fredag, oktober 30, 2009

Utanpåverk. Eller riktigt verk.

Jag vet. Man ska vara snygg. Fräsch som en försommardag. Smal men inte anorektisk. Bekymmersfria ansiktsdrag. Fotoanpassat leende som håller posen tillräckligt länge för skärpeinställning. Vitamin-stärkt hår som böljar och extra long dubble turbo ultra thick ögonfransar. Ditt utseende är ditt visitkort och din inträdesbiljett. Ve dig om du inte åldras vackert.

Men numera vet jag nåt annat också. Efter en veckas förbannat skrapande, slipande, putsande och utjämnande, efter en nästan dödsdömd kamp mot fyra lager gamla tapeter inklusive spackel och lim, efter en resa från mörkblått ytskikt in mot betongvägg à la 50-tal har jag lärt mig detta:

Det är underarbetet som är det viktiga.
Även hos oss människor.

onsdag, oktober 28, 2009

Kärlek är

Min mamma fyller snart 70. Min mamma har ett starkt psyke och en intensivt brinnande kreativ flamma. Men hennes kropp går sönder, mer och mer.

Min pappa har fyllt 70. Min pappa har ett varmt hjärta, ett aldrig sinande glatt humör och en stor vishet. Hans kropp skuttar runt med andra Friskis & Svettis deltagare.

Just nu kommer med jämna mellanrum bloggrapporter från detta radarpar:
Det är frukostar på balkongen, bussturer och långa promenader, kyrkor och operaföreställningar, restauranger och caféer, loppmarknad och gigantiskt konstmuseum.

Dom är i Paris. Och min pappa rullar runt min mamma i rullstol, i denna en av världens minst handikappanpassade städer.

Det är kärlek.

lördag, oktober 24, 2009

Mer knytt

Jag fyller år nästa vecka. Och lönen har just kommit. Hm... en smakrik kombination om man hakat på BecauseI'mWorthIt-trenden. Alltså är det dags att unna mig nåt.

Kläder? Nej hu, provrum ger mig yrsel. Fullkomligt avskyr att shoppa kläder. (För att inte tala om skor.) Make-up? Icke. Det roar mig inte. Om nån tycker jag ser bra ut beror det mer på min charm än min foundation. En spa-dag kanske? Jo, men då vill jag ha sällskap. Det blir så fina samtal när man är avslappnad.

Jag ska gå till bokhandeln. Där ska jag köpa mig en bok som jag längtat efter hela hösten. Den enda som saknas i serien som jag, gång på gång, läser för att finna tilltro och förtröstan; "Pappan och havet" av Tove Jansson.

Mumintrollen och jag. Vi har liksom samma livsfilosofi.

torsdag, oktober 22, 2009

Klotter är ett sätt att uttrycka sig

När jag gick i gymnasiet minns jag tydligt att nån hade skrivit med kaxiga bokstäver på en av skolans toaletter:
Det är skrämmande att leva i en tid när det är lättare att spränga en atombomb än en fördom.

Det var tidigt 80-tal. Sen blev det hälsovåg och friskvård, och budskapen på väggarna var:
Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat.

Idag var jag på min dotters gymnasieskola i Stockholm city. Där fick jag syn på ett klotter som jag aldrig förut sett. En ensam flicka har suttit och skrivit på pappershållaren. Nåt hon tänker på. Som känns viktigt. En önskan, en bön - eller kanske ett straff mot sig själv?

Jag blev tagen. Och plötsligt tyckte jag om mina (alldeles för många) kilon. Som en tyst protest. En stillsam revolt.



"Jag vill väga 42 kg"

Under har nån kommenterat:
"Då tycker jag synd om dig"

onsdag, oktober 21, 2009

Sduvigh...

Först blev alla livrädda för svininfluensan. Nu är alla skraja för vaccinet.

Själv sitter jag i raggsockor och stor halsduk, huttrar av feber, snorar och ömmar i varenda muskel. (Fördelen med att arbeta hemma är att man inte behöver stanna hemma från jobbet, utan ångar på som vanligt. Det går ändå inte att ligga ner för då dunkar skallen så att jag har svårt att andas.)

Gudskelov har jag paradisisk hemmagjord äppelmust som jag fått av mor&far. Säkerligen även svininfluensan - åtminstone tänker jag mig det, för att fylla mitt behov av vardagsdramatik. Jag dör garanterat inte. Jag bara gör av med extra många toalettpappersrullar den här veckan.

Men visst. Vaccinera er. För kul är det inte att må så här...

måndag, oktober 19, 2009

Oktober

Det är mörkt.
Mannen bär svart läderjacka och mörkblå jeans.
Jag kör nästan på honom.

Det är mörkt.
Kökslampan har brunnit upp och fallit ner.
Vi ser knappt vad vi äter, trots mängder av stearinljus.

Det är mörkt.
Jag går runt och känner mig lite dunkel.
Det var länge sen nån tände mitt inre ljus.

lördag, oktober 17, 2009

Äpplet faller inte långt från päronträdet



Det kom ett mail från min mamma för ett tag sen:

Din far upphör aldrig att förvåna mig. Imorse kom han nedspringande för trappan och ropade:

- Har vi nån honung?
- Va, vad ska du med honung till?
- Jo, det sitter en liten fjäril i mitt fönster och den är alldeles kall och behöver näring.

Upp i full fart för trappan med en klick honung upplöst i varmt vatten på en tesked. Efter en stund kommer han ner igen, helt belåten.

- Nu har den ätit, nu klarar den sig.

Själv har jag en nyväckt fluga i köket. Fet och sällskaplig. När vi tittar på TV i rummet bredvid följer han oss dit och surrar förtjust runt våra huvuden.

Och mellan krukväxterna i köksfönstret står numera en liten skål med honung.

torsdag, oktober 15, 2009

Det är +1 grad i luften.



Åker till stan, möte. Raska steg. Tjock jacka.
Stark sol långt borta ger ljus men ingen värme.
Brinnande färger i kontrast mot den iskalla luften.

Intill kyrkväggen täckt av vildvin, ligger han.
Det hugger i hjärtat. Åt dem som har skola vara givet.
Men han ser fridfull ut. Sover stilla. Avslappnad i rabatten.
Det finns något väldigt rörande i den lilla människan skyddad av det gigantiska tegeltemplet.

Men jag hade velat kunna lägga över honom en filt.

onsdag, oktober 14, 2009

Jag tror att jag är arg

Jag är antagligen arg.

Arg på att människor säger saker som de inte menar.
Arg på att elementet i dotter M's rum inte fungerar, att el och bredband trasslar, att jag inte har nåt badkar och på att diska i största allmänhet.
Arg på prestige och arrogans som jag tvingas möta och förhålla mig till.
Arg på kulturpolitiken som ständigt tar struptag på oss som försöker göra livet lite drägligare.
Arg på mig själv som lät mig bli så trampad på.
Arg på ensamheten som är självvald och arg på stoltheten som gör mig till den jag är.
Arg på spärrvakten som pratade i telefon när jag ville köpa biljett.
Arg på hösten, för att den är så jävla vacker samtidigt som allt bara dör.

Frågan är: vad gör man med all sin ilska?

lördag, oktober 10, 2009

Jag har

Jag har en vit sten i fickan.
Jag har en vit sten i fickan och en tår i ögat.
Jag har en sten i fickan, en tår i ögat och minnet av en vidunderlig strand vid havets kant.
Jag har en sten i fickan, tårar i ögonen, bortflyende sommarminnen och ett hål i mitt hjärta.

Jag har en sten, en gråt, ett minne, en sorg och ett helt liv kvar att leva.

torsdag, oktober 08, 2009

Ett knytt, part II

(Stilla önskan. Bara nån gång ibland. När vingarna behöver vila...)

tisdag, oktober 06, 2009

Ett knytts bekännelse

Jo, jag är lite höstruggig.
Som ni har märkt.
Det är ingen fara. Jag tänker inga dystra tankar.
En del av att vara vaken och lyhörd, att hitta flödet i sitt eget skapande och växande, det är Sårbarheten. Den går alldeles utmärkt att lära sig leva med. Jag är en obotlig optimist i grunden.

Men ibland, när man känner sig liten och frusen och en smula rädd för det mörka som drar allt närmre, då skulle det vara skönt med nån som sträckte ut sin hand...

måndag, oktober 05, 2009

Längtar till en problemfri höjd

Det mosar och det såsar.

Sticker ner fingrarna i kakburken för att se om socker är lösningen.
Spinnar på då och då trots tristess och skav i rumpan.
Suckar djupt med jämna mellanrum - det sägs att man syresätter blodet då.
Scannar av mig själv från topp till tå och upptäcker att det inte är mycket som känns livskraftigt just nu. Röntgen visar dock att det mesta är helt. Lite ärr bara. I naveln syns tacksamhet och stolthet. Ändå är det som att simma i motvind.

Tror det är dags att klättra upp på ett berg nånstans.

lördag, oktober 03, 2009

Narrspel

Inte lita på nån.
Inte tro att det finns samförstånd.
Inte lägga en annan människas namn i ditt hjärtas arkiv av vänner som går att luta sig mot, berikas av och som behöver omtanke, uppmärksamhet och stöd tillbaka.

Den andre kan när som helst stänga dörren och säga: "Tyvärr. Jag behöver sinnesro. Jag hoppas att du förstår."

Och du står där med ditt blottade struphuvud och din avslöjade svaghet och tänker att du skiljdes från sammanhang i samma stund som du föddes och att allt annat bara är att lura sig själv.

torsdag, oktober 01, 2009

Varglapp

Klapp klapp klapp.
Skrik och vrål.
Hotfulla steg.
Spända rep.
Flaggor som fladdrar i vinden.
Så drevs vargarna ihop med hjälp av skrämmande målningar på guteväv innan de dödades med spjut, slag eller skott.
Människan är verkligen det grymmaste rovdjuret av de alla.



Men mitt i allt kan jag inte låta bli att le åt denne man som räcker ut tungan. Och önska att den fick hänga på min vägg istället för på ett museum i Västra Götaland...