Vi pratade om julen. Summerade. Utvärderade. (Bra där, man ska alltid utvärdera - så att man lär sig och utvecklas.) Och nån sa till mig att jag inte alls varit stressad.
Jo. Jag höll med.
Men så slog det mig: varför tänkte vi ens så? Är det något slags axiom att en husmoder ska vara julstressad, en folkkär tradition i linje med Kalle, långdans och Hej Tomtegubbar? Målar vi en sann världsbild när vi säger så, eller plöjer vi i gamla fåror utan att lyfta blicken?
När alla åkt gjorde jag en egen summering:
Fem vuxna män var där. Alla diskade, lagade mat, nattade barn, plockade i hörn, på bord och golv. Värmde glögg, rullade köttbullar och hackade rödkål. De enda två med snopp som inte gjorde mer än att glädja oss till max, var de två små. Med fem fantastiska förebilder som lägger ribban inför framtiden.
Av kvinnorna i flocken låg minst en, oftast två, ibland tre i sängen och vilade.
Och på fjärde dagen, så även jag.
