Allt blev plötsligt så ljust och levande.
Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?
När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.
Och igen.
Och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar