Sommarnattens leende

Jag vill inte gå och lägga mig. Det är för vackert. Det sitter för mycket kvar i kropp och sinne för att allt ska släckas ner och försvinna.

Jag håller mig vaken. Huden minns ännu Vänerns ljumma vatten. Jag simmade. Rakt mot Kinnekulle. Ögonen ler. Andningen är lugn. Livet nära och vibrerande.

Idag fick jag veta något jag inte visste förut. Det gjorde mig gott. Det finns min sanning och det finns din sanning, men kanske finns den där tredje sanningen ändå, den som renar blicken och avvärjer fantasierna. Och idag blev jag fullt och fast övertygad om att jag hade valt rätt.

Moment

Sakta sakta vaknar kroppen till liv. Jag går naken hemma - värmen flödar in från både öster och väster - och försöker sortera in mina papper, mina kläder och mig i själv i någon slags rimlig uppdelning mellan förnuft och känsla.

Tankarna vill inte riktigt gå i ledband längre. Klockan tickar på, plikterna kallar men jag lägger mig bara rakt ner på parkettgolvet och låter den lena vinden vandra över huden.

Det är lördag. Det är sol.
Och det är jag.

Kvällstankar, i all enkelhet

Funderar på det här med ålder. Är det viktigt? Är det bara en siffra, eller har siffran egentligen en betydelse? Vad gör åldern med en människa - och hur ser omgivningen på det här med antal levnadsår?

Till exempel: ett antal män i min bekantskapskrets är tillsammans med 15-20 år yngre kvinnor, men skulle jag kunna vara tillsammans med en - låt oss säga - 16 år yngre man?

Det är det där med belöningssystem

Jag känner mig rätt nöjd. Mår bra. Trött i kropp och sinne, men glad. Har hunnit, klarat av, fått till det, kanske till och med blivit en aning klokare, en gnutta mer erfaren och en smula bekräftad.

Var är då min belöning?

Sitter ensam och funderar på vad jag nu är värd. Ska jag öppna min finländska Minttu? Nej, dricker gör jag bara i vänners samvaro, inte ensam i skymningen. Ta en snus? Har ingen, förresten så har jag hostat tillräckligt och kan inte tänka mig något värre än tobak i kroppen. Shoppa lite? Haha vad jag är rolig, klockan är ju 23.26... Ta ett bad? Det var många år sen jag hade den möjligheten.

Ett glas Pro Viva Skogsbär med en isbit i.
Det vill jag ha.
I väntan på den där axeln att luta mig emot.

Midsommardag

Förmiddagssolen letar sig in genom den lilla rutan i det gamla huset. På golvet, tätt intill varandra på en madrass ligger de två unga.
Rummet flödar av ljus.

Han blundar, kanske sover han ännu. Hon är vaken, ligger alldeles stilla och bara tittar på honom. Så börjar hon sakta stryka med fingertopparna över hans ansikte. Rita varje ansiktdrag.

Det är den vackraste bild av kärlek jag sett på mycket mycket länge.

Suck och stön

Jag fullkomligt avskyr hierarkier.

När vissa människor ser ner på andra, upplever sig själv som viktigare, smartare, snyggare eller bara helt enkelt mer värda. När det suckas för att någon (som placerats lägre ner på stegen) gör fel. När det himlas med ögonen om den som redan klassats som fåne yttrar sig eller det lilla föraktfulla leendet som uppstår i en mungipa då en annan människa gör något som bedöms vara barnsligt, löjligt, onödigt.

Jag gör konstant bort mig - om man vill kalla spontana skutt, skratt och infall för det. Jag tar alltid den svagares parti. Jag hamnar oftast hos barnen på en fest, och jag vägrar spela spelet som krävs för att komma upp i karriären.

Varför tänker jag på det här just nu? Kanske för att det har funnits lite stön i min närhet då och då. Men idag är det midsommar, och då finns inga hierarkier. Idag är vi alla små grodor.

And the rest is silence

Otroligt besvärlig det här.
Att hålla tyst.
Samtidigt: att försöka få fram ljud.

Med största möjliga ansträngning drar jag in luft och pressar fram ett dovt ljud genom slemhindret i luftrören. Allra helst skulle jag tiga helt - men hur? Hur svarar man till exempel i telefon utan att prata? (Provade visslingar, men det var ingen som förstod.)

Jag drogar mig på nätterna med stark hostmedicin (tack mamma) så jag sover gott. Men sen står jag dubbelvikt och hostar i en kvart när jag vaknat och allt ska upp, ut, fram i ljuset.

Var det nån som sa "Stanna hemma. Gå och lägg dig igen"?
Nej, det där sista hörde jag nog inte...

Ett svartvitt fotografi

Där var ett svartvitt fotografi. En grupp glada arbetskamrater riktade rakt mot kameran. Och där till höger stod hon och han; hon i långkjol och väst, lockig och charmig - han lång och vacker, i jeans och kavaj, lite allvarligare. De höll varandra i handen.

Jag log. Det var så länge sen, jag hade glömt bort.
Åren innan det nötande grubbleriet. Åren innan de stora kastbyarna mellan kärlek och krig. Tiden då tilliten ännu inte malts ner av suckar, misstänksamhet eller svartsjuka.

Och jag hade kunnat plocka fram mitt hjärta än en gång och lägga det där och då i hans hand igen.

Nu jäklar ska här röjas!

En i gymnasiet, en som börjar högstadiet efter sommaren. På varsin sida lådan full av damm. Och mängder av leksaker från förr.
- Åååååå den här! Den kommer jag ihåg!
- Och titta, den som jag brukade leka med!
- Min Jane-docka! Var är hatten? Var är skorna?
Ögon och händer hittar fler ljusa minnen, flicksjälar flyger iväg och mamman tänker att hon kanske inte erbjöd en så taskig barndom ändå.

Sen sorteras allt i tre högar:
* sunk det vill säga släng
* fint som går att ge bort till småkusiner
* sparas för att det inte går att slita sig loss

Den sista högen blir rätt stor ändå.

tillstånd

ibland
men bara ibland
vill jag backa bandet
gå baklänges i mina fotspår
göra om, göra nytt, göra bra igen

ibland vill jag fråga dig om du nånsin saknar mig

Janis och jag

Vi är båda lika rufsiga i håret och bleka i hyn.
Vi knarkar lite, båda två. Jag projekt-knarkar och drogar mig dessutom gärna med Vicks Blå Liquid Centre när jag får tag i dessa i en affär.
Vi vrålar ut smärtan och frustrationen i musikaliska utbrott, för att däremellan gå in i oss själva, i en slags inåtvänd nynnande monolog.
Och vi har på oss balla kläder.
Eller rättare sagt, jag har idag gjort ett undantag från Varumärke Svart och satt på mig en 70-tals top. Skitsnygg. I teorin. Det återstår att se om jag kommer känna mig utklädd resten av dagen...

Rusningstrafik

Hon låg raklång på Stockholms central och tittade upp mot duvorna i taket. Runt om satt en grupp människor, pratade stilla, höll i en hand, strök över pannan.

Jag passerade, ilandes mellan punkt A och B, men såg hastigt scenen i ögonvrån. Och det sa klick i mage-bröst-huvud.

Med stenhård disciplin och osviklig självkontroll gick jag vidare, fast hela mitt jag skrek efter att bara lägga sig ner. Just så där. Mitt bland alla människor. Mitt i all rörelse.

Det var länge sen nån satt vid min sida och strök en hand.

Skapelsens krona? Aldrig.

Nu har jag till sist bestämt mig för vem som får min röst idag. Surfade runt på nätet och läste artiklar, och där dök en person upp som jag skulle kunna lita på, med en ideologi som jag tror på. (Däremot visste jag hela tiden att jag tänkte rösta ja till EU, då för länge sen. Framför allt för freden. Och balansen.) Så får det bli.

Men ännu sitter jag i ett hus vid havet. Långt från valstress och eldiga brandtal. Solen glittrar över viken. Löven vaggas av junivinden. Herr skata trippar försiktigt fram och snor mitt lin. Småfåglarna sjunger för mig, men måsarna har tystnat. Jag tror att de fryser.

Mänsklig lort luktar dynga. Vi är ett med den natur som bär oss.
Säg aldrig något annat.

TAGS EU, EU-valet

Cecilia

Hon stod vid spelautomaten med en öl i handen.

- Hur går det för dig?
- Nej fan, jag förlorar. Trehundra spänn. Spöket kommer att slå ihjäl mig.

Spöket var hennes kille. Han hade stått utanför fönstret med en systembolagskasse i varje hand och skakat på huvudet. Nu var han borta.

- Han väntar på mig hemma. Fan, han kommer döda mig.
- Det tror jag inte. Var glad att du har nån som väntar på dig. Som bryr sig.
- Du, vad heter du?
- Catarina.
- Vet du, jag har sex barn. Sex barn!

Lite senare, när jag skulle gå, kom hon ut till mig. Hon hade druckit några öl till.

- Bara till dig ska jag säga det här. Jag hatar mitt liv. Jag ska sluta det. Först ska jag ta ihjäl en annan och sen mig själv.

Hon grät. Hon, sexbarnsmamman från Chile som polisen sätter i häkte när hon har druckit för mycket. Jag la armen runt henne och sa: Du har sex anledningar att leva. Och du har ett val. Det är ditt liv, ingen annans.

För en sekund såg hon mig rakt in i ögonen. Spiknykter. Sen fick hon syn på en man en bit bort och började skrika.

- Hörrdu, din jävel! Jag ska döda dig!

Hon sprang dit. Jag såg på hennes rygg en lång stund innan jag gick hem.

Torsdag

Stod två timmar i en kyrka och pratade om tillit och försoning. Nej, jag är inte präst, jag är regissör! Men kanske våra yrken har vissa likheter ändå. Vi vill berätta något för människor, röra vid deras inre.

Men jag berättar i lag. Och aldrig från en predikstol.

Tänk att vara kung.

Alla är glada, barnen viftar med flaggor, solen skiner, flygplanet brakar förbi i en ljudlig salut, värdar och vakter följer varje steg, banar väg. Dagen är schemalagd i detalj, till och med toalettbesöken. Omgivningen visar värme och respekt. Artigt och vänligt sägs ett Ers Majestät, men aldrig med darr på rösten - för han är ju kung, inte diktator.

- Är det du som är Kevin Costner? frågade jag livvakten.
Han skrattade och berättade att hans arbete inte var det minsta glamoröst. Det bestod mest i att vänta.

Senare på dagen kallade en av musikerna mig för "lilla märkliga människa". Leendes. Jag tror att det var en komplimang jag fick.

Vad ska jag egentligen skriva om???

En vän har påpekat för mig att jag gärna räknar upp hur mycket jag jobbar, hur duktig jag är, hur mycket jag presterar. En annan, en kärlek, sa att jag liksom alla korta människor har ett stort hävdelsebehov.

De har säkert båda beskrivit en del av sanningen. Å andra sidan är bloggandet en slags dagbok, och periodvis gör jag inte mycket mer än arbetar. Jag har själv glädje av att läsa om det jag en gång gjort, långt efteråt.

Men jag ska skärpa mig - jag lovar! Skriva om politik kanske? Jag som inte bestämt mig för hur jag ska rösta på söndag... Matrecept? Hm. Wok-variationer möjligen. Mode då? Nej - ett provrum är definitivt den miljö jag trivs allra sämst i. Viktminskning? Det skulle jag behöva. Men inte skriva om, utan praktisera.

Dikter och noveller.
Betraktelser och funderingar.
Tankar och upplevelser.

Så får det bli. Om inte du har önskemål om något annat.

Och så här skriver andra om EU-valet, matlagning, mode, bantning

En förortsbos bekännelse

Nej.
Jag skulle inte vilja bo mitt i stan.
Tvingas lägga mig i en park om jag ville ha en naturupplevelse.

Jag vill ha vattnet och skogen och ängen alldeles intill mig. Ljud av vågor och måsar.

Det har jag, på ön. När jag åkt till dit. Öppnar den gnisslande trädörren och ser rakt ut över sluttningen ner mot ängen och linden. Där växte en gång den så vackra trädgården, den som drog till sig besökare från när och fjärran. Nu finns bara sockeln till ett solur och en övervuxen stentrappa kvar. Några steg förbi den korstimrade knuten och jag ser havet. Berget under mina fötter. Min lilla brygga där nere. Klättrar upp på kullen där en styckad tomt väntar på sitt undantag och ser horisonten i sundet.

Men även förorten där jag bor har natur. Trots pendeltåg och inglasad galleria! Tio minuter åt ena hållet och jag är ute på det enorma fältet med grusvägar och sjöar och gårdar och skog skog skog. Tio minuter åt det andra och jag hittar ett välvårdat bad vid Mälaren.

Där tillbringar jag min söndag.
Fyra segelbåtar med slaka segel, en kanotist, en vattenskideåkare, ett antal simmare (varför tog jag ingen baddräkt?), grillande vuxna, vollybollstävlande unga och lekande barn. Här finns gott om plats för alla.

Ingen smörjer min rygg, men det gör inget.
Jag trivs bra i ensamheten.

Jag kan höra mig själv tänka.