Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.
Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.
Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.
Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar