör.

Stanna upp!
Slå rot!

Plantera en hallonbuske och sätt dig på trappan.

Under ytan

Jag dyker.
Drar in all luft jag kan och ger mig av.

Det hade förstås varit tryggare att guppa runt där uppe på ytan. Låta solglittret leka mot min hud. Ryckas med. Plaska till. Simma in mot land när jag blev trött. Eller bara less.

Istället tar jag mig djupare ner.
Mörkret och trycket tätnar.

Men magin är fullkomlig.

Och när jag återvänder är jag rikare än jag nånsin varit.