Älskade barn

Jag var 32 och faktiskt lite vilsen i livet. Då kom hon, kröp upp på mitt bröst och borrade sitt vackra, hjärtformade ansikte in i min halsgrop. Kärleken drabbade mig med enorm kraft. All förvirring försvann.

Hon växte.
Blev bara sötare och sötare.
Hon sov mellan oss i sängen och när jag vaknade låg hon där och bara tittade på mig. När hon såg att jag inte ville sova mer strök hon mig sakta över kinden.

Hon växte lite till.
Blev charmigare och charmigare.
Men höll sig bakom min kjol, försiktigt iakttagande omvärlden. Inget fick gå för fort. Inga förändringar fick komma för plötsligt. Hon ville först vänja sig, förstå och känna sig trygg.

Hon växte ännu mer.
Kärleksfull, envis och kraftfull.
Och hon fortsatte att vara den som alltid tänker på hur andra har det. Tar om hand. Vårdar. Känner ansvar.

Imorgon fyller hon 20.

Jag önskar så innerligt att hon som vuxen också använder all sin kärlek och förmåga till att ta hand om sig själv. Och sitt eget liv, långt ifrån mina fladdrande kjolar.

Aktivt mödraskap

Jag har inte lärt mina döttrar hur man reder en sås. (Om jag ska vara ärligt vet jag nog inte själv hur det går till.)

Men jag har uppmuntrat till eget tänkande, visat att man aldrig ska ursäkta sig eller tiga i en församling, manat till hederlighet, civilkurage och empati. Jag tror att jag kunna förmedla en visshet att deras handlingar betyder något, inte hur de plutar med läpparna eller svankar med ryggen.

Idag har dotter M rattat bil på krångliga småvägar, gasat på motorväg, startat kall motorbåt, kört mellan grynnor och sjömärken, angjort en brygga och röjt bygg-skrot. Sedan har vi krönt dagen med ett besök på återvinningscentralen.

Detta är vad jag bedömer som viktiga verktyg för att klara sig i livet.

Med glansiga ögon

Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.

Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.

Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.

Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.

Det misstaget vill jag aldrig göra igen.

Sömnig morgon

Väcktes hastig ur en diffus dröm, en förvirrad värld där ett myller av arbetskamrater hanterade något slags problem jag nu glömt.

Gick upp. Morgonmosig. Men redo.

Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.

Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.

Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."

Mammakonst

Lakanen är urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha lakan ska ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: på väg att laga middag. Sätter på stekpannan på spisen (som är lite kladdig. Liksom kaklet.). Då bara måste jag skriva ner något som plötsligt farit in i skallen. En formulering. En diktrad.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag behöver skärpa mig. Bli lite mer som en mamma ska vara.

Dubbelcheckar med min dotter vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa ...

Å vad jag älskar henne.

När allt läggs till ro

Vinden sjunger utanför mitt fönster. Fingrar och tår är kalla, men värme pulserar i min kropp. Är det höst? Vinter? Ska det bli jul nu? Jag är förvirrad och lite vilsen, men det gör inget. Allt är väl.

Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.

Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.

Dessa fantastiska TON's!

Fjorton, arton, nitton - helt otroliga människor i min närhet.

Diskar (otjatade), plockar undan (en självklarhet), köper hem mat som tagit slut (tänker själva), tackar, skrattar, pratar allvar, delar med sig, analyserar, filosoferar och fantiserar.

Dessutom spöar dom mig i frågesport. Jäklar också, jag som betraktat mig som en ganska allmänbildad person. Jag får skylla på medelålders fingrar som inte växt upp fladdrandes över spelkonsoler i blixthastigheter. Hur fasen ska jag hitta grön knapp i mörkret för att kunna svara snabbare än tonåringen? Det går helt enkelt inte.

Erkänner: den unga generationen håller på att ta över.
Och jag är bara stolt!

En bra dag

Tog en ledig dag och drog iväg med N + M till södra sidan av Mälaren.

Jazz på värdshuset där limemarinerat fiskspett serverades. Sen in i slottet för att leta lönngångar, släktporträtt och knasigt uppstoppat lejon - men först en peng i önskebrunnen.

Så blev vi fikasugna, och körde vidare till landets största tårtbuffé. Två val var, allt delat på tre - det blev SEX tårtbitar som provsmakades, ratades och rankades. Vinnare? Morotskakan!

Höga på socker, vilda och vackra drar N + M till lekparken. Gungan har blivit för liten, ruschkanan för kort... men glädjen är densamma. Och kärleken till dessa två har bara vuxit.

Men när vi på hemvägen tänker besöka familjegraven stoppar polisen oss: här ska dras en kabel över vägen, ni får vänta en halvtimme eller också vända. Livet på landet.

Vi vänder och kör småvägar hem.
Man behöver inte ha så bråttom.

Dialog med tonårsdotter (sann)

Lakanen nyss urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha väntar på att ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela lite piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: fullt av disk på köksbänken. Bordet smuligt. Kaklet i allra högsta grad fläckigt. Då bara måste jag skriva ner en tanke som flugit in i skallen. En formulering. En diktrad. Eller rent av en projektidé.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag antagligen behöver skärpa mig. Bli lite mer som mammor bör vara. Erbjuda mina döttrar ett normalare familjeliv.

Dubbelcheckar med min äldsta vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker att du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa...

Å vad jag älskar henne.

960206

Morgonen var lugn.
Ett bad. Förväntan. Förberedelser.

Dagen fortsatte bra.
Vänliga människor dit vi kom. Lugna samtal. Jobb.

Men så var det som om allt plötsligt stannade av.
Rummet blev svartvitt. Allting suddigt. Ödsligt och håglöst.
Och det enda jag minns är att jag såg livet sakta rinna undan och försvinna utom räckhåll.

Då rycktes sladdar.
Då sprang de med sängen.
Då korsfästes jag på hård bänk under iskallt ljus.
Då ropar en man "Nu får det vara nog!" och täcker min mun.
Doften av vitlök.
Svart.

Imorgon var det 14 år sen.
JAG ÄLSKAR HENNE.

Homo Ludens II

Jag skuttar i vattenpölar.
Jag gör änglar i snön.
Jag hjular på gröna gräsmattor.
Jag leker "inte gå på streck" och balanserar på räcken.
Jag är barnsligt förtjust i Burken och Baklängeskurragömma och jag hamnar ofta på golvet i en ring med barnen för att leka Maffia eller Mördarleken.

Jag är 46 år.
Och jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor.

Men barnen, vad har barnen med det här att göra?

Flickan i famnen när jag var på väg.
Hon skulle bara kramas. Säga hej då.
Men kramen tog aldrig slut, jag lutade henne mot mitt bröst och la dunjackan runt om. Hon hade somnat.

Lite senare, ensam i bilen, hör jag ett reportage om en kvinna från Gaza. Hennes fyra barn brann upp framför hennes ögon efter en raketattack. Ettåringen ropade på sin mamma tre gånger innan han smälte bort. Hon kunde inte göra någonting.

Och jag gråter.

Hejdlöst. Oavbrutet.

För flickan i ruinerna som bad om att få slippa dö.
För mamman som varje sekund längtar efter att få slippa leva.
För liv och sammanhang, för maktlöshet och grymhet. För det vi inte kan påverka och för all den skit som människan själv hittar på i rättvisans namn, i Guds namn, i pengarnas namn, i historiens namn, i sin egen jävla förbannade helighets och skapelsens kronas namn.

Hemma är det tomt och kallt.
Men datorn surrar vänligt när jag låter tårarna rinna ner över skärmen.

Nu jäklar ska här röjas!

En i gymnasiet, en som börjar högstadiet efter sommaren. På varsin sida lådan full av damm. Och mängder av leksaker från förr.
- Åååååå den här! Den kommer jag ihåg!
- Och titta, den som jag brukade leka med!
- Min Jane-docka! Var är hatten? Var är skorna?
Ögon och händer hittar fler ljusa minnen, flicksjälar flyger iväg och mamman tänker att hon kanske inte erbjöd en så taskig barndom ändå.

Sen sorteras allt i tre högar:
* sunk det vill säga släng
* fint som går att ge bort till småkusiner
* sparas för att det inte går att slita sig loss

Den sista högen blir rätt stor ändå.

"Stängt mellan hägg och syrén"

Blev ditt liv som du tänkte?
Är du stolt över dina val?
Befinner du dig där du vill vara?

För länge sen tänkte jag flytta till Paris.
Istället mötte jag den man som blev pappa till mina barn.
Det valet har jag aldrig ångrat.



Imorgon ska jag visa dotter M gatorna där jag sjöng och dansade sommar efter sommar på 80-talet. Ingen dator, inget jobb, telefonen avstängd - bara hon och jag och Paris i fyra dagar.

Så välkommen tillbaka nästa vecka!

Samtal

- Du, imorgon... Det kanske inte blir så roligt för dig. Jag måste träffa en kille och jobba lite med ljuset, vi ska programmera ljusbordet och lägga in tider för alla övergångar. Det kan ta några timmar. Sen kommer sångarna och då är det smink och påklädning, då finns det förstås mer för dig att titta på, men jag jobbar, och det kan tänkas att alla drar i mig och jag inte hinner ta hand om dig alls. Under kvällen är det genrep och jag måste koncentrera mig på vad som händer på scenen och sen ha genomgång med alla, och på lördag behöver jag vara redan klockan elva på teatern, så jag hinner inte visa dig så mycket av Åland, och...

- Du mamma. Jag är van vid sånt där.

Heja barnen!

Matt efter fyra timmars körning i mörker, dimma, regn och plötsligt snöfall - så något riktigt välformulerat blir det inte ikväll...

Men jag hörde något fint på radion, P1's program "Barnen":
En pojke i förskolan fick frågan hur det kändes att lära sig läsa och skriva.

- Det är roligast att skriva. För då kan man skriva snälla grejer till varandra.

Gossar i strut

Jag avskyr skönhetstävlingar. Det är för mig fullständigt obegripligt att en sån företeelse som Fröken Sverige ännu finns kvar i vårt upplysta, emanciperade, medvetna samhälle. I en modelltävling ska deltagarna åtminstone prestera något (alla vet hur svårt det är att bli bra på bild...) - men tänk Miss Universum: vem är bäst i hela världen på att ha på sig baddräkt? Vilken kvinna med självrespekt vill knalla runt med vetskapen om att man är något att ha för att man har snyggast ben, hals, midja? Och för att man kan le ständigt utan att fråga varför?

Lucia är också en skönhetstävling. Jag tillhör dem som jublade över den nya dagis-given: alla som vill får vara lucia. Även pojkar. I flera år har jag suttit och njutit av ett dussin lucior med plastljus i håret som förvånat tittat ut över en enormt stor publik med kameror i högsta hugg, och förgäves försökt sjunga sånger i alltför låga tonarter.

Igår reste jag runt med en musikklass som sålt luciatåg till olika företag. Tjejerna turades om att bära kronan, stämningen var hög och glädjen stor. Sången klar och ren, och när stämmorna inte ville kugga ihop sig bestämde vi tillsammans andra lösningar. (Det gör fortfarande ont i huvudet där jag slog stämgaffeln för att hitta ton.)

Men än en gång ömmar mitt hjärta allra mest för killarna. Tänk att stå där i vitt nattlinne med pappstrut på huvudet. Vilket mod! Gårdagens stjärngossar var rakryggade och stolta, inte en sekund tvekade de inför Staffansverserna eller det fåniga pinnbärandet. Om det var morgondagens ledare jag reste runt med, manliga som kvinnliga, då tror jag på framtiden. Här fanns varken skam, konkurrens, revanschlust eller pyrande missnöje.

Förra årets luciablogg läser du här.


Etiketter luciatåg, lucia, stjärngosse, könsroller

Jag flåkas gärna men är absolut ingen krusmickel!

Tänkte bara bortglaspa en stund här på bloggen med er. Igår, efter nyslig middag med bland annat alligatorpäron började vi spelet (som kan liknas vid en oförarglig form av bettelbetrug). Skratten var höga, ibland fick man rämja, ingen var otillpass eller drabbades av agrafi.

Idag städar jag bort lapparna med allas finurliga och kreativa förslag.
Och nu är det din tur att gissa:

Är KTONISK ett ord som beskriver människans grad av listighet?
Är SUJETT namnet på Ikeas första designade matbord?
Är BJONK det ord vikingarna ropade när de hade förlorat?
Är BISTURI ett annat ord för rädsla inför udda saker som inte ingår i vardagen?
Är SKOTTKOLV en avmaskningsmaskin i textilt hantverk?
och till sist
Är VIRAGINISM ett överdrivet intresse för kvinnors hår och frisyrer?

Svaren finns i spelet Rappakalja.
(Lösningen publiceras också som en kommentar här imorgon.)

Men att VOV-VOV-TEORIN är åsikten att språket har uppstått genom härmning av ljud i naturen kan jag avslöja direkt. Kan vara bra att veta.

Corpse Bride

Flickan som vill vara pojke skolkar från skolan för att lärarna vägrar kalla henne vid ett annat namn.
Flickan som vill vara pojke kryper ner bredvid mamman i sängen för att bli kramad.
Flickan som vill vara pojke klipper ut bilder på kändisar och gör några zombies.
Flickan som vill vara pojke vill inte ha kvar sina bröst.
Flickan som vill vara pojke sjunger högt ”blood, blood, blood!”
Flickan som vill vara pojke har sorgsna ögon.
Flickan som vill vara pojke kan rapa hela alfabetet.
Flickan som vill vara pojke har en mycket modig mamma.

Ode till småbarnsföräldrar

90-tal. Radarpar. Picnic på en klippa.
”Jo, jag vill berätta en sak.”
”Vadå?”
”Du ska bli pappa.”
Han blev alldeles tyst.
Sedan låg hon med huvudet i hans knä resten av kvällen medan solen sakta gick ner över Mälaren.
De skulle bli jordens lyckligaste familj.

Idag 17 år senare bor han och hon i varsin förort, och de två döttrarna får flytta fram och tillbaka med sina datorer, fioler och gymnastikläder.

Mellan dessa två punkter rinner en aldrig sinande ström av blöjbyten, vaknätter, dagishämtning, smutstvätt, BVC, ABC, VAB, gympapåsar, storkok, barnkalas, galonisar, utvecklingssamtal, ryggvärk, barnbalett, ponnyridning, friluftsdagar, läxläsning, föräldramöten, magsjuka, vattkoppor, avbrutna tankar, avbrutna samtal, avbrutet (eller obefintligt) sex.

Mitt ode till småbarnsföräldrar blir ingen högstämd dikt. Ingen lyrisk skildring över doften av den nyföddas hud eller samspelet mellan vuxen och barn i lekfull inlärning. Inte heller ett klingande versmått om det porlande skrattet och de underfundiga formuleringarna. Det skulle det kunna ha blivit. För allt det där finns.

Istället blev det en bild av den verklighet som väntar många föräldrar.

Han och hon har inte kvar varandra.
Men de har barnen; det viktigaste och mest dyrbara i deras liv.
Och varenda sekund av trötthet, slitningar, isande tystnad eller högljudda skrik var värt det.

Med kärlek till de två barn som gör varje dag värd att vakna upp till.
Med ömhet till barnens pappa och de minnen vi för alltid delar.
Med beundran för alla småbarnsföräldrar som kämpar på, trogna varandra och den familj de en gång valt att bilda.
Med respekt för alla som gått isär, men ändå låter barnens behov stå i centrum.
Med förtvivlan för de som lämnar, sviker och utnyttjar sina barn - vår gemensamma framtid.

Titeln "Ode till småbarnsföräldrar" gavs till mig av SMYG.
Och efter dagens inlägg lämnar jag vidare Bloggstaffett-pinnen till Snurrmaggan. Ditt ämne?
”Våren – dripp, dropp eller depp?”.