måndag, december 26, 2016

Kokt kräfta filosoferar

Hett bad, värmeljus & tystnad.
Ensam.

Det pulserar vid tinningarna. Armar och ben är tunga.
Hjärtat lätt.

Jag vet.
Det måste vara rent, ogrumlat och värdigt.

Människa möter människa.
Dockar - Går i land - Utforskar.
Belägrar inte, utan ligger tryggt kvar i hamn, i egen farkost.

Så vill jag förankra och förankras.
En gemensam överenskommelse.
Jag vill bli vald. Inte bara för att, för skoj skull, i väntan på.
Inte som tröstfilt eller övergångsobjekt.
Inte för att det är bekvämt att få.

Jag vill välja.
Klokt.

torsdag, december 22, 2016

En stunds frid

Allt vinglade till plötsligt.

Oväntat möte, överraskande utveckling.
Små steg, stora steg, rejäla kliv.
Darrar en aning; på vilket sätt drabbar det mig?

Och så verklighetens slag i ansiktet.
Oväntat. Överraskande.
Darrar och är kolugn på samma gång. Drabbad, helt klart.

Det som händer,
det vi inte vill ska hända,
det vi inte kan värja oss emot.

Vi kan inget göra. Lever en dag i taget.
Små steg, inga stora steg, absolut inga kliv.
Vi tassar, väntar, avvaktar, hoppas och väntar lite till.

Så en kväll läser jag saga för två unga, goda och tillitsfulla flickor.
Pussar den ena på kinden; hon sover redan.
Ska just pussa den andra när hon viskar
"Här, det finns plats bredvid mig."

Jag kryper intill. Nära.
Håller om hennes mjuka kropp.
Låter min andning bli ett med henne.
Fylls av ett enormt inre lugn.

Vad som än händer så finns detta.

Frid.

måndag, december 12, 2016

Insikt

Det är märkligt.
Tankarna snurrar som vanligt.
Men kroppen är alldeles lugn.

Tankar som jag vet än gång gav mig magknip.
Oroliga andetag. Rynkor i pannan.
Och en och annan sömnlös natt.

Nu händer inget.
Det är borta.
Över.

Hur gick det till?
Vem lärde mig detta?
Eller har jag bara blivit klokare av mig själv liksom?

Kanske är det helt enkelt en effekt av den filosofi jag försöker leva efter, varje dag, varje stund. Att alltid fylla mig med ljus och kärleksfullhet. Att fokusera på det som är gott.


Det är en banbrytande insikt.
Jag är fri:
Jag har slutat att älta.

söndag, december 11, 2016

Afton i advent

Glädjen av att få ha musicerat och lekt ihop.
Lyckan över att ha rott ännu ett projekt i hamn.
Känslan av upprymdhet efter ett gott samtal.
Den lätta berusningen efter två glas vin.

Så gick min lördag i musikens och gemenskapens tecken och jag är nu fylld till brädden av värme. Tänk att få ha tillgång till allt det jag har ... Och, inte minst, mig själv.

Jag är en mycket rik människa.

tisdag, december 06, 2016

Jag, en vagabond

Knappt hade jag landat.
Ännu inte packat upp.
Men det bara blev så.
En resa. Två. Ja, tre. När jag ändå höll på.

Så nu ska jag hänga med min kusin konstnären i London, återvända till Södra Paradiset med flocken och möta våren vandrandes i kroatiska berg. Hela jag ler.

För än en gång; liv är rörelse.
Och jag verkar inte kunna sitta still många sekunder ...

söndag, december 04, 2016

"Hon kommer snart att ge sig av, söderut, söderut"

Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.

Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.

Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.

En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.

Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.


torsdag, december 01, 2016

Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.


onsdag, november 30, 2016

Ögonblick

Jag hör mina andetag.
Lugna, böljande, kravlösa.

Känner puls-slagen.
Ivriga, jämna, fria.

Förnimmer värmen i bröstet.
Sugande, molande strömmar.

Jag lever.
Jag är i rörelse.
Jag växer, förändras, förädlas.

Vad som kommer att hända imorgon, i övermorgon, om en vecka har jag ingen aning om. Men jag tycker om det som pågår. Nu.




tisdag, november 29, 2016

Snurr snurr

Övertryck, virvlar och karuseller i huvudet.

Intryck bearbetas. Glasklara insikter görs. Plötsligt.
Jag begriper och det värker. Djupt inne. Jag hatar det sociala spelet. Kanske just därför blir jag oftast jokern.

Tänker att trygghet är enormt viktigt. För alla.
Och att jag är otränad.

Gång på gång försöker jag somna.
Och lika många gånger myllrar det av bilder, ord och frågor där inne.



söndag, november 27, 2016

Svindlande skönhet

Jag vet inte hur det går till, men ibland blir det bara så.
Fullkomlig skönhet.

Missförstå mig inte, det är inte förälskelse.
Eller förförelse.
Bara hänförelse.

Min blick följer konturerna.
Pannan, näsbenet, kinderna.
Ögonens linjer - smekande - och de djupblåa irisarna.
Läppar som ler.
Försiktiga lockar.

Jag tappar nästan andan.

Är det ett naturväsen jag mött?
Jag vet inte.

Men jag vet att det är den vackraste jag sett.

onsdag, november 23, 2016

Natt i norr

Norrsken ovanför mitt huvud.
Klara stjärnor.
Gnistrande, iskall snö på trädgrenarna.
Knarrande fotsteg mot den vita marken.

Rymden är som en hemlig dansbana där planeter snurrar runt i förutbestämda turer. Omloppsbanor korsar varandra, en komet skär igenom, en stjärna dör.

Jag vill dansa en tur med nån. Spraka. Dras med i en krets som jag inte kan värja mig emot. Sugas in i ett svart hål, bränna mig på solstormar och landa mjukt på okänd mark.

Kom.



söndag, november 20, 2016

Roadtrippin

Finland.
Raka, välskötta vägar.
Höga björkar.
Frusna sjöar.
Snö, snö, snö.

Jag lånade en bil och åkte över gränsen.
Stoppade vid en sjö, kissade i en snödriva och fyllde mig med klar, frisk luft.

Tog mig vidare till en stad som förstått det där med storytelling och upplevde polcirkel-turism i sin mest avancerade form. Tomten pratade svenska och hade träskor av tovad ull och väldigt långt skägg.
Njöt av upplevelsen.
Och friheten, den älskade.

Fri att ge mig av.
Fri att vara den jag är.
Fri att göra det jag vill.
Fri att ta för mig av livet.

tisdag, november 15, 2016

Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

söndag, november 13, 2016

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.

torsdag, november 10, 2016

Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.



söndag, november 06, 2016

IRL

Jag vill inte vara en annons.
Jag vill vara varma läppar mot din kind.

Jag vill inte ha ett alias.
Jag vill dela minnen och berättelser.

Jag låter mig inte beskrivas med ett begränsat antal tecken.
Jag är en carneval, en oas i öknen och en eldstad för din frusna själ.

Om du bara saknade mig, en liten liten aning ...


lördag, november 05, 2016

Bill & Bull

Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.

Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)

Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.

Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.

Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.

Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.

Och så leken.

Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.

Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...

torsdag, november 03, 2016

Godnatt min stuga

Så kom den där dagen som alltid blir som ett bokslut, ett lite sorgset avsked och en känsla av avklarat uppdrag på samma gång.

Textilier packas hem, vatten & el stängs av och kylen töms.

På ängen nedanför eldar grannen kvistar och löv.
Luften är klar och alldeles orörlig.
Jag hade kunnat krypa in under en trädrot och stanna tills tjälen gått ur jorden på nytt.

Men jag lämnar.
Låser huset.
Låser bod-dörrarna.
Rullar nerför backen.
Vänder mig om.
Älskar.

Sen sporrar jag min vita springare över sundet, håret fladdrar som ljusa strålar mot stålgrå himmel, motorn fräser likt en panter och jag vet att allt finns kvar, allt väntar på mig och snart, alldeles snart kommer jag ut igen till brasdoft och solsmek.

onsdag, november 02, 2016

Muminmånad

Knockad av vintertiden.
Sänkt av mörkret.
Däckad av kylan.

Det är nu jag vill rulla ihop mig som ett litet knytt och låta dig lägga en varm filt över mig. Kanske sitter du en stund och nynnar lite vid min sida. Kanske kryper du helt enkelt ner och värmer mina kalla tår. Kanhända stryker du mig över håret, killar mig stilla på ryggen och låter mig vara liten och orkeslös och alldeles precis just den jag är.

Eller ... vi värmer varandra.
Så gör vi.

Och när vi sen tittar upp från vår vintervila har ljuset återvänt.

tisdag, november 01, 2016

Höstprojektet - en uppdatering

"Du sköter dig exemplariskt" sa min hälsocoach.

Och ja, mitt höstprojekt pågår.
So good so far: nio kilo mindre på vågen, 14 centimeter mindre runt midjan.
Mer smidig, mer fast, mer stark.
Mindre skit, både utanpå och inuti.

Runt om varma, kloka, ömsinta människor.
Jag väljer bara det som ger, inte tar.
Om inte det som tar är det som tar fettmassa det vill säga.
;-)

söndag, oktober 30, 2016

Ensam i soffan

Mitt vardagsrum fylls av det lysande oktoberljuset. Böcker, konst och milda färger runt om förmedlar lugn och förankring. På  det slitna bordet framför mig en stor balja te och en bok med arabisk poesi. En bit bort ljudet av en stilla arbetande tvättmaskin.

Jag är alldeles upprymd. Varm. Tacksam.
Alla dessa människor runt om mig, nära eller långt bort, som bryr sig om. Mig.
Min flock. Mina vänner. Kollegor, arbetskamrater, lekkamrater. Människor som finns kvar från barndom, vandringar, olika projekt.
Jag har så många sammanhang i mitt liv. Jag hör till dem alla.

Det säg att hjärtat växer ju mer man älskar.
Min lilla pulserande klump fyller just nu hela min kropp.
Och den muskeln har aldrig varit mer vältränad än idag.



lördag, oktober 29, 2016

Rolling home ...

Salt hav.
Hård vind.
Blek sol.

Stålgrå vågor, mjuka dyningar och liten båt som följer med i dansen.

Vi är med på fisketur och drar upp tinor.
Där krälar mest krabbor; stora och små. Spindel-lika och mer vanliga.
Men två humrar får vi, båda med rom. Plums tillbaka med havets svarta guld bara!

Skratten är många även om några ansikten är bleka.

När jag glider ner i det varma badet på kvällen känner jag ännu saltet på mina torra läppar. Och tänker att jag hör hemma på havet.

fredag, oktober 28, 2016

Eftertankens kranka blekhet

"Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig", säger man.

Men man kan också uppleva att nån annan gör mot dig, det du en gång gjort mot nån annan.
Det är nyttigt. Och nästan lite skrämmande.

Så har mitt liv alltid vävts fram och vidare genom handlingar, länkade till varandra.
Det jag utsatts för utsätter jag en annan för, gång på gång.
Min historia blir vår.
Jag kan inte ställa mig utanför.
Jag är ofrånkomligt en aktiv spelare i den sociala matchen.

Och så växer jag i insikt.
Så begriper jag varför motparten reagerade som hen gjorde.
Så lär jag mig bli en schysstare vän, mor, dotter, älskarinna.

Men jag kan också drabbas av ånger.
Nu, när jag verkligen förstår hur det känns ...

onsdag, oktober 26, 2016

50 är det nya svarta

Så enkelt.
Så självklart.
Tanken är ren, öppen, luftig - och mottaglig.

Jag har så mycket gott i mitt liv.
Sammanhang.
Tillhörighet.
Inspiration.
Stimulans.
Möjligheter som inspirerar och omöjligheter som utmanar.

Jag har så många bra människor i mitt liv.
Människor som öppnar sig för mig.
Som tycker om mig och vill att jag ska må bra.
Som kommunicerar med mig.
Som jag får stötta, utan att jag själv blir mindre konturstark.

Snart 53.
Och jag har aldrig känt mig vackrare än nu.

måndag, oktober 24, 2016

Tala och tiga

Nä du, – du skrivande, vandrande, älskande, påhittiga raktuppochner.
Allt går inte att skriva.
Allt ska inte formuleras.

Stilla dig. Stoppa dig.
Tryck inte på Skicka innan du tänkt klart.
Känn efter.
Känn dig själv.

Försök vara rak, ärlig, god och lojal.
Odla din klokskap.
Ge ut din värme.
Döm inte andra, men rannsaka dig själv.

Bit dig i läppen ibland.
Sitt still i båten.
Och fortsätt att akta dig för vargen.

fredag, oktober 21, 2016

Så är det

Jag vill vara dig till glädje och lätthet.
Vill sprida ljus. Värma ditt sinne.
Vill se leendet i ditt ansikte när vi möts.
Vill locka till skratt – men också få dig att förstå att din sorg aldrig kan tynga ner mig.

Jag vill dansa med forsen, virvla med höstlöven och leka med regndroppen.
Och sen vila mot snötäcket, hopkurad som en liten skogsmus intill din hand.



torsdag, oktober 20, 2016

Det gick upp en sol i mig

Allt blev plötsligt så ljust och levande.

Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?

När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.

Och igen.

Och igen.

onsdag, oktober 19, 2016

Ett försök att sätta ord på

Saknar nån form av poesi i mitt liv. En fladdrande ljuslåga, en långsam melodi som smeker mig, en djup röst i mitt öra.

Söker ett sammanhang där luften skälver. Där regnet sjunger stilla. Där jorden ångar under lekande kroppar.

Tumlar runt i verklighetens centrifug och väntar på den kraft som stoppar virveln. Den hand som drar mig loss. Den famn som till sist får mig att höra till.


tisdag, oktober 18, 2016

... och vi dess aktörer?

Flög norrut, dit där världen hade blivit lätt vitpudrad.

Här går allt lite långsammare.
Utom jag; jag för med mig Essingeleden i rusningstrafik, Drottninggatan en mellandag och Buttericks strax före Halloween. Så får vi också väldigt mycket gjort.

På kvällen kryper jag in i bäddsoffan i den lilla lyan ovanför byggbutiken och tänker att teater, det är inte svårt. Spelet mellan människor - kanske framför allt man och kvinna - det förstår jag däremot mycket lite av ...


måndag, oktober 17, 2016

En helt vanlig lördagkväll

Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.

Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.

Där inne skapar vi Spökafton.

Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.

Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.

Jag har världens bästa jobb!


torsdag, oktober 13, 2016

Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

fredag, oktober 07, 2016

Skynda dig, älskade, skynda att älska

Vardagen ekar lite ihåligt utan kärleksfullhet.
Lycklig du som får ett godmorgon i ditt öra och ett godnatt mot din kind.

Själv väljer jag ömsom ensamhet, ömsom vänskap.
Kärleken har jag gett upp.

Klättrar i berg, fyller lungorna med kristallklar luft och ögonen med vidsträckt landskap.
Leker frodigt gästabud eller kittlande mörkervandring.
Gnuggar ord mot ton.
Fantiserar om husbåt, karibiska stränder eller långsegling.
Öppnar mig för minimalistisk musik, sanskrit och en rörlig polcirkel.
Minskar i midjemått.
Växer i erfarenhet.

Städar rent i själen, men låter mitt hem vara personligt rörigt.
Saknar ingen.
Ingen saknar mig.

Så möter jag hösten med stort lugn.
Något ihålig visserligen.
Men inte ansatt.

Fri.

torsdag, september 29, 2016

Farfalle nello stomaco

Lite rusig och med darrande fingrar öppnar jag det tjocka kuvertet. Hundratals vita sidor med små svarta, lekande krumelurer. Nu ska jag börja tränga in i verket. Bli ett med musiken. Smaka på orden.

Fast allt är på italienska.
Hmm.
Och jag ska få det till svenska.
Inget bollplank denna gång.
Bara Google translate.
Det får gå.

Coraggio!

tisdag, september 27, 2016

Om i enslig skog ...

Plötsligt bara stod han där.
Mitt framför mig.
Alldeles stilla, alldeles lugn.

Jag hejdade mig.
Fylldes av en stor frid.
Väntade.

Vi tittade in i varandras ögon.
Jag kände att han var nyfiken på mig.
Själv fylldes jag av vördnad.
Han var magnifik.

Länge såg vi på varandra.
Sen vände han sig om och började sakta gå av vägen med stora, majestätiska steg.
Vandrade vidare över fälten.

Han,
älgen.

torsdag, september 22, 2016

Kvälls-chat

"Sätt inte ditt ljus under skeppan" skrev en nyfunnen kamrat nyss.

Sant.
Jag ska akta mig.
Låta min låga darra till, men aldrig blåsas ut.

Den har utsatts för alldeles för hård vind.

måndag, september 19, 2016

Från en flygstol

Sitter tusentals meter upp i luften och smälter intryck från tre dagar vid Torneälven.

Hösten brann.
Luften renade.
Älven friskade upp bastuhet hud.

Tre kvällar med samtal, vin, vilt kött eller nyfångad fisk.
En av dessa en vild och innerlig fest. En hyllning till kärleken och de två människor som mött varandra, sent i livet men också precis när det var dags.

Och alla dessa goda samtal. Med musiker, artister, entrepenörer, fotografer, designers, en pilot, lekande barn och levnadskonstnärer. Framför allt det.

Igår kväll, medan ljuset la sig över det vidsträckta landskapet ett oerhört intressant samtal med en pensionerad militär. Han sa;

Vill du ha ett liv som bara är kul?
Eller vill du ha ett liv med innehåll?

Baam! Bulls eye.
Just så.
Innehåll. Fyll ditt liv med innehåll.
Då blir det kul - men också så oerhört mycket mer.

Flyget tar mig hem.
Men upplevelsen har tagit mig längre än så.

lördag, september 17, 2016

Höstglöd

Plockar höstlöv till älskad väns bröllopsfest. Tänker på klarhet, äkthet, renhet. På att kärlekslöshet är varje relations största fiende. Eller kärlekssnålhet. Ovilja att ge ut. Oförmåga.

Eller bara okunnighet; kärlek är handling som bygger upp känslorna, både de egna och de i motparten. Ja, just handling. Som att plocka löv och lägga på bord.

Torneälven är ren, ogrumlad, frisk.
Så vill jag också vara.
Och fylld av höstens glöd.
Levande, rörlig, klar.

torsdag, september 15, 2016

Släppa taget

Jaha.
Nähä.

Ingenting kan självklart vara som det en gång var.
Ingen kan styras, allt pågår i egna processer.

Utanför mitt fönster växlar löven färg.
Och den närmaste blev en främling.

onsdag, september 14, 2016

Ta tjuren vid hornen

Jag vet kanske inte hur man är en schysst person som vårdar sina relationer och ansvarar för sina handlingar. Men jag tror inte på minsta möjliga motståndets lag.

Alltså väntade jag nedanför bussen, tittade honom rakt i ögonen när han steg av och frågade om han hade en minut. Sen försökte jag bättra på grannsämjan. Feg har jag aldrig varit. Och det kändes mycket lättare att gå upp för trapporna efteråt.

Dissad, ratad, dumpad, kritiserad och ifrågasatt - det spelar ingen roll.
Någonstans finns plats för den som är jag.

lördag, september 10, 2016

I soffan

Bastuvarm kropp.
Lugnande doft av trähus.
Stilla gitarrmusik genom kvällen.

Ett nu.
Ett finns kvar.

Jag har allt jag behöver.
Utom en.

onsdag, september 07, 2016

Liljeholmen, en tisdag eftermiddag

Hon hade en svart och en prickig strumpa, grå munkjacka och väldigt, väldigt tajta leggings. Under kunde jag tydligt se de prickiga trosorna. På huvudet en röd keps med horn; "Varning för tjuren" stod det på spanska. Hon var kort och rund och lite vaggande.

Hon var förtjusande.

Och hon var omtänksam. Oavbrutet vandrade hon fram och tillbaka på perrongen och varnade oss för getingar. Till mig berättade hon att hennes SL-kort gick ut den 30:e. "Så bra, då klarar du dig ett tag." sa jag. Hon log. Och berättade för mig att hennes kort gick ut den 30:e.

Intill två långa, sminkade unga kvinnor med Schwarzkopf Gliss hår, märkeskläder och smala midjor. De stod lite nära kanten.

"Å nu får ni akta er!" sa kvinnan i kepsen. Hon vallade in dem likt en bordercollie och mumlade något om att de skulle vara försiktiga.

Sen sa hon till mig att hennes kort gick ut den 30:e och jag sa att vad bra, då kan du åka utan problem.

Brudarna fortsatte sitt snattrande, med mobiler i hand och slängande hår. Farligt nära kanten.

"Jag menar det verkligen!" ropade hon med tjurhornen. Hon sprang fram och föste in de två med sina öppna, skyddande armar.

Tåget kom. Kepsen syntes inte till. Men bredvid mig hörde jag två kvinnor raljera med gäll röst; "Jaaag meeenar det verkligen! Jag meeeenar det! Hahahaha!"

Min blick är inte iskall särskilt ofta, men nu blev den det.
Såg dem rakt i ögonen. Och var på väg att säga:
"Ni behöver inte göra narr av henne. Förstår ni vad ni har, som hon inte aldrig få?" Men jag tappade bort dem i den allmänna trängseln vid tågdörren.

Och jag tänkte:
FUCK YTA.

fredag, september 02, 2016

Projekt

Jag skriver det här.
Då blir det mer på riktigt.
Liksom hugget i sten.
Och för att då kan jag inte bara lägga av. I smyg.

Tretton kilo ska bort.
Experter ska få hjälpa till.
Det börjar nu. Idag.
Ett år framöver har jag bundit upp.

Inte för att jag egentligen vill dricka äcklig måltidsersättning i rivstarten. Eller ställa mig på en våg inför en främling. Jag vet att domen kommer vara brutal; säkert är 1/3 av det som är jag bara skit. Slagg. Dödvikt.

Inte för att jag nånsin kommer bli snygg. Min eventuella skönhet strålar mest inifrån.

Jag gör det för att tycka mer om mig själv.
Som ett led i det stora projektet: självkärlek. 

Så tänker en rationell kvinna:
Det kommer alltid att finnas i alla fall EN som älskar mig. 
Jag.


onsdag, augusti 31, 2016

Vakuum

Jag väntar.
Väntar på beslut.
Och väntar på ett svar.

Jag väntar på att ett val ska göras.
Jag väntar även på att nån ska välja att komma till mig.

Jag väntar också på att tröttheten ska gå över. Att orken och lusten ska väckas på nytt. Väntar på en riktning. En ledstång att hålla mig i. Och en anledning att gå vidare.

Medan jag väntar kryper jag ihop i min säng. På sidan, såsom i fosterställning. Jag kan inget göra. Inte påverka. Bara vänta.
Låta saker ta den tid som de behöver ta.

Och under tiden som jag väntar pågår livet där ute för fullt.

tisdag, augusti 30, 2016

Problemfri höjd

Det tar en stund att få ordning på energierna.
Få syre i muskler. Släppa ner spänningar i benen (de orkar bära mer).

Men sen.
På ett berg.
Allt känns öppet och begripligt.
Genomförbart.
Rent av möjligt.

söndag, augusti 28, 2016

I rörelse

Det goda samtalet.

Vännerna och jag, len augustinatt och berusning enbart av stjärnhimlens påverkan.

Vi pratade om förändring.
Bosättare eller nomad.
De båda tyckte om att känna igen, gräva där de står, plantera. Jag sa att jag blir pigg av okända vidder och nya utmaningar.

Såsom ett par lekande bruna ögon.
Ellet en inte så lite pirrig resa.
Och ett helt oskrivet kalenderuppslag.

Öppen och nyfiken ser jag den gamla vanliga Stockholmsförorten med detoxad blick.

Allt kan hända.

torsdag, augusti 25, 2016

Lustgård

Så är jag där igen.

När jag tog ut båten simmade en svanfamilj alldeles intill mig. Fräsande föräldrar, guppande gråduniga ungar. Sen såg vi en mink. Den passerade alldeles intill oss där vi satt på stranden. Ett strandat ålyngel. På väg hem en häger.

Nu ligger jag leendes i stugan och lyssnar på fladdermössen bakom väggen. Känner lugnet. Nyfikenheten. Enkelheten.

En lustgård - helt klart.

tisdag, augusti 23, 2016

Rapport från en strand

Helt ensam. Helt naken.

Vågornas sakta rörelse rullar mjukt in över mig, som en hypnos. Ljummen, smeksam vind stryker min hud. Solen löser upp muskler som spänts och bränner bort tvivel och oro.

Då och då läser jag i den fantastiska bok jag fått av dotter N:

"Det värsta är inte att falla, det värsta är att bli liggande på marken utan att kunna resa sig."

"Den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv. Och den som inte känner sig själv börjar frukta tomheten."

"Om vi är glada är vi på rätt väg."

"Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat över huvud taget."

Och så blundar jag en stund, låter tankarna flöda fritt och känner blodet pulsera i min kropp. Så växer själen och den inre skönheten. Så mjuknar skalet och allt det smärtsamma klingar ut.


måndag, augusti 22, 2016

Skärgårdstös

Jag har fladdermöss i stockarna, spindlar på min veranda och en tvestjärt i träskon. Ännu sorg i hjärtat (svårt att förstå att man väljer bort det som är sällsamt bra!) men glad i sinnet. Fri som en fågel, lätt som en vind, otvungen.

Röjer skräp, vaxar min båt men inte mina ben. Jag är ett naturbarn, en skogsnymf, en najad.

Och så plockar jag bort gammalt groll, gör upp med drömmen om gemenskap och rensar tankarna från mörker.

torsdag, augusti 18, 2016

Mister du en

står dig tusen åter?
Jo, det är nog sant.

Men jag vill inte ha tusen.
Jag vill ha en.

"Skyldig att vara lycklig"

Du kan inte säga till en människa att hon skall arbeta med att utveckla sig själv. Förändra ett beteende. Bearbeta och läka ett trauma. Hon måste välja detta själv.

Du kan vänta.
Du kan skapa en tillåtande och bejakande atmosfär.
Du kan lyssna, förstå och förlåta.

Om hon väljer att inte på något sätt gå vidare i sitt inre, ja då får du helt enkelt acceptera.

Så tänker jag mitt i natten, efter ett samtal nyligen.
Och väljer att utvecklas. Det enda ansvar jag själv bär.

Nu tror jag också jag vet hur.

onsdag, augusti 17, 2016

Tidig morgon

Alla sover i mitt hus.
Ute höstvind, grå himmel.
Inne värme, skratt, livskraft.

Jag tycker om att ta omhand.
Vårdar min stuga.
Pysslar med de mina.

Fyller mitt liv med det som ger.

Och när de kalla vindarna blåser håller vi varandra i handen för att inte fällas till marken.

torsdag, augusti 11, 2016

Jag ska

Stå stadigt i myllan.
Vråla rakt ut till vågorna.
Göra mig av med mörkret.
Välja det som består.
Avstå från bedövning.
Inte söka bekräftelse.
Lyssna till nuet.
Dra ett streck över det som varit.
Vara öppen för det som kommer.

Och ta mig själv kärleksfullt i handen.


söndag, augusti 07, 2016

efteråt

Nu är det slut, det stora projektet.
Och tomheten överväldigar mig.

Jag förlorade en vän som var viktig för mig under denna resa. Ibland tror jag det var det stora projektets fel. Ibland att jag bara inbillat mig ömhet och sällsynt kemi.

Oavsett vad går färden vidare.

Tomhet har en stor fördel:
Den kan fyllas.

torsdag, augusti 04, 2016

Turné

Löser problem. Styr upp. Får på plats. 
Kramar ur det sista. Tar till vara.

Är öppen, flexibel och förberedd. 
Förbluffande stark. 
Förvånansvärt lugn.

Jag är i lag och jag är ensam i hela världen.

Men där ute på havet väntar en seglare på mig.

tisdag, augusti 02, 2016

En djurhona

Jag aktar mig för vargen.
Biter ifrån.
Reser ragg.
Söker min flock.
Och skyddar de mina.

Med hökblick, björnstyrka och en åsnas envishet utökar jag mitt revir.

Men hjärtat -
hjärtat är ännu en spaniels.

Snälla, gör mig inte illa ...

måndag, augusti 01, 2016

... och när sista tyngden kastats av, då finns bara vild och befriad fart framåt.

Mina lockar ska virvla.
Mitt skratt vara ogrumlat.
Bakom mig damm.
Framför mig okända vidder.

Du saknar mig kanske.
Men jag är redan långt borta.

lördag, juli 30, 2016

Universum

Solen skrattar.
Vi är förundrade.

En kväll till. En vacker, varm, innerlig kväll.

Sara och Albert möts för sista gången.

Sara: Så vill jag leva. Du har din fullkomliga frihet att gå om du inte går med på detta. Fast Gud vet att jag vill ha dig med på vägen.

Albert: Bara på vägen?

Toner av glas fyller hela borggården.
Magi. Kärlek på lika villkor.

Så ristar vi minnen i rutorna.
Vi som har diamant, inte bara flinta i västfickorna.

torsdag, juli 28, 2016

På en landsväg

Vi dansade mellan våra två bilar mitt i natten. Musik ur stora bashögtalare. Mörkret brutet av strålkastarsken. Lätt dimma. Vild stämning.

Svårt att säga hej då. Ändå; inget avslut. Vi ses igen.

tisdag, juli 26, 2016

Efter vreden, sorg.

Jag gråter.

Jag gråter stilla för att jag inte betydde något.
För att jag fick beskedet i skrift, anonymt och ansiktslöst.
Som då, den gången då allting brast.

Jag gråter för att jag är lurad.
För att tilliten som byggdes upp bara var bluff.
Jag gråter för att jag lät mig föras med i dansen.

Och jag gråter av medkänsla för motparten.
Pressen han måste känt. Osäkerheten.
Nu är han fri, befriad.

Det var det sista goda jag kunde göra.

måndag, juli 25, 2016

Pokémon Go (for it all)

Inte vill man dö nyfiken.
Alltså installerade vi Pokémon Go.
Döpte vår jägare till Sara Videbeck och gav henne rött hår och svarta tights. Hon är hur cool som helst.

JAGA och SAMLA.
Två grundläggande behov hos varje människa. Sedan urminnes tider.
Basic.

Spelet är genialt. Äntligen får vi leva ut vår sanna  natur, med skärmar i händerna, cyklandes runt på spaning efter bollar, gym och lustiga figurer.

Själv har jag redan tröttnat.
Klart att jaga och samla är lite spännande i början.

Men sen vill jag hellre hålla kvar.
Och vårda.

...

Jag har förstått att även Pokémons växer och förädlas om man tar hand om dem.

söndag, juli 24, 2016

Hemma

Blåste norrut i 150 på motorvägen.
Behövde hem med packning, hämta post och bara vara ifrån arbetsplatsen en stund.

Ensam. Fri. Lugn.
Lyssnade på fantastiskt radioprogram av min vän sångaren.
Om kärlek, om att göra sin röst hörd.
Skära igenom varje mörker med godhet.

Funderade på mig själv.

Är jag lyhörd och lojal? Kärleksfull?
God och trogen? Eller bara godtrogen?
Är min stolthet en styrka eller ett handikapp?

Tänkte att om man eldar upp all ved i huset utan att nånsin hugga ny, då blir det till sist väldigt kallt.

Liksom känslors eld tar slut, om ingenting tillförs.

fredag, juli 22, 2016

Skriv dig naken

Läste titeln på en skrivarkurs.
Kände hugget i magen.
Skriv, Catarina, skriv.

Skriv om det bultande vidöppna bröstet som utsatts för likgiltighet. Skriv om rädsla och ånger. Skriv om brända broar och förlorade möjligheter. Skriv din sorg. Din längtan. Din ensamhet.

Skriv om din styrka.

Skriv om tyglarna du själv håller, om vägen du inte viker ifrån.
Skriv om ljuset i beslutet. Öppna dörrar och outforskade stigar.

Skriv om glädje och kärlek.
Du kan älska.
Vissheten fyller dig, även om kärleken aldrig gavs tillbaka till dig.

Skriv om sjudande liv.
Blad som vänds.
Växandet i värken.

Skriv dig naken.

Och gå jublande vidare med klar blick.
Utan att titta bakom dig.

torsdag, juli 21, 2016

Att välja livet, kraften, kärleken


Lätt rörelse i publikhavet.
En kvinna smyger fram mot vakten och viskar: kan någon ringa efter en ambulans?
Och sen ser jag:
de tar ut henne och lägger henne i gången.
Hård sten under åldrad kropp.

Jag springer fram – hon andas inte.  Ingen puls.
Någon gör kompressioner.

Bryter omedelbart föreställningen.

Allt blir tyst.
Ensemblen sätter sig stilla på scenen.
Musikerna lägger instrumenten i knäet.
Över fyra hundra människor håller andan.

Jag springer efter hjärtstartern. Letar tio sekunder för länge – fan, jag borde ha kollat upp exakt placering – men hinner.

En man, läkare, sätter plattorna på den bleka kroppen. Hjärtat väcks. Kvinnan andas. Efter en evighet och några flyktigt korta minuter bärs hon ut. Jag brer ut våra ljusblå publikfiltar på gräset och lägger två under hennes huvud. Läkaren viker inte från hennes sida.

Hennes ögon glittrar.
Himmelskt blå. Studerar förundrat sommarhimlen över oss.
Solen smeker det böljande landskapet. Allt är ljus och förklaring. Hon är så vacker.

Läkaren försäkrar att hon klarar sig. Väninnan har hämtat väska och rullator.
Jag går in och berättar för publiken och ensemblen att allt gått bra. Ett sus av lättnad.

Föreställningen återupptas. Med förnyad kraft, förnyad livslust, förnyad medvetenhet.

Jag hör musiken bakom mig när jag går tillbaka ut till kvinnan.
Ambulansen kommer. Goda, kunniga människor med lugna röster och säkra rörelser.
Hon är trygg.

Kärlek mellan människor som aldrig tidigare mötts.
En innerlig, osjälvisk generositet.

Och jag får än en gång syn på vad som är viktigast av allt:
Samspel, givande, delande.

onsdag, juli 20, 2016

Amputation

Det gör bara så ont.

Kylan fyller mig.
Förvirringen slår mig till marken.

Hur gick det till?

Ett och ett halvt år av självklar intimitet, lustfylld lek, respektfull kontakt och god kamratskap.
För inte så många veckor sen tillsammans likt Adam och Eva på en paradisisk strand. Magiskt. Inte bara för stunden, utan djupare. På riktigt.

Idag en främling med iskall distans.

Kände föraning, men tänkte att det bara var en taskig tidigare erfarenhet som spökade.

Förväntade mig ett
Hej - Det ska bli fint att ses - Hur mår du?

Inte detta.

Hugger bort.
Utan bedövning.



tisdag, juli 12, 2016

Avstånd

Jag har varit hemifrån länge.
Jag har varit borta från den jag tycker om länge.
Jag har varit ifrån min älskade ö länge. 

Ön har alltid funnits där.
Hemmet står där det står.
Men om människor finns kvar, det vet man aldrig.

söndag, juli 03, 2016

Svensk sommar

En bastu skulle sitta fint just nu.
Eller varför inte ett hett bad?
Åtminstone några solstrålar.
Kanske ett par grader varmare utanför fönstret.

Jag arbetar utomhus, bär och bygger, vandrar och fixar, och har frusit oavbrutet i två veckor.

Ser med ömhet på mina 55 medarbetare som är lika kalla som jag. Och våta. Eftersom det envisas med att regna på oss. Oavbrutet.

I frysen, orört, ett paket glas. I kylen rosé att sippa på i sommarkvällen. Oöppnad naturligtvis. Och jag hoppar över frukost eftersom det enda jag har är kylskåpskall fil, och det sista jag behöver är is i magen. Bokstavligen alltså.

I tyst ensamhet, på natten under dubbla filtar, räknar jag ut hur länge jag skulle kunna överleva i södra Spanien om jag säljer allt jag äger.

Sen tar jag en lång, varm dusch och åker iväg till världens bästa jobb. Med sätesvärmaren på max i rumpan.



torsdag, juni 16, 2016

Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.


söndag, juni 12, 2016

Words, words, words

Läste en bra text häromdagen.
Vacker.
Vettig.
Nån annans formuleringar. Men de hade kunnat vara mina.

Om ord.
Att uttala "upplyftande och rogivande" ord till varandra.
Skapa trygghet i en relation. Med ord.

Om beröring.
Att röra vid varandra. Varje dag.
Inte sukta efter nya kickar och ständigt rus, utan våga vila i vardag och enkelhet.

Om kroppsspråket gör mötet naturligt och äkta, så väver orden tråden starkare. Människa till människa.

torsdag, juni 09, 2016

Älmhults stolthet ...

Det kanske är att svära i kyrkan ... Men jag säger det ändå: Jag gillar inte Ikea.

Tanken var säkert god från början. Skruva ihop själv du, så håller vi kostnaden nere. Trä. Inhemskt. Enkel design. Folkhems-anpassat. Heja Sverige.

Men nu? Idag är det en industri där gula kassar agerar kollekthåvar. Jag tvingas vandra igenom avdelning efter avdelning, runt pallar, hyllar, torn och travar av varor. Alla kliniskt rena, gärna blankt vita eller bjärt pastelliga. De flesta fyrkantiga. Rejält ska det vara.

Och alla dessa fåniga namn! Hur orkar de?
Mattan Sommar, vinglaset Svalka och skåpet Stuva ...
Jag = Kunden Sucka.

Här finns allt. Men ingen människa att fråga. Det mänskliga mötet är fullkomligt bortrationaliserat, till och med vid utgången. (Vilket i och för sig inte gör så mycket; jag har aldrig mött en leende kassör på Ikea.)

Alltså. Jag hittar en sökdator och ska just knappa in min önskade vara. Det visar sig vara en terminal för att bli Ikea Familje-medlem. Tack. Men nej tack.

På en stolpe ser jag till sist en karta, och jag förstår att jag ska till sektion 14. Bra. Men inga nummer hänger i taket. Eller står på skyltar. Eller står nånstans överhuvudtaget. Jag går runt, runt - utan att göra det som är meningen; stoppar inget mer i min gula påse än det jag kom dit för.

Självscannar mig ut.

Och inser att det ena riktiga jag mötte var den söta gamla damen i toalettkön som nöjt påpekade att hon alltid handlar på torsdagar för då är det så väldigt lugnt på Ikea.


tisdag, juni 07, 2016

Strandsatt

längst ut vid havet
horisonten
stenar och varm sand
och dina viskningar i mitt öra

saltet
vinden
solen
– allt bränner bort det som varit och det som kommer
kvar finns bara åtrån
ljudet av vågorna
din hand på min rygg

och jag tänker
att vad som än händer
fick jag det här

tisdag, maj 31, 2016

En av mig, två av oss

Det ligger en vit svan och ruvar i vassen. Runt om cirklar hennes svan-make i viken. Han vaktar. Väntar förstås också. Men framför allt ser han till att inget ont händer henne och deras gemensamma ägg. Nåde den som ror för nära med båten.

En hackspett snickrar på sitt bo i björken intill min veranda. Där ska de flytta in, han och hans lilla gäng. Han bankar energiskt och metodiskt. Jag vill inte störa genom att gå för nära, men jag anar att han dryper av svett i solen. Han blir säkert klar i tid.

Två vänner förenades i lördags, genom en rit som jag fick vara med om. Det fanns ett allvar i bådas ögon som jag inte sett tidigare. En vilja. En riktning. Ett lugn. Det var inte första gången de parade ihop sig med nån, men det var definitivt den vettigaste. Allt kändes rätt.

Jag tycker tvåsamhet är vackert.
Det behöver inte vara för alla.
Men jag vill gärna leva så;
I ärlig fördjupning och samtidigt väldigt enkelt och vardagligt pragmatiskt.

torsdag, maj 26, 2016

Konsten att vinna i Monopol

Vad är "att satsa"?

Är det att lägga alla pengar du har på rött, och sen hålla tummarna för att kulan landar i rätt fack på det snurrande hjulet? Att ta dina sista papperspengar, köpa det där hotellet på Norrmalmstorg och sen bara hoppas på att tärningen lurar dina medspelare dit? Eller är det att köpa de där aktierna som tidningen skrev om, och förlita dig på att analysen stämmer?

Eller är det att satsa lite av ditt välmående, lite av ditt lugn, lite av din vardagstrygghet i mötet med en annan människa? Att ge upp en del av din självständighet, så att samklangen med den andra inte ska låta falskt?

Är att satsa samma sak som att riskera? Riskera att misslyckas, riskera att bli sårad? Eller - ännu värre - lämnad?

Jag vet att man inte kan vinna i Monopol utan att göra den där hotellchansningen.
Kanske gäller det det mesta här i livet.

måndag, maj 23, 2016

Metspö som metafor?

Plötsligt fick jag en bild i huvudet hur det skulle kunna vara.
Jämvikt.
Balans.
Ett möte som berikar, inte begränsar.

Tänk dig ett sänke.
Ganska tungt; här finns rikedomar, men också en hel del slagg. Det sitter i en fiskelina, men när det släpps ner i vattnet, ja då sjunker det. Direkt. Svårt att njuta av nåt som skimrar då.

Och så tänk ett flöte.
Lätt, otvunget, självklart. Också det i en lina. När du så slänger ut det i havet studsar det på ytan. Guppar runt, helt ogrundat. Följer med varje pust. Svårt att uppfatta vad det är, på riktigt.

Men tillsammans!

Knyt ihop sänket med flötet.
Inte hårt, så att inte knuten kan tas loss, om man önskar.
Men inte heller så löst att minsta ryck gör att det brister.

Plums i vattnet.
Flötet landar, bottnar i sin funktion, får tyngd och mening.
Sänket hålls upp, svävar friare och tappas inte bort helt och hållet.

Den tunna linan stör ingen; den är ljus, transparent och lagom sträckt.
Och den rör sig mjukt bland vind och vågor.
Den är trygghet, tro och tillit.

lördag, maj 21, 2016

Älskade ö, älskade vän

Fåglar med längtande koloraturer utanför fönstret. Doft av eldstad. Och värmen av hans kropp intill. Han, mitt element. Jag fryser aldrig när jag är med honom.

Det är natt, det är maj och det är omöjligt att sova.

Ändå är jag bara så lugn. Så uppfylld.

Stugan är öppnad.
Våren sjunger.
Och jag är precis där jag vill vara.

måndag, maj 16, 2016

Sjukhusskräck

Jag ogillar stolarna som är placerade längs korridorens väggar. Avskyr standardsoffor och akvarium med instängda fiskar. Jag hatar de tummade tidskrifterna (vad hände med handdesinficeringen?), den bleka mellanmjölkskonsten på väggarna och lukten av kemikalier och sjukdom i salig blandning.

Bara jag sätter min fot i en sjukhusmiljö tåras mina ögon. Jag blir liten och ynklig, ett personnummer, en kropp under stetoskop, en anonym varelse iklädd blå skoskydd.

Till den kylige läkarens tvivel vill jag skrika högt:
Kom igen, jag är ju aldrig här! Det här är ett undantag! Om du visste hur svårt det är att be om hjälp!

Istället får jag sitta och vänta på provsvar. Svar som jag redan kan, jag behöver ingen läkare för att veta. Jag är aldrig sjuk. Inte egentligen. Det här är inte på riktigt. Det här är inte jag.

Jag får hjälp. Tårarna vänds till ett löjligt, tacksamt skratt; än en gång är jag i deras händer, helt beroende av stick i finger och receptbelagda mirakelkurer.

Kan ändå inte låta bli att få sista ordet:
Du, jag tar inte dig i hand och tackar. Jag har ju en bakteriell infektion.

Jag vet att jag är fånig.
Sjukvården är förstås bland det viktigaste vi har.
Den är bara inte för mig.


söndag, maj 15, 2016

Släpp fångarne loss, det är vår

Två ben, eller fyra; det är nog inte så stort skillnad på våra behov.

En kylig morgon, med regn i luften och kalla vindar mot näsorna, väntar vi vid en stor inhägnad för att ta del av Den Stora Frigörelsen. Vår varma choklad har hunnit bli kall under den korta vägen från marknadsståndet till platsen vid staketet. Trots vantar, halsduk och långkalsonger får vi hoppa lite upp och ner. Vi och de tusen andra som är där.

Så äntligen – det magiska ögonblicket.
Ladan öppnas, och ut kommer de.
"Kosläpp", ett oerhört populärt evenemang som ska öka förståelsen för lantbruk och djurhållning.
Spänningen är stor; det är nu de ska hoppa, sparka, rusa och bli helt galna!

Trettio kreatur tar sig med stor tvekan, och en rejäl mängd putt och viftande bakifrån, ut i den stora hagen. Några springer ett par symboliska steg. De flesta stannar och smakar på gräset.

Sen vänder hela flocken om och börjar gå tillbaka. Kan vi få gå in i ladan igen, tack?

Nu, vid köksbordet i en centraluppvärmd lägenhet, förstår jag precis hur de kände sig.
Korna.

lördag, maj 14, 2016

Att sända på rätt våglängd

Just idag har flera helt okända människor hälsat på mig. Bara så där.

En rödhårig knodd på T-banan.
En flicka med långa flätor.
En utländsk man.
En äldre herre med käpp.

Kanske ser jag vänlig ut?
Det är jag. För mycket, filosoferar jag ibland.

Kanske verkar jag öppen?
Stämmer absolut. Utan rustning vandrar jag genom livet; såras ibland men berikas desto oftare.

Och jag skrattar inombords, ler med hela ansiktet och hälsar glatt tillbaka.

För jag vet:
Det du sänder ut får du tillbaka.

Gott föder gott.

söndag, maj 08, 2016

Den (lite halv-) gamla och havet

Klippa. Barfota. Tång mot tårna och solsmekt panna. Ljud av vågor. Där ute på fjorden en mängd seglare, kanoter, en och annan färja. En fyr; ett litet Muminhus. Öar nära och höga berg i fjärran. Bakom min klippa runt hörnet ligger kustlinjen från en nordisk huvudstad.

Filosoferar.
Om balans, trygghet, närhet. Om att knyta an. Om hur tillit uppstår.

Tänker.
Tänker på vågorna som gång på gång smeker samma sten. Som gröper ur den. Sätter spår.

Sörjer stenen detta?
Jag tror inte det. Jag tror den accepterar förändring som en del av livet. Erosion är naturligt. Krafter river ner. Krafter bygger upp. Let it be.

Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för att bli formad.
Märk mig, jag går inte sönder. Jag kommer aldrig mer gå sönder.

Så doppar jag mina fötter i iskallt hav.
Varsågod, kyss mig.
Jag står kvar.

torsdag, maj 05, 2016

Kon-Tiki

Plötsligt stod jag mitt emot en stor vassflotte. Nio stockar, sammanbundna med rep. En vasshydda ovanpå. Ett relativt litet segel med ett handmålat ansikte, föreställande en indiansk gud. Inte ett enda tekniskt hjälpmedel.

På väggarna runt om i rummet berättelsen om Thor Heyerdahl, mannen som hade vattenskräck och knappt kunde simma. Om idén som bet sig fast, växte och slog ut i full blom, allt med näring av en mans outsinliga drivkraft. Inget stoppade honom. Människor måste fallit som käglor för hans charm, för hans målmedvetenhet, för hans mod.

Jag bara stod där. Tittade på flotten och undrade hur de sov, de sex männen. Var de åt, hur de kunnat gå på toaletten någorlunda privat, vad de hade pratat om och om de hade längtat efter att få famna en kvinna.

Och jag förstod i samma stund att om jag hade levt då, år 1947, och om Thor H (av någon outgrundlig anledning) skickat ett telegram även till mig med frågan ARE YOU IN? - då hade jag svarat YES!

Tveklöst.

söndag, maj 01, 2016

Att vara levande

Jag fick ett spam-reklam mail. Skulle precis radera som alltid, men stannade upp, läste och gick i taket. Var det allvar? Nutid? Har en vuxen människa hittat på detta som affärsidé och finns det tänkande, kännande människor som med stor förhoppning betalar pengar för det här?

Sen blev jag bara ledsen. Ledsen för att människor så lätt hamnar i sin egen skugga.

I mailet stod:
"Gör livet levande - inled en affär idag." Alltså en dejtingsida för människor i äktenskap/förhållande som vill ha något vid sidan om. Det ska lösa både tristess, missnöje och känsla av låsning. Häpp!

Hur gör du ditt liv levande? Genom äkta, raka, öppna möten eller genom smygande och lögner? Genom att vårda och arbeta med de relationer du har, eller med ytliga, kravlösa kickar? Blir du levande via nätet, där du får vara anonym, eller när du är synlig, människa ibland människor, en del av ett sammanhang?

Och blir du mer levande genom att göra nån du känner illa? Nån som kanske är förälder till dina barn, nån som har stöttat, kämpat, strävat vid din sida?

Jag vet hur jag själv känner mig levande. Och jag är ingen moraltant. Bara helt övertygad - efter erfarenheter - om att gräset varken är grönare eller godare på andra sidan, när det väl kommer till kritan.

Så vad sägs om denna affärsidé:
"Gör livet levande - ut i skogen, lyssna på kvitter och vindsus, säg nåt kärleksfullt till din skrynkliga, tråkigt välbekanta partner och unna dig en stunds avslappning med musik. Gärna i badet."


onsdag, april 27, 2016

Norsk riddare

Det sägs att Norge aldrig haft någon adel. Men idag mötte jag en sann riddare.

Storhandlade inför kärt besök imorgon, men när jag skulle betala fungerade inte kortet. "Medges ej" dyker upp gång på gång på displayen, trots dubbelkoll med båda MasterCard-korten och säkerhetscheck via mobilappen att kontot inte är tömt.

Känner kinder blossa och tankar snurra.

Har du inget betalkort? frågar killen i kassan. Känner mig urdum - trodde att det var vad jag hade. Och det har fungerat ända tills nu.

Då säger en djup, varm röst plötsligt på klingande norska:
Jag kan betala. Så för du över till mitt konto senare.

En lång man i svart kostym drar då upp sitt norska betalkort och betalar min storhandling. Utan att blinka.

Jag stammar fram; men jag har inte min bankdosa med mig, och jag kommer inte hem på några veckor än. Han svarar lugnt; stressa icke. Du kan ta det då.

Men tänk om det inte fungerar, och om banken behöver speciella koder och nummer för utlandsbetalning? Då ringer du mig så löser det sig, säger mannen utan att tveka.

Och vad händer om jag glömmer? Mannen ler. Helt utan baktankar, ironi eller misstänksamhet.
Då är det sånt som händer, säger han.

Jag är innerligt tacksam. Med samlat lugn och ogrumlad godhet har han räddat mig ur allt; både förbi själva problemet och från min generade reaktion.

Vi slår följe. Jag vill veta var han bor så jag kan lägga pengar i hans brevlåda så snart jag funnit en uttagsautomat och kontakten med banken fungerar. Han är oerhört trevlig, bildad och gentlemanna-aktig. Allt känns bra och vi skakar hand efter att ha bytt telefonnummer.

Jag har tackat ännu en gång och dessutom hunnit bjuda honom till min föreställning.

Förresten, skrev jag det?
Att på vägen erbjöd han sig att bära mina matkassar.

tisdag, april 26, 2016

På väg (en process)

Det finns droppar och det finns bägare. Det finns tålamod, väntan och kompromisser. Och ibland finns det ögonblick när gränsen är nådd.

Då, där vid den skarpa linjen, blir allt tydligt.

Det behöver inte vara en konflikt. Inte ett problem. Inte heller ett hinder. Bara ett rakt och ärligt konstaterande, lugnt och värdigt: hit men inte längre.

måndag, april 25, 2016

Upp och ner (aldrig lagom)

Jag släpper spänningar i kropp och själ med gråt. Jag räcker ut handen och säger: hjälp mig.

Jag håller inte emot när tvivel bubblar upp. Jag klamrar mig inte fast vid principer. Försöker inte hålla masken.

Jag säger inte att jag vet hur det är. Jag bara släpper taget. Och jag viskar, frågar, önskar; står du kvar? Var inte rädd för att jag faller - bara ta emot med din värme och ömhet. Håll om mig.

När jag är glad och stark och glittrande, tycker du om mig?

När jag är som mest ynklig, med svullna ögon och mörka tankar, tycker du då om mig?

torsdag, april 21, 2016

Två dagar med koreograf

Vi arbetar med att få sångarna att öppna upp sina kroppar. Låta andning och puls forsa. Släppa spärrar. Låsa upp runt hjärtat. Det är ett nödvändigt arbete - men också smärtsamt. En spänd muskel är en rustning. Människan omsluter sin sårbarhet genom fysisk distans och misstänksamhet.

Jag undrar om det är därför jag är så öm överallt, efter fem timmars repetition. Kroppen värker. Själen flämtar. Det har ett pris att öppna upp och släppa ut.

Men det är värt det.
Och nödvändigt.

Musik är närvaro och flöde.
Musik har inget skydd.

onsdag, april 20, 2016

Mirror, mirror

Det står en kvinna vid ett bord på Arlanda och frågar var och en som passerar med gäll och Stockholms-ball röst: "Flyger du med Norwegian?"

Jag kunde svara ja. Men jag förmår inte. Jag skulle aldrig kunna prata med henne; det enda jag skulle se var de enormt förstorade läpparna, de alldeles för tunga lösögonfransarna och det rödfärgade håret fyllt av diverse produkter.

Jag vet att hon anses vara skitsnygg. Hon har alla rätt på en slags Paradise Hotel-skala, inklusive en utsvulten look där kindben och halssenor träder fram bakom solariebrun hud. Jag anar att männen står i kö. Att hon är omåttligt populär.

Men jag försår inte.
Det ser ut som hon fått getingstick på munnen, knytnävsslag mot ögonlocken och en burk bottenfärg hälld över huvudet.

Och så tänker jag hur jobbigt hon måste ha det. Att inte bara titta ut på omvärlden genom nyfikna ögon, utan att liksom alltid låta blicken studsa tillbaka på sitt eget jag. Sitt yttre. Som kräver tid och pengar. Och som säkert inte håller måttet en sömnig morgon eller feberfylld natt - med egna mått mätt.

Jag passerar. Låtsas inte förstå att det var mig hon skrek till.

Och tänker att på 1600-talet hade jag ansetts vara en skönhet med rund, svällande kropp. Eller att jag kunnat vara en kort och gullig stumfilms-stjärna omsvärmad av beundrare för 100 år sedan.

Jag tänker också att jag är glad att jag är jag, här och nu idag. Oavsett vad idealen vill att jag ska tycka när jag ser mig själv i spegeln.


tisdag, april 19, 2016

Snabba puckar

Vänta nu, gick det lite fort?

Flög hem i fredags, la pannan i rynkor för det konstiga ljudet från bilen i lördags, hyrde pålitlig bil i söndags, körde 35 mil, var värdinna och förberedde arbetsmöte, ringde bilverkstad tidigt i måndags, hade stor projektgenomgång före lunch och träffade press efter, körde tillbaka 35 mil, återlämnade den hyrda och googlade "köpa bil" på nätet till kvällsteet.

Idag hade jag köpt en splitter ny Mitsubishi innan klockan var 12:30.
Och hämtat min nyss sjösatta båt.
Och tittat till stugan på ön efter dess vintersömn.

Jag har inte bestämt mig för om detta kallas Handlingskraft eller ren Dumhet. Men som av en slump fick jag nyss följande citat i mitt media-flöde:

"Courage is the discovery that you may not win, and trying when you know you can lose."

söndag, april 17, 2016

Söndagsauktion!

Bortskänkes helt gratis, alternativt till högstbjudande:

Två stycken gäddhäng
Dubbelhaka
Stort antal extrakilon
Celluliter (i lösvikt)
Antydan till mustasch
Samt lite annat smått och gott i fyndlådan

Vid snabb affär kan även blå tå, krassligt knä och trasig hälsena ingå.

Intresserad?
Svara till "vacker själ".
;-)

lördag, april 16, 2016

En dags ledigt, mitt i alltihop

Jag tycker om att vara hemma.

Surret från tvättmaskinen gör mig lugn. Kaffet smakar bäst bryggt i min Gaggia. I kylen äkta parmesan (förlåt pappa, glömde ta med så att du skulle få smaka häromsistens ...) som blir min frukost.

Lodar runt i stor kofta, städar, plockar, vattnar på min balkong trots regntunga moln, svarar på mail, gör ett repschema och betar metodiskt av jobb-to-do-listan. Sen skapar jag en film till min kusin som fyller år, lagar mat och betalar räkningar.

Jag är ledig.
Typ.

torsdag, april 14, 2016

Rapport från en teatersalong

Jag är klar för idag.
Jag får gå hem.
Allra helst skulle jag gå ut i ljuset. Andas frisk luft. Ta en lång promenad. Se lite av stan. Upptäcka var jag egentligen befinner mig.

Men jag kommer ingenstans. Jag bara sitter ensam i en röd mjuk stol nedanför den rymliga svarta scenen. Dimmern surrar. Rekvisitan ligger lite här och där. Repetitionsborden har snart gjort sitt; jag längtar efter de riktiga som jag sett stå klara uppe i verstan.

Tänker på mina sångare. Att jag tycker om dem. Att jag hoppas jag kan hjälpa, lyfta, utmana - på riktigt. Jag tänker på berättelserna. Att jag måste slita mig ur de båda verk jag levt med så länge, och se med ofärgade ögon vad vi egentligen gör.

Jag tänker på att jag varken har prestige eller vassa armbågar. Att jag kan allt litegrann och ingenting ordentligt. Att om jag vill vidare riskerar jag att falla mellan stolarna. Det är inte både och. Utan antingen eller.

Och jag vet, ur djupet av mitt hjärta: det är på en teater jag vill vara.

onsdag, april 13, 2016

AV - enligt mig

Egentligen är det inte svårt.
Det känns i hela kroppen när det blir rätt.
Magen är stilla, ryggen rak, pannan slät och tanken lätt och luftig.

Så vill jag leva.
Dit vill jag komma.
Riktiga och värdiga Aktiva Val som ger mig känsla av lugn och klarhet.

Allt annat är grumligt.
Det är val - eller aldrig gjorda val - baserade på fåfänga, rädsla eller revansch.



tisdag, april 12, 2016

Gul räddare i nöden

Sådärja.

Nu är jag nedsjunken i den ena läderstolen igen. Fötterna högt uppe på diskbänken denna gång. Trötta ben, blåmärken på låret, rejält kurrande mage. Litet av ett surrande getingbo mellan öronen.

Solen har strålat hela dan men där inne i mörkret har vi balanserat på bord, förtrollats av armband, fäktats och sist bäddat ett kärleksnäste. Den ena pusselbiten läggs till den andra, musiken klingar och ibland uppstår verklig magi fast vi ännu har långt kvar till målet.

Nu är dagen slut. Och jag med.
Jag frågar mig hur jag nånsin ska orka ut ur mitt rum, ner för trapporna och iväg till affären. Öppnar kylen. Den är tom. Eller nej ... Vänta. Där längst in ligger något jag glömt.

Med sann lycka läser jag på den lilla påsen: "Mini gullrot. Vasket og spiseklar."

Tack.

torsdag, april 07, 2016

Att vara hel

Man måste pussla ihop sig själv. Smälta samman barnet, ungdomen och den vuxna.

Ta den lilla i handen, omfamna all den troskyldiga godhet, lekfullhet och känslighet som alltid funnits  kvar där inne. Trots slitage, tyngd och törnar.

Vara stolt över den unga, modiga och rättrådiga som visste precis hur allt var. Den pågående verkligheten har lärt ut nyanser, men inget är utsuddat, bara lite tilltufsat.

Man måste vara styrkan i sitt eget liv.
Hel.

tisdag, april 05, 2016

Compact living

Det står två sängar intill varandra. Spisen har två plattor och jag har två små läderfotöljer att vräka mig i. Eller, jag ligger djupt nersjunken i den ena med fötterna på den andra. (Nyligen, när jag satt upp och åt min sallad spillde jag mindre än förra gången. Jag verkar ha lärt mig balansera tallriken i knät.)

Det är 15 kvadrat och riktigt trevligt. Det tog inte lång tid innan jag satt min vanliga personliga prägel på stället: svarta kläder drällandes här och där och fullt av böcker, pärmar och noter i sängen. Den del jag inte sover i alltså.

Det tar mig max tio minuter att gå till teatern. Där är det rymligt. Högt i tak. Stora öppna ytor. En ljusmästare frågar mig vad jag behöver, en rekvisitör undrar om hon ska ta fram något. Scengolvet är nytorkat, flygeln blänker.

Jag repeterar med lyhörda, skärpta, motiverade sångstudenter. Jag lunchar i kantinen och tränar mina språkkunskaper med den franska kocken.

Jag går tillbaka till min lilla studio. Ensam. Tyst. Känner ingen här, pratar inte med någon utanför arbetet. Det enda jag hör är tickandet från timern på spisen som ännu inte slagit av efter det att jag kokade mig lite tevatten. Och mina tankar.
Summering av dagen som var.
Funderingar på den kommande.

Som jag längtat efter detta; EN uppgift, ETT projekt, fördjupning. Fem veckor till får jag ha det så här. Sedan är det 100 bollar i luften igen.

Det är bra det också.

söndag, april 03, 2016

Oui, c'est ça

Saknar din värme vid min sida.
Dina lugna andetag.
Din stillhet.

Saknar ditt fniss, liksom alla kloka tankar.
Fingertopparna på min överarm.
Enkelheten.

Bara så.

lördag, april 02, 2016

Tre ben att stå på

Det finns ett enkelt sätt att leva:

Att tänka mer på det du ger, än det du får.
Att vara mer nyfiken på andra, än på dig själv.
Att våga ge sig hän - trots risk för förlust, misslyckande, smärta.

Jag vill ge, men inte om det jag erbjuder åker ner i soporna.
Jag vill berätta, fråga och lära känna, men bara om det sprakar till i ledningarna så att kontakt uppstår.
Jag vill öppna mig, men det blir väldigt tomt om ingen kliver in.

Så tänker jag en stilla eftermiddag.
Själv men inte ensam.


fredag, april 01, 2016

Mitt hem är där jag ställer mina skor

Främmande stad, utanförskap och gästspel. Ändå är jag på hemmaplan; jag kan spelet, formen, reglerna.

Första natten sov jag uselt. Andra djupt och fridfullt som ett barn. Och nu, en natt fylld av drömmar. Oro och tillförsikt. Vågor och stillhet. Frågor och insikter.

Ikväll åker jag hem.
Nomaden i mig erkänner att det är gott med en trygg fast punkt. Även om jag inte riktigt vet vad det betyder idag, eller vad det kommer att innebära i framtiden.

måndag, mars 28, 2016

Ensam i morgonen

Det är glest mellan inläggen nu. Tiden räcker inte. Och tankarna är fyllda av jobbsammanhang - filosofier får vänta.

Ändå. Nu. Tyst, stilla morgon.
(Eller ja, så tyst som den kan bli i min värld.)

Utanför står allt stilla.
Bara en ensam hare som skuttar under mitt fönster.
Inuti tomhet.
Inga förväntningar, inga förhoppningar.

Det är bra. Jag kommer snart att fylla mig med nya upplevelser.

Livet är ett hav. Ibland glittrar vattendropparna på ytan, ibland piskar stormar. Jag dyker och jag guppar runt om vartannat. Får svidande salt i ögonen. Kramp av kylan. Men upplever också viktlöshet, frihet, omfamning. Och vill inte vara någon annanstans än där jag är.

Det finns inga livbojar. Ingen följebåt. Jag lurar bara mig själv om jag tror någon ska stå vid kajen och ta emot när färden är över.

Haren är borta.
En talgoxe fladdrar förbi.
Funderingarna får klinga ut.
Nu väntar en opera som ska förberedas.

torsdag, mars 24, 2016

Mellan ett projekt och ett annat

Nu vill jag krypa in i ett bo igen. Gräva mig ett gryt, bygga en koja, borra ner mig. Jag behöver vara i en puppa - bara för en liten stund, för att klinga ut, byta spår, starta om.

Igår avslutades en resa som både tagit ifrån och gett till mig mer än jag insett under resans gång. Idag är jag öm, mör, hes, matt, orkeslös och oinspirerad.

Igår fylldes mina sinnen av icke sinande bekräftelse, gensvar, möten. Idag orkar inga ansiktsdrag ta sig över haknivå.

Igår rann mina tårar, i en stilla lycka över att få skapa, leka, få vara bland goda, varma, inkännande människor. Idag stänger jag av radio och TV för att värna mig från aggressioner, maktmissbruk och hård hud.

Jag har några dagar på mig.
Sedan ska jag ut igen:
Nya ansikten, nya kroppar.
Nya behov, nya hinder att forcera.

Då ska jag stå vid rodret på nytt och ropa med glasklar stämma:
Vi klarar det här. Vind i seglen bara!

söndag, mars 20, 2016

Hej världen

Jag har sovit.
Jag har drömt.
Bearbetat. Knådat. Belyst.

Nu är jag het efter en lång dusch, tuff med läderkjol och kajal runt ögonen. Nu ska jag brygga mig det svartaste av kaffe och sedan dra iväg i den smutsigaste av bilar.

Genrep. Upp till bevis.
300 i bänkarna och nästan 100 på scenen.

Jag är beredd.
"Take me now, before I change my mind ..."

torsdag, mars 17, 2016

Heja fria viljan!

För ett drygt år sedan blev jag uppringd av en TV-producent. De sökte en vigselförrättare till en produktion där experter skulle matcha ihop singlar som sedan fick träffa varandra för första gången någonsin i samma ögonblick som de skulle gifta sig.

Jag svarade Nej tack. Kunde inte tänka mig någon värre, varken själva programidén eller att medverka i den.

Och nu ... Nu har jag förstått att serien har sänts i TV. "Gift vid första ögonkastet". Jag blev tvungen att gå ut på nätet och skumma igenom några avsnitt, för att se vad jag avstått ifrån.

Där fanns allt man kunde önska sig: manliga män och kvinnliga kvinnor, varav en prinsessa och en lite mer elaka styvmodern. Dessa var omgivna av en mängd experter: beteendevetare, psykolog, terapeut, präst. Fotografer. Trevliga, seriösa, säkert kompetenta men framför allt TV-mässiga.

Tre par matchades ihop efter grundlig research. Det tog mig en kvart in i del ett att bli fullkomligt övertygad om att inget par skulle hålla. Jag hoppade till sista delen och fick det bekräftat.

Känslor är inte teori. Ett pussel kan inte läggas med bitar som liknar varandra. Attraktion uppstår genom fem, nej sex sinnen, förtjusning i upptäckten att "being in love is being yourself". Öga mot öga ser du om den du möter är rädd för dig, eller nyfiken på dig. Sex är nödvändigt, rent personkemiskt.

Det jag däremot håller med om, är att en blixtförälskelse eller en drabbande passion inte nödvändigtvis håller i längden. Att bygga vidare vänskap och lusta till en djup och hållbar relation kräver vilja, engagemang och tid. Och förstås en gnutta inspiration. Allra helst utan kameramän och experter.

Släng dig i väggen SVT. Och lägg pengar på vettigare saker än fejk-dejting.

onsdag, mars 16, 2016

Om värme

Vår.
Dimslöjor som bränns bort av blek sol.
Klar luft. Lite hutter, än.

Värmen tinar nu upp tjälen i jorden.
Värmen smälter bort den sista snöfläcken.
Värmen mjukar upp onda leder.

Tror också värme kan lösa upp ett instängt hjärta.
Värme och fukt.

Som om ett litet, förkrympt och förtorkat russin återigen blev en svällande och frisk druva.


tisdag, mars 08, 2016

Dagens reflektion

Man kan bli knockad. Rent bokstavligt. Man kan få smällar och slag. Inte bildligt, utan på riktigt.

Det gör inget.
Det viktigaste är att ha människor i sin närhet som bryr sig om.

Jag tar tusen gånger hellre emot smärtan på kroppen än bär den i själen. Kroppen vill vara hel. Den reder sig.

Själen däremot.
Den behöver mycket mer vård och omsorg.

måndag, mars 07, 2016

Lush life

Rapport från paradiset.

Igår fylldes natten av skratt och kvitter när de tre unga återförenades i den upplysta poolen. Idag ljudet av mina egna lugna, rytmiska andetag. Simtag efter simtag. Solglitter mot mosaik.

Vi känner igen oss.
Vi har återvänt.
Vi kommer att fortsätta komma hit.

"Ja gööör det!" ropar duvan.

Jag ler. Smuttar vidare på mitt kaffe. Och låter solen kyssa min hud.


tisdag, mars 01, 2016

Än en gång, till dig

Vi håller varandra i händerna när vi sover.

Varenda liten hudcell njuter av din beröring.
Virriga tankar läggs till ro i din närhet.
Slarvigt lagade sår får en ny chans.

Jag skrattar vid din sida.
Vilar mot din axel.
Hämtar kraft och energi ur vårt gemensamma så-ofta-det-går-basecamp.

Dina varma händer.
Din skarpa hjärna.
Dina ögon som skimrar ljusa.
Din raka rygg. Självklara hållning.
Din manlighet.
Din godhet.

Snart ses vi igen.

måndag, februari 29, 2016

29 februari 2016

Idag är det skottdag.

En dag extra. Jag arbetar en dag till utan extra ersättning den här månaden. Å andra sidan får jag bo gratis en dag i min lägenhet, för hyran är ju densamma som en vanlig februari.

Det är idag jag får fria till lämplig ungkarl, enligt gammal engelsk tradition. Funderar på om jag ska slå till, annars får jag ju vänta fyra år. Å andra sidan; jag brukar inte följa regler på det sättet.

Det är idag människan visar sin kreativitet i mätande, kategoriserande, organiserande. Tänk att, när man inte får det att gå jämnt upp, bara komma på idén att kapa ner en månad till 28 dagar i stället för de vanliga 30-31, och sen – då och då – kila in ytterligare ett datum, och låta det inte bara vara nödvändigt, utan aningen magiskt. Vi har dessutom Karl XII att tacka för vår skottdag. Bara det.

Så med ett litet extra skimmer över sig fortlöper denna måndag som vanligt; med arbete, hushållsbestyr och vardagslogistik.

Men imorgon ...
Då är det mars.
Äntligen!

fredag, februari 26, 2016

TGIF

Ibland måste jag säga det högt:
Jag är inte mitt jobb.
Det är inte jag.

Om nåt krånglar är det inte nån som vill mig illa. Om vädret (eller nån annan yttre faktor) ställer till det på arbetsfronten, nej då är det inga gudar nånstans som vill läxa upp mig. Om nån inte gillar det jag gjort, då är det inget personligt misslyckande. Det är en smaksak. Inget mer.

Så tänker jag efter att ha grubblat över yrkesmässiga frågor halva natten, ätit såväl frukost som lunch framför datorn och sist svarat på mail sittandes på en motionscykel på gymmet.

Nu är det helg.
Nu ska jag vara jag.
Mig själv.
Hon som har ett värde, utan att behöva vara duktig flicka på jobbet.

onsdag, februari 24, 2016

Till min granne

Jag säger förlåt, utan att veta varför.
Hundra gånger, Nej, tusen.

Men jag vet inte vad jag gjort.
Utom att jag går på golvet och skramlar i köket, såsom du skrev på mycket arga lappar när du var nyinflyttad.

Jag försöker flyga, tassa, smyga. Raggsockor och tofflor. Tycker själv mest att jag sitter framför datorn och arbetar, men det är kanske inte så du upplever det.

Sedan skramlar jag så lite jag kan. Efter klockan 21 absolut inga maskiner igång, och jag tänker mig för när jag stoppar in en kastrull i ett skåp. Det gör jag verkligen.

Ändå.
När du upptäcker mig på avstånd får du något vilt i blicken. Jag ser din panik. Då går omvägar för att inte möta mig. Hamnar vi i mataffären tillsammans gömmer du dig i en gång längst in tills jag handlat klart. Och skräcken när vi (oavsiktligt) möts i porten. "Jävla skit, hon." Du tittar ner. Hela din kropp är spänd. Och jo, jag säger hej, så där som grannar gör, jag gör det. Men jag vet att du önskar att aldrig sagt något.

Så du, herr granne, vad jag än gjort ber jag om ursäkt. Jag är inte farlig eller ondskefull. Människor brukar ha lätt att tycka om mig. Och jag brukar verkligen vara den som tänker på andra.

Även på dig.

PS Den dunkande musiken kommer från lägenheten intill mig. Bara så du vet.

tisdag, februari 23, 2016

"Mina kompisar"

Mina brorsdöttrar har nyss fått varsin 'vänskaps-bok'.
Och jag fick fylla i båda två. Mycket roligt!
Det var kanske 40 år sedan sist ...

Hårfärg, stjärntecken och smeknamn var inte så svårt. (Visserligen kastade jag bort ett avskytt smeknamn så fort jag slapp ur skolan, men nu kunde jag ju skriva "Faster". Även om det känns lite för torrt för att beskriva just mig.)

Svårare var att fylla i "Vad jag vill bli när jag blir stor".
I den ena skrev jag ÄLSKAD. Fast det vill jag ju bli redan nu.
I den andra FRISK OCH HEL. För det är självklart.
Riktigt nöjd med mina svar kände jag mig dock inte.
Det gnagde lite efteråt. Faktiskt.

Så idag, mellan diverse kontraktstillägg och tysk web-uppdatering kom jag på det!

Datorn brummade hemtrevligt, solen sken in genom smutsiga fönster, fingrarna var pigga och tangenttryckar-lystna. Plötsligt blev allt glasklart: "När jag blir stor" är inte vad jag ska arbeta med. Utan vad jag ska göra som pensionär.

För livet går från stadium till stadium.
En 11-åring tänker att bli stor = skaffa sig ett yrke.
För en 52-åring är stor = yrkesbefriad, på nytt.

Alltså: när jag blir stor ska jag bli författare.
Med sol genom smutsiga fönster, lättarbetat tangentbord och en god kopp caffe latte intill.

måndag, februari 22, 2016

Det är vår

Och fåglarna där ute börjar sjuda.
Kom, kom till mig, bli min fru, bygg bo med mig, smek mina fjädrar, här; du får halva min daggmask.

Själv läste jag en krönika om tvåsamheten som började så här:
"En gång i tiden spelade jag rugby och om det var en sak jag lärde mig, så var det att aldrig gå in i en tackling med tvekan. Det var att be om en skada."

Så fåglar; sjung starkt. Ingen tvekan lilla sparv, du är värd att älskas. Och du min talgoxe, släpp trötthet och distans och ge dig hän. Det du ger får du tillbaka, tusenfalt.

Flyg högt, ni med vingar.
Ensam i våren vill ingen vara.

När sen sommaren kommer,
ja då får vi se ...


söndag, februari 21, 2016

Alla dessa appar

Vaknar. Drar mig länge.
Men till sist blir suget för stort:
Vill ha kaffe.

Till saken hör att jag har en espressomaskin.
Den låter.
Rätt mycket.

I rummet intill älskad dotter.
Hon arbetade sent igår.
Behöver sova.

Vill inte knacka.
Vill inte väcka.
Måste veta.

Alltså: Snapchat.

Tar ett kort av min Gaggia.
Tecknar ett stort frågetecken ovanpå.
Ställer in bilden på tre sekunder.
Send.

Strax efter hörs ett sömnigt fniss och ett grumligt:
"Vaken" där bakom dörren.
Och jag njuter nu av en god caffe latte.

lördag, februari 20, 2016

Ledig lördag

Lodar runt.
Tofflor och mjuka kläder.
Varm kropp. Rena tankar.
Inga krav. Bara möjligheter.

Igår tänkte jag att jag skulle ge mig av.
Ryggsäck, kängor och bara börja gå.
Söderut.
Efter sommaren.

Idag tänker jag att jag stannar där jag är.
Låter det komma till mig utan att kämpa.
Det som vill komma.
Det som är gott.

Något annat har jag inte tid med.

fredag, februari 19, 2016

PA anläggning sökes

Önskar mig en AV-knapp.

Eller varför inte ett helt mixerbord?
Med reglage i olika färger: rött för känslor, svart för tankar, grönt för fantasier, blått för frågor. Sjävklart mute-läge vid varje reglage. Gärna reverb, så allt blir aningen bättre, lite skönare, mer magiskt. Och så högtalare som både kan var passiva och aktiva. Ibland skicka ut signaler som verkligen når fram, ibland behålla allt för sig själv.

Sedan förstås en stor jäkla OFF knapp.
För rubbet.
När det är sovdags.

torsdag, februari 18, 2016

Att sätta sig på höga hästar

Alla är vi olika.
Vi kan vara långa eller tunga, viga eller enarmade.
Vi kan ha kort stubin, lätt till tårar eller skratta som en häst.
Vi kan vara solbrända, fräkniga, mörka eller tatuerade.
Ha lockar, tallriksläppar, ansiktslyft eller fullt av hår på ryggen.

Vi kan ha haft höga betyg i skolan, varit bäst i fotboll, sjungit högst eller varit den som slagit hårdast.

Vi kan vara kelsjuka, lättstressade, kontrollfreaks, blyga.
Vi kan bära på minnen av mobbing, passion, död, framgång.
På banken kan vi ha tvåsiffrigt, sjusiffrigt eller minus.

Men ingen står över någon annan.
Ingen är finare, mer värd.
Ingen har en egen plattform en bit upp, från vilken man kan titta ner på de som är lite dummare, aningen fulare och absolut mindre lyckade.

Alla är olika.
Alla har rättigheter.
Och jag själv är en del av ett sammanhang.

onsdag, februari 17, 2016

Rådgivning anno 1839

SARA
Till själen Albert, behöver du och jag aldrig bli fula.
Men till kroppen vet du väl, att man blir gammal ...

ALBERT
Vad betyder åldrade drag, då en god och sann ande speglar sig rent i ögon och rynkor.

SARA
Så tycker även jag. Gudskelov, du är icke en narr, Albert.

ALBERT
Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig ha hand över mitt, liksom du icke ger mig makt över ditt. Vi ska endast ha vår kärlek gemensam.

För denna text fick han gå i landsflykt, Carl Jonas Love Almqvist ...

tisdag, februari 16, 2016

Käre Herr Tumstock

Du styr upp mitt liv.
Du hjälper mig att hålla mig rak, dra raka linjer, lägga ut raka kurser.
Du bistår mig i förberedelser, beslut som måste fattas och förverkligande av produkter.
Du håller måttet.

Du får plats i min handväska.
Du kliar mig på ryggen när jag inte når.
Du kan tjäna som bokmärke, papperspress eller försvarsvapen.

Men ändå.
Du är inte den ende i mitt liv, Herr Tumstock.
Det finns en annan.
Som också vecklar ut sig i ståtlig längd.
Som både kan klia och smeka.
Som jag kan luta mig emot utan att något går sönder.

Jag är ledsen, gode Herr Tumstock.
Men allt går inte att mäta.

söndag, februari 14, 2016

Tankar om trygghet

Du är förvirrad, rådvill och vilsen.
Du är inte säker på att du gör rätt.
Eller är rätt.
Du söker trygghet.
Ett slags grönt kort att allt är bra.

Hur gör du?
Försöker du ta kontroll?
Se till att du styr?
Då vet du åtminstone vad som händer.
Är det först då du kan känna dig säker?

Själv låg jag stilla i sängen och kände mig helt trygg.
Intill mig närhet och värme. Jag var inte ensam.
Men trygg. Och fri.

Fri att vara den jag är.
Inget behov av kontroll.
Inga krav på regler, styrmedel, överenskommelser.
Mitt liv är inget skoluppgift som ska rättas enligt ett färdigt facit.

Kanske förväxlar vi trygghet med kontroll.
Kanske är kontroll bara bedövning, när tillförsikt saknas.

Så filosoferade jag.
Och när det sen blev dag blev filosofin verklighet.
Trygghet och närhet och tillit.

lördag, februari 13, 2016

Allt är möjligt

Jag tycker inte om att sälja. Jag tycker inte om försäljning överhuvudtaget. Och jag tycker definitivt inte om försäljare.

Nu vill jag förstås inte peka ut en säkert god och trevlig människa. Det är yrket jag vänder mig emot. Det där inledande trevande "Är det ... är det Catarina ... jag pratar med?". Och sedan, när jag lika tveksamt svarar "Eee ... ja?" den käcka helomvändningen till "Ja men goddag Catarina! Jag heter Anders och ringer från ..." och så vidare.

De har säkert bara varit på kurs och lärt sig via en Power Point presentation:
1. Förmedla en positiv attityd :-)
2. Var personlig :-))
3. Prata på, så ingen kan avbryta :-)))

Som barn brukade dotter N svara, när en telefonförsäljare frågade om mamma var hemma: "Nej hon har nyss dött." Det fick tyst på dem.

Själv har jag nyligen upptäckt räddningen:
"Blockera den här uppringaren".

Tjoho :-))))

torsdag, februari 11, 2016

Torsdag kväll

Länge, länge i duschen. Låter tusentals tankar rinna av mig tillsammans med hett strömmande vatten. Putsar lite på min fasad. Tvålar och rakar. Klipper och jämnar till.

Jag har levt. Samlat på mig för mycket fett. Men ännu mer erfarenhet. Blivit stel. Men än mer fylld och förädlad.
Jag har kastat mig ut.
Kravlat mig upp.
Flyttat både berg och kullar.

Nu rusar jag inte mer.
Men jag är varm och len och lugn och längtande.

onsdag, februari 10, 2016

Godnatt, jord

Eftersom jag tror att man 'får vad man förtjänar' (det du sänder ut kommer tillbaka) undrar jag verkligen vilka signaler jag har skickat till min omgivning i dag.

Flera arbetsrelaterade telefonsamtal lämnar en bitter eftersmak. En upprörd röst i andra änden rent av sårar. Jag köper tyg och expediten behandlar mig med uppenbar irritation. Till sist skäller min kiropraktor ut mig för att Sverige inte är med i Nato.

Dotter M kramar om mig och säger "det är nog bara planeterna som står fel". Själv vet jag inte. Tror inte så mycket på det där med kosmiska krafter.

Men helt klart stannar jag inne resten av kvällen. Och svarar inte i telefon.

Imorgon ska jag le mot hela världen.
Då få ni prata med mig igen!

tisdag, februari 09, 2016

Lat arbetsknarkoman eller hårt arbetande latmask?

För att innerst inne vara en mycket lat person, arbetar jag väldigt hårt.

Först en hel arbetsvecka med mängder av trådar. Långa, korta, stabila eller lite sköra. Sen kom helgen. Du vet, när man ska ta sovmorgon, lördags-shoppa, hälla upp ett glas vin, söndags-flanera och ladda inför det som kommer.

Då körde jag 30 mil om dagen. Sprang fram och tillbaka i långa kyrkgångar. Viftade, virvlade, sjöng och stod i. Kostymerade och regisserade. Och firade födelsedag, bjöd på tre-rättersmiddag, spelade spel.

Måndag morgon: träningsvärk, öm kropp, värkande häl. Men det var fullt med arbete, en vän på besök, bubbel, babbel och sen tung, vacker, krävande opera på kvällen.

Jag njuter. Varenda sekund. Lyckligt lottad. Stimulerad.

Men nästa helg ska jag inte göra ett dugg.
Utom möjligen se lite rugby ... :-)

fredag, februari 05, 2016

Älskade barn

Jag var 32 och faktiskt lite vilsen i livet. Då kom hon, kröp upp på mitt bröst och borrade sitt vackra, hjärtformade ansikte in i min halsgrop. Kärleken drabbade mig med enorm kraft. All förvirring försvann.

Hon växte.
Blev bara sötare och sötare.
Hon sov mellan oss i sängen och när jag vaknade låg hon där och bara tittade på mig. När hon såg att jag inte ville sova mer strök hon mig sakta över kinden.

Hon växte lite till.
Blev charmigare och charmigare.
Men höll sig bakom min kjol, försiktigt iakttagande omvärlden. Inget fick gå för fort. Inga förändringar fick komma för plötsligt. Hon ville först vänja sig, förstå och känna sig trygg.

Hon växte ännu mer.
Kärleksfull, envis och kraftfull.
Och hon fortsatte att vara den som alltid tänker på hur andra har det. Tar om hand. Vårdar. Känner ansvar.

Imorgon fyller hon 20.

Jag önskar så innerligt att hon som vuxen också använder all sin kärlek och förmåga till att ta hand om sig själv. Och sitt eget liv, långt ifrån mina fladdrande kjolar.

söndag, januari 31, 2016

KOMMUNIKATION

Det låter lite torrt. Det signalerar plastkort som måste laddas, signalfel och sprängfyllda plattformer. Radiobrus. Eländiga bilköer. Eller lustiga snapchats.

Det kan också vara målgruppsanalys. Relevanta budskap (till mottagaren). Argument (från avsändaren). Kanske rentav manipulation.

Men kommunikation kan också vara det balsam som stryks över ännu ömmande sår.

Jag berättar för dig om min oro.
Mina tvivel.
Mina sårbarhet.

Du lyssnar.
Dömer mig inte.
Förstår. Utan att känna dig hotad.

Nästa morgon känns det onda mindre ont.

fredag, januari 29, 2016

Quick fix?

Om något är dig extra kärt, var rädd om det.
Om någon är värdefull för dig, förlåt och försonas.
Slit och släng är en quick fix som inte håller.

I slutändan minns vi det som berörde på riktigt.
Inte det som kittlade på ytan.

tisdag, januari 26, 2016

Law of attraction

Om du bara ger efter, öppnar dig och litar på livet så kommer det till dig, det du behöver. Ha tillförsikt. Tilltro. Is i magen.

Jag vet att det låter som en predikan, men det är inget annat än min egen erfarenhet.

Du är en magnet.
Det du fyller dig med, det drar du till dig.
Det du känner uppriktig glädje och tacksamhet för, det finns också där för dig.

Så har idag saker och ting fallit på plats, utan att jag behövt kämpa i motvind, tala för döva öron eller stånga mig blodig mot en vägg.

Tack.

måndag, januari 25, 2016

Än en gång?

Det är som en liten fladdrande låga inuti mig.
Inte stark, inte påträngande.
Utan försiktig, ja nästan skör.

Jag skulle vilja att den fick växa till sig.
Den behöver lite tid bara.
Och hjälp.
Utan ved slocknar varje brasa till sist.

Men jag vet hur det kan vara.
Jag minns.
Känslan av att vara fylld, ända ut till konturerna
av den människa
som är
jag.

lördag, januari 23, 2016

Att gå lättare genom livet

Inte tänka i så många alternativa banor.
Inte analysera, försöka se bakom, föreställa mig.

Inte fästa mig vid saker och ting.
Inte känna allt för djupt.

Inte heller vilja för starkt.
Eller drömma för längtande.

Bara flyta fram.
Oberörd.
Lätt och ledig.

*

Å andra sidan ...
Vad skulle vara kvar av det som verkligen är jag då?

fredag, januari 22, 2016

Efter reklam på TV

"Elitsinglar" – vad är det för nonsens? Det finns väl inget elitistiskt i att vara singel?

Elit kan möjligen de vara som ännu efter 50 års äktenskap ler åt varandra på morgonen. Eller håller varandra i handen när det är halt på gatan.

Jag föreslår istället följande:

BÄTTRE BEGAGNADE SINGLAR
"Tilltufsade, lätt kantstötta och knådade av livet. Människor som både har på fötterna och lite extra runt midjan, med såväl mörka som ljusa erfarenheter och som är modiga nog att möta någon på nytt."

Patina är vackert.


torsdag, januari 21, 2016

Who, being loved, is poor?

Oscar Wilde.
Han visste.

Och nu vet jag också.

För hon vandrade vid min sida på landsvägen.
Väntade in mig, när mina steg dröjde.

Hon hälsade mig välkommen hem till sig.
Lät mig vara den jag ville, och göra det jag skulle.

Sen låg hon intill mig.
Gjorde mig lugn med sina djupa andetag.
Mjukt vilade hon sitt huvud på mitt bröst.

Jag är.
Rik.
Varm.
Älskad.

Nu ligger hon intill mig i den uppbäddade gästsängen.

Hon.
Bordercollie-tiken.

onsdag, januari 20, 2016

Kontemplation

Ingen människa vill göra någon annan besviken.
Alla vill vi duga. Få vara som vi är. Tillräckliga.

Så lodar jag runt; lite för tjock, lite för krum, lite för oborstad och lite för känslig för mitt eget bästa. Ändå. Jag bär mina brister med stolthet; i andra vågskålen finns en rejäl portion positivitet. Och jag blåser stilla på mina sår utan att lägga skulden på någon annan.

Men vissa når jag inte. Sår alltså.
Med stor förundran ser jag nu någon annan stå där.
Lätt blåsande. I sin egen takt.

Jag blev lite otålig ett tag.
Men nu är jag lugn.

För jag räcker.
Du räcker.
Alla räcker.

Precis som de vi är.

torsdag, januari 14, 2016

Change of plans

Ibland vinglar det till.
En sidvind stöter bort.
Den raka linjen bryts.
Marken håller inte.

Som nu.
Jag skulle till Malmö.
Hamnade i Köpenhamn.
Instängd i ett plan på marken.

Orsak?
Minus fem grader, lätt snöfall och lite blåst.

onsdag, januari 13, 2016

Upprymd

Får man tumla runt som en sexåring med sin vuxna dotter?
Fnissa och busa och lägga hela sin tyngd på hennes mage?
Får man sova med mössa på?
Får man gå i haremsbyxor mitt i vintern?
Småsjunga sig genom en nordisk huvudstad?
Får man dansa jenka i en kyrka? Ta en selfie med Jesus?
Får man fantisera om renässansmålningar som får liv, ljusa slöjor och hur man slipper en giljotin?
Skicka snapchat-bilder med rök ur näsborrarna eller fiskar runt hårlockarna?
Eller kika emojis med blinkande ögon, hettande kinder och pussar i mungiporna?

Ja, man får allt det.
Jag får.
Den som vill får.

Jag gör allt det för att jag är glad och fri och berikad och fylld.
Och har en mycket spännande vår att se fram emot.

fredag, januari 08, 2016

Good enough?

Man kan kasta sig ut. Satsa allt. Låta det bära eller brista.

Man kan vråla ut sina känslor, ohämmat till hela världen.

Man kan vända ut och in på sig själv. Här har ni mig; utfläkt, uppsprättad, dissekerad.

Man kan vara huvudlös, omdömeslös och våghalsig.

Man kan vara modig.

Själv spelar jag varken i dur eller moll, lever inte i rus, ej heller i avgrund. Lunken går i moderato, färgskalan i harmlös pastell.

Kanske är det vad jag behöver just nu?
Är det kanske det här som är balans?

söndag, januari 03, 2016

Till en vän

Du ligger intill mig på mage. Kramar en kudde och andas stilla.
Jag lyssnar på ljuden i natten.
Rosslet i min egen strupe.
Ditt lugn.

I går höll du om mig när jag var ledsen.
Det har inte många gjort förut.
Det är stort.

Tänker att om man är riktigt fäst vid någon, då finns inget annat att göra än att ge. Det må bära eller brista. Garantier existerar inte, bara risk.

Jag går upp.
Smyger med tekannan.
Och skriver. Till dig i rummet bredvid.

Tack.