Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.

Kysst av havet

Famlar i becksvart mörker med en brinnande marshall i varje hand.

Fötterna trevar nedför slänten. 

Ögonen är bländade av intensivt fladdrande lågor. 

Natten stjärnklar. Vinden krävande.

Stjärnorna ser ner på mig. 

Jag vet att jag ser fånig ut.

Vet att jag kan vara en mycket löjlig figur.

(Ibland önskar jag så vansinnigt att jag var sval, kontrollerad och traditionellt vuxen.)

Plötsligt har jag gått ner mig i viken. 

Iskallt vatten tränger in i mina kängor och biter i mina kläder, i min hud, ända upp till knäna.

Jag skrattar.

Högt.

Rakt ut i luften.

Snedsteg är tillåtet, eller hur?

Ta mig som jag är.

I all hast - en morgonblogg

Luktade brasrök, svett och lycka när jag kom hem.
Sista helgen på ön. Nära, verklig, fylld.
Båtar på land, lakan urtagna, kyl tömd.
Allt som var tänkt är på plats.
Nu Törnrosasömn för hus och hemman tills träden knoppar.

Så slöts också cirkeln från första helgen i april; vänskap och värme, samspel och samtal. Allting förändras, skiftar, utvecklas. Slingrar sig fram, hit och dit. Verkligheten är en levande organism, inget vet vi vad som väntar oss, allt kan hända. Och jag öppnar mig och tar emot.

Allt är bra.

Höstglöd

Kanske var höstfärgerna starkare den här helgen.
Luften klarare.
Solen mer strålande.
Marken mjukare.

Eller kanske blev jag bara bländad.

Konsekvensanalys (nu med träningsvärk)

Planering.
Att tänka efter först.
Inte bara gasa, utan stanna upp och gå igenom allt, än en gång.

Arbeta med plattformen.
Att lägga en solid grund. På rätt plats. I rätt tid.
Engagera dig i och fokusera på underarbetet.

Utan detta uppstår problem i ett senare skede som kan vara svåra att lösa. För allting har sina konsekvenser.

Det har jag lärt mig, samtidigt som min kropp burit 200 kg betong, 800 kg virke och 50 kg färgburkar.

Och det jag inser är: detta gäller ALLT.
Inte bara husbyggen.

Liten flicka, stort paket

Allt går om man inte ger sig.

Jag är 155 cm.
Paketet 200.
Skottkärran har en yta på 70 x 100 ungefär.

Så fick jag öva min balanskonst, min precisionsförmåga över rötter och tuvor, mitt systematiska baxande steg för steg. Nu står allt där, på furstubron.

Nästa gång du kommer och hälsar på, ja då ska jag erbjuda dig ett kungligt dass, minst sagt!

Balans (part one)

Tände eld i spisen. Svid i ögonen och sot på händerna.
Men värme.

Grävde i jorden. Tungt för ryggen och lerigt om fötterna.
Men ingen daggmask for illa.

Körde över stålgrått hav med vita kammar på vågtopparna.
Stred bokstavligen mot vinden som ville föra mig åt ett helt annat håll.
Och kände mig väldigt levande.

Så brottas jag ensam med de fyra elementen.
Någon mer religion än detta behöver jag inte.

Att bestiga Mount Everest

1 kubikmeter makadam.
Ett paket väntar, 660 kg. Lastbil. Lastpråm. Obs maxhöjd tunnel 4,2 m. Lågvatten?
Fallhöjd, stenkista och infiltrationsrör.
Urintank. Vindflöjel? Nej, den avstår jag ifrån.
Takhöjd, bredd, längd, diameter, parametrar.
Gjuta sula. Gjuta plintar. Gjuta gjuta.
(Hur många säckar cement ska jag släpa ner och upp i båten och sen över ön?)

Allt detta snurrar i mitt huvud. Över mitt huvud. Vatten?

Bygga föreställningar med närmare 100 inblandade är ingen konst alls. Bygga en liten bod inklusive mulltoa och gråvattensanläggning i skärgården känns som det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Om en dryg vecka börjar vi. Det är då jag håller hårt i kamraten byggaren med min ena hand och min egen tumme med den andra.

Fåglar, fåglar, fåglar

Frisk vind och regn.
Ja, en riktig höstdag.
Dotter M och jag åker till ön för att tömma den bod som snart ska rivas.

Ved som huggits för 20-30 år sedan bärs in i huset, dörren står öppen, allt känns så enkelt och självklart ... och så plötsligt hörs ett rop:

Mamma, det sitter en fågel i köket som inte kan komma ut!

Fönster öppnas, men den hårda vinden slänger igen ett och vi vet inte om fågeln hann ut, klämdes eller vände tillbaka in.

All verksamhet avstannar.

Sakta smyger vi runt i köket, in i sovrummet, upp på övervåningen, hjärtat klappar, är den skadad? rädd? –  men nej, ingen fågel. Den hann nog ut genom fönstret ändå. Lättnad!

Så jag går tillbaka till köket. Stänger fönster efter fönster. Och så tittar jag ner precis intill mig.

Längst ner i diskhon sitter en brun liten varelse med stora ögon och blickar upp mot mig. Hela jag hoppar till - vänder mig och ska springa ut för att berätta, tar ett snabbt och högt skutt över tröskeln och

PANG

Hela skallen spräcks. Känns det som.
Jag faller. Blir sittande. Det spränger. Strålar. Dunkar.

En fågel i diskhon och trettio runt huvudet ...

***

En lång stund senare, med ännu suddig blick och värkande huvud, ser vi den lilla fågeln sitta lugnt på stenarna i fönstret. (Det numera stängda). Dotter M går försiktigt fram och öppnar. Fågeln flyger ut. Kvar i diskhon finns blott en klick fågelbajs.

Boden töms.
Vinden tilltar.
Vi åker hem.

Men först köper vi en chokladkaka. Kalla det belöning, tröst eller medicin ...

"Vi som växer"

Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.

Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.

Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.

Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.

Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.

Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.

Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.

Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.

Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.

Island living

Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.

Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.

Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.

Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.

Jag, en kamel

Sol sol sol sol. Samtal samtal samtal samtal.
Jag och en vän på ön, sand mellan tårna och sabrerad champagneflaska.
Läser den bok jag själv skulle ha skrivit med tårar rinnandes nedför kinderna.

"Nu vill jag sjunka inåt.
Lämna stöket bakom mig.
Byta mina ägodelar mot sand.
Ge mig av.
Nu." 

Vännen torkar sakta bort det salta. Sen pratar vi lite till.

Från en annan horisont

Gjorde ett framträdande. Lärde mig en konst.
Skrattade med kollegor och knäckte en gåta.
Sen gav jag mig iväg.

Det doftade ännu pannkakor och brasa när jag klev in i stugan. Jag kände ett hugg - men det var så länge sen. En annan tid, redan bleknad då där egentligen aldrig fanns riktigt mättade färger. När grannarna frågade om jag kom ensam visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.

Tystnad och spindelväv. Vila och vård.
Men jag lär mig. Fortsätter. Vill aldrig tillbaka till igenslamningen.

Så jag bänder upp mitt revben, tar försiktigt tag om det innersta och håller det i min utsträckta hand; kom, jag finns här. Och är du bara snäll, då vågar jag allt.

Min vän och jag

Hon flög framför mig. Väntade på gren efter gren. Som om hon ville visa vägen. Kom! Kom och se vad fint det blev!

Väl framme vid huset gav hon sig av. Skogen lockade. Men hon hade rätt - det var verkligen fint. Nytt tak, nya hängrännor, ny panel runt kupan.

Älskade ö, älskade slitna gamla stuga! Jag ska vårda dig.

Fejade, skurade, dammade, sopade, röjde och bar.
Timme efter timme.

Skatan såg jag inte till.
Gissar att hon pysslade med sitt bo, hon med.

Aktivt mödraskap

Jag har inte lärt mina döttrar hur man reder en sås. (Om jag ska vara ärligt vet jag nog inte själv hur det går till.)

Men jag har uppmuntrat till eget tänkande, visat att man aldrig ska ursäkta sig eller tiga i en församling, manat till hederlighet, civilkurage och empati. Jag tror att jag kunna förmedla en visshet att deras handlingar betyder något, inte hur de plutar med läpparna eller svankar med ryggen.

Idag har dotter M rattat bil på krångliga småvägar, gasat på motorväg, startat kall motorbåt, kört mellan grynnor och sjömärken, angjort en brygga och röjt bygg-skrot. Sedan har vi krönt dagen med ett besök på återvinningscentralen.

Detta är vad jag bedömer som viktiga verktyg för att klara sig i livet.

Längtan

Lång och slank, varm och välkomnande. Där vill jag vara.
Där vilar jag, fyller mig med energi, ljus och kraft.

Snurriga tankar får ro, suset i öronen blir mindre påträngande, trötta ögon får vila blicken på mjuka linjer. Kroppen, med alla dess celler i givakt och instinkter som vaket vaktar, den ger efter och blir en stilla, fri gestalt. Det bultande, darrande, molande, värkande, ömmande och fiskstjärts-sprittande bäddar ner sig under ett täcke av harmoni.

Så känner jag varje gång jag får komma dit.






Till min ö.

Långt ifrån Tre män i en båt

Riktigt hård vind från sidan.

Drar upp jackan till hakan, borrar in mig i scarfen. Arbetar med gasen och ratten, tar vågorna framifrån, parerar avdriften. Öppet hav bara några minuter, men det räcker. Jag är själv i båten. Utelämnad och utsatt.

Och jag klarar det förstås. Jag klarar det mesta.
Men det är så förbannat tråkigt att vara ensam om allt det här.

Vår parkering

Oktober 2010:


Januari 2011:


Å vad jag längtar efter våren nu!

2/10

Wrroooom!
Racerbåten tar oss ut över havet, på spaning efter hägrar och horisont. Sen grillar vi korv utanför stockhuset, plockar svamp och spelar kubb.
Det är nästan som en sommardag.



Och så kommer mitt djur, sätter sig på min hand. Jag har kameran i den andra och lyfter den för att ta en bild; ett bevis på att än en gång har en trollslända sökt upp mig. Men rörelsen skrämmer den en aning, och den flyttar sig till en av stockarna istället.



Det kanske är den vackraste höstdagen hittills.
I alla fall för mig.
För jag är på ön med tre fina ungdomar, en dag när solen målar skogen och havet gyllene inför våra ögon.

Vind

Jag kanske sa hej då till sommaren helt enkelt.

Finaste vänner, dyk från bryggan, kaffe i regn på stranden, rökt lax, två av tre båtar på land, gin fizz, cava och rioja.

Huden smakar ännu salt.
Kinderna hettar av det sista glittret i viken.
Lockarna är blondare än nånsin.

När jag klev ut på parkeringen i förorten kände jag höstvinden. Utan saknad stod jag bara där och väntade. Och till sist kom den: känslan av att vara klar med ett moment och redo för nästa.

Välkommen vackra höst.