måndag, december 31, 2007

Sista inlägget 2007!



Mötte dessa två i Thailand en dag i augusti.
I det fria.

Vi såg in i varandras ögon - länge -
och kände samhörigheten.

Det var en av höjdpunkterna
under 2007.







Nu önskar jag alla läsare ett riktigt

GOTT
NYTT
ÅR!

och far till havet några dagar - utan dator.

söndag, december 30, 2007

”Out with ’tse bad air, in with ’tse good air!”

- tjoar kommissarie Clouseau i en Rosa Panterfilm, samtidigt som han ger konstgjord andning på sin chef, nyss uppfiskad ur floden. Det är vansinnigt roligt. Och varje nyår tänker jag på just de orden (har t o m skrivit ett nyårstal på temat; finns hos www.talskrivarna.se).

Årskrönikor är högvilt just nu. Själv bearbetar jag ett omtumlande år, ett år som inneburit stora förändringar, såväl privat som professionellt. Jag vill inte blotta mig för mycket här på bloggen, men jag ska sammanfatta varje månad med ett nyckelord. Varför? För att förmedla visshet att de djupaste sår också läker och att det som upplevs som en katastrof när det pågår kan visa sig vara en nödvändig förutsättning för utveckling och växande.

Så här såg min berg-och-dalbana 2007 ut:

Januari: SKRATTAR (repar humorshow med teatergrupp)

Februari: DÖR (en kärleksrelation går sönder på ett mycket skitigt sätt)

Mars: PROJEKTERAR (att stå på egna ben)

April: ANDAS (Lapplands friska luft)

Maj: FOKUSERAR (skriver klart manuset om Den Stora Artisten)

Juni: HÄRJAS (slitningar i kölvattnet från separationen)

Juli: GRÅTER (nu kommer reaktionen)

Augusti: UPPTÄCKER (människor, platser, möjligheter)

September: NYTÄNDER (får energi i mötet med de unga jag arbetar med)

Oktober: LANDAR (skriver kontrakt med den kulturinstitution jag ständigt återvänt till som frilans)

November: ARBETAR (två jobb; det pågående och det kommande)

December: TROR (på mig själv och framtiden)

Livet gör ont. Livet går vidare. Livet är fantastiskt.
Och likt en fågel Fenix kan vi brinna upp, ligga döda i tre dagar och sedan återfödas ur vår egen aska.
Nästa år blir ett bra år.

fredag, december 28, 2007

Regnig, mörk och tung dag idag

Är riktigt illa berörd av mordet på Benazir Bhutto. Kanske mest för att hennes mördare hjärntvättades till att tro att hans handling var god. Att han nu anses vara belönad, efter att ha sprängt sig själv i luften.

För länge sedan gjorde jag research i samband med en teater-
uppsättning, och hamnade på en grekisk-ortodox mässa i en förort till Stockholm. Intervjun med prästen efteråt kommer jag aldrig att glömma.

Så här lät logiken:

En människa som begår onda handlingar men tillhör församlingen får sina synder förlåtna och kommer till himmelriket.
("Även om man mördar?" - "Ja.")
En människa som gör goda handlingar men inte är frälst kommer till helvetet.
("Oavsett hur många liv du räddar, skyddar, tar hand om?" "Ja. Det spelar ingen roll vad du gör om du inte tror på Gud.")

Ingen, ingen kan någonsin få mig att acceptera att en människa dödas. Inte dödsstraff. Inte politiska schackdrag. Inte relaterat till gudstro, heder, martyrskap, vendetta, droghandel, ekonomi eller statsgränser. Varje liv är en del av framtiden, varje utsläckande av liv är en katastrof. Varje fläck på den humanistiska fanan är ett misslyckande för hela mänskligheten.

När jag skriver detta färgas tangenterna av blod. Skar mig i pekfingret imorse, det blöder än, elva timmar senare. Och jag förstår: det är mitt hjärta som blöder.

torsdag, december 27, 2007

Den blå och gröna planeten

Jag tror inte på paradiset. Eller rättare sagt: jag tror att vi redan befinner oss där. Att jorden, vår planet, är ett paradis. En levande kropp i ett kallt och stenigt universum, en plats där syre, vatten och värme ger liv, där mirakel sker dagligen i form av fotosyntes, kretslopp och befruktning.

Därför är det för mig ofattbart att människan håller på att förgöra allt det där. Jag gör själv vad jag kan för att vörda och vårda, men blir förbannad på att varenda äpple måste ha ett klistermärke, eller att halstabletterna ska vara inslagna i papper inuti själva påsen. Människan kan klyva atomer, byta organ med varandra och landstiga på månen - men varför kan vi inte se det allra viktigaste vi har, och använda all vår kunskap för att förvalta och bevara det?

Nej, jag kommer inte att bli politiker. Men jag kommer heller aldrig att släppa tanken på att också jag har ett enormt stort ansvar att bära. Jag ska köpa mig själv en utsläppsrätt i nyårsgåva.

(Läs mer om vad du kan göra för miljön på Svenska Naturskyddsföreningens hemsida:
http://www.snf.se/verksamhet/klimat/index.cfm)

onsdag, december 26, 2007

Och så en filmkrönika

Nu har jag (äntligen) sett filmen Hairspray.

Storyn ryms på ett notepad:
-vacker & vit regerar
-kort & tjock eller svart göre sig icke besvär
-å andra sidan ska ingen behöva ta skit!


Men utförandet är charmigt, snyggt fotat, teatermässigt ljussatt och musiken & danserna sprakar av livsglädje och jävlar anamma! Jag satt med ett leende på läpparna och tårade ögon precis hela tiden.

Nej, det går inte att värja sig för all denna patos. Den gör mig glad, berörd, stärkt och lite upprymd på samma gång.

Mer filmer med uppbyggliga moralkakor, tack! Build bridges of communication.
Tear down fences. Reach out a hand. Stand together. Walk side by side. Make love, not war.
Osv, osv...

Ibland uppskattar jag faktiskt det amerikanska positivitets-flödet. Och måste jag välja mellan det och ”vad ska det vara bra för?” – ja, då kör jag the american way: go for it!

tisdag, december 25, 2007

Barnen - det viktigaste vi har

Det är klart att det vore häftigt att sitta i en stad som aldrig sover eller vid ett brusande, saltstänkt hav och blogga om julen jag flydde. En dag blir det så.

Men ännu finns det barn i min omgivning, barn som jag älskar och barn som jag vill se växa och utvecklas. Under en kväll, helt fri från hysterisk julklappshets och frosseri i mat och dryck, fick storasyster en tågbana och den lilla en tryck-putta-&-pilla-leksak. Sedan var de helt nöjda. De hade inte blivit lyckligare för 20 paket till att packa upp.

Nu är det stillsam juldag. Ett kravlöst väder låter oss sitta inne och läsa julklappsböcker (jag är så glad över Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst"!). En väggklocka tickar. Det brinner i kakelugnen. Från köket hörs samtalet mellan treåringen och hennes farmor.

- Det är jättejätte vajmt.
- Ja, akta så du inte bränner dig.
- Vill fajmoj ha lite mera kaffe?
- Nej, det är bra, tack.
- Ha sockej?
- Nej tack.
- Det där är fajmojs.
- Ja, det är farmors kaffe. Kaffe är gott.
- Jaha.
- Vill du ha lite choklad?
- Okej.

Inga måsten. Inga förväntningar. Människor som bryr sig om varandra. Bara det.

söndag, december 23, 2007

Fick en hint från kroppen i morse...

Vaknar klockan tio och har ont
i precis hela kroppen.
Ok, jag begriper:
Dags att ta ledigt. Paus. Vila. Slappa. Vara ledig. Bara vara. Andas.
Time-out!
Inget arbete innan torsdag alltså. (Måste lova mig själv det.)

Men jag kommer aldrig att ta ledigt från skrivandet, för det ger energi. Och redan nu surrar ett och annat tema i huvudet som vill utvecklas här på bloggen...

God jul alla ni där ute som läser min sida - jag är tacksam och glad och rörd och lite förundrad!

fredag, december 21, 2007

Thriller i cirkustält

Publikrep på "Rhapsody in Circus" en kylig fredag kväll. Och säga vad man vill om Wells; han vet hur man skapar up-beat.

Ändå framstår alla andra nummer som rena Liedl-produkter när Freddy Nock med partner kastar sig runt sitt snurrande dödshjul eller lite nonchalant springer fram och tillbaka på linan, utan en enda säkerhetsvajer. Det är nästan så att jag inte orkar titta, jag som utan undantag alltid avstår från skräckfilm. De dansar, busar, hoppar hopprep, låtsasramlar och vi skriker rakt ut i luften när han med tatueringen faller framåt, men fortsätter runt några varv, eftersom han i smyg satt fästen på sina skor.

Men när han sedan ska hoppa bock över sin partner (som endast böjer sin nacke en aning) går det fel. Han faller. Handlöst. I sista stund får han tag i linan med ena handen, och hänger där en stund. Jag tror att han är rädd. Själv kan jag knappt andas. Den missen var inte en taktisk del av showen, en dramaturgisk uppbyggnad för att öka spännings- momentet. Han såg helt enkelt inte linan.

Ändå vill han försöka på nytt. Ber om en annan belysning. Partnern går ut på linan, tjugo meter ovanför våra huvuden, och böjer nacken. Mannen med tatueringen tar sats och springer ut på linan. Tvärnit vid partnerns rygg. Jag förstår honom. När jag föll av Cavallo i full galopp var jag också alldeles skakig efteråt.

Så går han tillbaka till plattformen och slår sig själv på kinden. Då vill jag inte se mer. Ingen ska behöva slå sig själv för att kittla min sensationslystnad! Men han vänder sig mot linan igen. Springer, hoppar över en stående man och landar utan minsta tvekan på linan framför partnern.

Jubel. Och jag andas ut. Tack, det räcker nu.

Då kommer det: trumvirveln, det nedtonade ljuset och "får jag be om största - möjliga - tyssst...."

För mig hade bock-hoppningen räckt. Men nu står partnern där igen, mitt på linan, och den andre klättrar helt enkelt upp på hans axlar. Sedan sträcker den undre ut ett ben i luften. Förstår ni: en vuxen man på en järntråd, ståendes på ett ben, med en annan vuxen och fullt upprätt man ståendes ovanpå!

Enligt programbladet är Freddy Nock bäst i världen på sin rutin.
Jag är övertygad om att det är sant.


http://www.freddynock.ch

torsdag, december 20, 2007

Tjuvstart för separerad mamma

På Bauhaus kostar granen 59 kr, och dessutom får man handla annat för motsvarande summa efter jul - sk "grangaranti". Smart affärsknep. Men jag saknar ändå scouterna på hörnet, med marshaller och otaliga åkarbrasor, där jag köpt julgran sedan 1990.

Och visst finns ett vemod: för fem jular sedan hade jag en familj, för ett år sedan var jag sambo med den jag trodde skulle vara min bästa vän livet ut.

Separerad, skild, halvtidsförälder, medelålders, rynkig & mullig... men vad f-n! Jag har ju så mycket att vara glad för!

Så, efter att ha struntat i julkortsinköp och istället skänkt pengar till Stadsmissionen, åkte vi och handlade julgran och pizza, jag, N+M. De flyttar till sin pappa på söndag, så vi har klätt gran, ätit lussebullar och diggat julmusik på högsta volym.

Nu brinner Staffansstaken. Under granen ligger paketen. På lördag är det julafton. Hos mig.

För hur det nu än är, så måste inte allt vara som det brukar.
Bara som man själv vill att det ska vara.

fredag, december 14, 2007

Nu blir det humorserie i sex avsnitt!

Nu har jag snart avslutat ett långt projekt i en gymnasieskola. Det har handlat om dramaturgi, manus och teater.

Jag har hållit 12 föredrag, läst, analyserat och kommenterat 230 dramatiska noveller, coachat 29 grupper i manusskrivande med efterföljande framförande av dessa 29 korta pjäser i aulan, med musik, ljus, rekvisita och lite kostym.

Jag har läst om gängvåld, smurfar, snatteri, kidnappning, våldtäkt, rymdvarelser, självmord, matlagande katter eller shoppande fåglar, trollkarlar, detektiver, svek, otrohet, fester & fylla, Hultsfredsfestivalen, snömannen, en kamera, hedersmord, mardrömmar, psykoser, minnesförlust, vampyrer och fotbollshulliganer. Och jag har pratat om konflikt, huvudkaraktär/motståndare, hjältar, anslag-presentation- fördjupning-konfliktupptrappning-konfliktlösning-avslut.

Så, för att avrunda en hösttermin i berättarteknikens tecken tänkte jag delge er, mina läsare, en dråplig och intelligent gjord pastisch på anglosaxisk dramaturgi. I sex tio minuters avsnitt publicerar jag här på bloggen den engelska filmen "THE STRIKE", skapad av humorgruppen The Comic Strip.

Filmen handlar om en vanlig medelålders engelsman från en lantlig håla, som skrivit ett filmmanus om den stora kolarbetarstrejken 1973, ledd av Arthur Scargill som arbetade i gruvan. Manuset hamnar i händerna på en amerikansk splatterfilm producent - och då händer det saker!

Från och med i morgon, lördag, och sex dagar framåt kan ni alltså njuta av en sanslös drift med den amerikanska filmindustrin, le igenkännande när scenograf och regissör dyker upp, skratta åt standardupplägg med sockersöta flickebarn, superhjältar, brutala skurkar och en tidsfrist som snart löper ut, och med största sannolikhet känna igen det recept på vilket filmindustrin kokar sin succé-soppa.

Ha kul!

(Tillägg januari 08: tar bort klippen för att få "lättare" sida. Men här är en länk, så kan ni gå direkt till Youtube)

The Strike

onsdag, december 12, 2007

Luciatåget - en kvinnlig förtryckarverksamhet?

Imorgon är det Lucia. Det är då de söta flickorna får stå i centrum, med sammanförda händer, och rött band som rinner ner över den vita kjolen likt blodstrimman efter tagen oskuld. På huvudet balanseras brinnande ljus, och länge kommer det att sitta stearin kvar i håret; ett billigt pris att betala för att få vara drottning över en dag.

Jag fick aldrig vara Lucia. Jag var väl för ful, kort och dessutom allmänt utfryst. Sedan var mitt hår inte sansat rakt, utan vilt och lockigt, och hur skulle det se ut på en klassisk ljusbärare? (Det traumat har jag dock kommit över idag, helt utan terapi.)

Men stjärngossarna? Stackars, stackars alla pojkar som fortfarande tvingas bära strut och guldstjärna på pinne! Tänk er en 13-årig kille, till vardags iklädd jeans som börjar där stjärthalvorna slutar, munkjacka, keps och headset i öronen. Plötsligt förnedras han brutalt av körledare och fnittrande kvinnliga klasskamrater, kläs i särk och pappkon med gummiband under hakan och ställs ut för allmän beskådan. Med målbrottsdarrande röst måste han dessutom kraxa fram strofer om Staffan Hästskötare, inte för att det är vackert utan för att det ska vara så - det har ju alltid varit så och i det här landet håller vi på traditionerna!

Våga vägra vara stjärngosse, säger jag! Återta rätten till er coolhet, grabbar! Låt ingen sätta sig på er! Inga skolklasser består längre av 100% blonda nordbor, så varför envisas vi med att år efter år upprepa något per automatik, utan att ens reflektera över vad vi håller på med.

Missförstå mig inte. Jag tycker att luciatåg är sagolikt vackra. Att körer, musikklasser och andra sjunger flerstämmiga sånger när det är som mörkast ute, ja det är underbart. Men det skulle inte göra mig ett dugg om luciatåget var multinationellt, färgstarkt och fritt från struthattar och skönhetstävling.

Jag vill se glädje och stolthet i barn och ungdomars ögon. Inte genans för hur man ser ut eller sorg för att inte vara den utvalda.

måndag, december 10, 2007

Till minne av Moss

Idag togs ett svårt beslut. Och idag somnade en vän in. Tolv år av värme från en kärleksfull, lojal och trogen följeslagare med de godaste ögon, med ett ständigt glatt humör och med ett vaket och skärpt psyke, är nu ett ljust minne.

Men så måste det vara. Det är en kärlekshandling att låta hunden somna in när kroppen inte längre orkar springa efter rådjur, jaga en kanin eller apportera en pinne.

Tack Moss för din lena nos, dina pigga ögon och ditt leende. För ingen annan än du kunde titta en människa rakt in i ögonen och faktiskt le. Från hundöra till hundöra.

söndag, december 09, 2007

Veckans Vinnare och lite mer...

Veckans Segrare
Utlyste en kommentar-tävling på min "Veckan som varit" lista för 14 dagar sedan. Här är resultatet:
På första plats: en gotlänning med artistiskt handlag!
Vad sägs om att bli bjuden på Liljevalchs under januari med tillhörande kaffe på Blå Porten?
Som god tvåa en lång man från Västerås och på tredjeplats en tjusig kvinna i en Västgötsk småstad.
Tack! Jag läser och gläds åt varenda liten respons på mitt bloggande och hoppas att ni fortsätter att skriva, även om det inte längre är en tävling.

Veckans Omställning
Ny mobil. Nytt avstånd mellan knapparna. Visste inte att tummen hade ett sånt inarbetat kroppsminne.

Veckans Bristvara
Sömn.

Veckans Asymmetri
Har tappat en navkapsel. Skit också.

Veckans Mest Konservativa
Kan inte förmå mig att använda stavingen ”mejl”. Tycker om låneord med utländsk stavning – så man ser var orden kommer ifrån! (I så fall borde det väl stavas ”jågurt” också? Hemska tanke.)

Veckans Olösbara Problem
Gitarr = långa naglar.
Tangenter och tangentbord = korta naglar.

Veckans Ålderstecken
Mer och mer radiolyssning. Mest P1 och P2.

Veckans Julklapp
Bejaka din inre Karl-Bertil och SMS:a ordet HEMLÖS till 72 900 så skänker du 50 kronor till arbetet med Stockholms hemlösa.

Veckans Facebook-fråga
En vän till mig ställer följande fråga på sin FB sida:
”Hade Adam och Eva navlar?”

Hm… Jag har tänkt länge men kommer inte på svaret. Någon?

lördag, december 08, 2007

Mitt liv som Sokrates (ju mer jag kan desto mindre förstår jag, ungefär...)

Nej, nu hänger jag inte riktigt med längre.

Jag har som barn dragit rep mellan burkar och pratat med storebror på några meters håll. (Burk-och-snör-tricket är förresten mänsklighetens första telefon, uppfunnen på 1600-talet.) Sedan har jag varit med om när en av landets första mobiltelefoner, en stor jäkla låda med rejäl lur på ovansida, bars upp på Stora Nassas topp för att söka kontakt med omvärlden. Länge vägrade jag skaffa mobil ("Nej fy! Jag vill absolut inte kunna bli nådd jämt och ständigt!") men när de hederliga och ständigt sönderslagna telefonhytterna försvann gav jag mig.

Jag har också stolt sparat ihop till en riktigt trögknackad röd skrivmaskin, jublat över lättheten att radera felstavningar på den elektriska maskin jag hade under ett sommarjobb på kontor och skrivit eget dataprogram till brorsans Nascom som bodde i gästrummet. "IF "nej" GO TO" osv. (Det är mina enda kunskaper i html...)

Men nu sitter jag på sängen med en sprillans ny bärbar Rolls Royce. Inte en sladd i närheten. Ändå har jag hela världen på min huvudkudde. Ingen tickande telefonräkning. Inga bomber på skärmen som betyder "skit också, bara att starta om, fan att jag inte hann spara...". Och när jag väl lagt ut denna artikel på min blogg, ja då kan brorsan läsa den - i sin telefon!

(När jag förresten bytte min gamla mobil mot en mer yrkesmässig flyttade jag över SIM-kortet. Konstaterade att hela min vänskaps- och kollegiekrets ryms på ytan av min tumnagel. Måste kännas aningen trångt.)

Jag begriper inte hur allt det här går till. Antagligen flyger det miljoner dialoger, sms och pixlar genom min kropp just nu. Om jag fokuserar riktigt hårt kanske jag kan tjuvläsa ett och annat cybermeddelande?

Nej, jag förstår inte. Men jag garanterar att jag njuter av det!

torsdag, december 06, 2007

Mer värdefullt vetande!

Tänkte först inte blogga idag, men så hörde jag något på radion som fick mig att rusa till tangentbordet:
Visste ni att vi i Sverige räknas som att vara bäst på att kyssas?!
Och visste ni varför? För att vi rör så mycket på munnarna när vi pratar!

Nu har jag inte prövat så många olika nationaliteter, och inte gått igenom så rasande många svenska munnar heller, men visst har jag mött en och annan elit-kyssare! Och själv vill jag aldrig sluta, om det är sådana läppar jag möter.

Så det blev en kort krönika idag också. Ni som har möjlighet: kyss på - bästa sättet att överleva mörker och kyla! Och vi andra får träna vidare genom att prata oavbrutet istället, med stora läpprörelser.

onsdag, december 05, 2007

Mental coaching

Först var jag lite skeptisk. Tyckte att hon var aningen amerikanskt inställsam. Men sakta erövrade hon mitt intresse, och plötsligt kände jag hur tårarna bara vällde fram. Jag var helt oförberedd på den reaktionen. Ändå förstod jag. Hon pratar om mig. Också.

Jag var på föreläsning igår kväll. Före paus visade naturfotografen Staffan Widstrand vidunderliga bilder från Sveriges säregna djur- och naturliv ackompanjerade av hans skarpa tankar kring ekoturism och miljömedvetenhet. Sen kom Renata Chlumska, äventyraren, med betydligt mindre tjusiga bilder, men med en högst personlig berättelse. Ett hisnande resa, ett projekt, en kamp och en seger: i 14,5 månad paddlade/cyklade/gick hon runt hela USA’s yttre gränslinje.

Och varje del av historien handlade lika mycket om människans individuella strävan mot ett mål, där motivation och fokus är de viktigaste följeslagarna och där konsten att klara en uppförsbacke - hur tung packning man än tvingas att dra efter sig - är vissheten om nedförsbacken som väntar efter krönet.

När jag kom hem till en tom och tyst lägenhet kände jag mig först ensam och låg. Men så tänkte jag på Renata Chlumska. Och kunde hon paddla i motvind, dimma, solgass och fyra meters vågor, ja, då klarar jag min ensamseglats i en förort till Stockholm.

tisdag, december 04, 2007

Tema kvinna-man VI

Skriver män och kvinnor om olika saker?

Det finns strukturer i samhället som skiljer på kvinnor och män. Det finns sociala mönster i kulturer som skiljer på kvinnor och män. Men bortsett från alla yttre faktorer är skillnaden mellan individ–individ betydligt mer intressant än jämförelser mellan könen. Tycker jag. Alltså svarar jag ”Nej, egentligen inte” på min egen fråga. Och tillägger det som bankades in i mig när jag var 19-år och reste runt i USA: ”Don’t compare, appreciate.”

Tidigare har jag tjatat om min bil här på bloggen – jag är ju så vansinnigt förtjust i Bella! – men nu tänkte jag ge er en rejäl dos av den sfär man kallar den kvinnliga, av tradition och ren lättja. Det är bevämt att kategorisera och rubricera. Tyvärr.

Så här: häromdagen putsade jag silver. Det luktade pyton men det blev stiligt! (Erkänner att jag äter med silverbestick, alltid. Det är en del av min vardagslyx.) Sedan gjorde jag – äntligen – rent tre kastruller med stålull. (Den sista tiden har varit lite stressig… glömmer ofta på spisen…. bränner både soppa och mjölk.) Jag skurade ugnen (det finns ju själv-avfrostande frysar, varför kan ingen uppfinna en självrengörande ugn?). Jag bakade en paj, gjorde en kycklingggryta, var i tvättstugan och plockade bort bruna blad från krukväxterna. Till råga på allt gjorde jag allt detta ungefär samtidigt.

Om jag hade roligt? Jaada. Men jag behövde en stor whiskey efteråt. Because I'm worth it.

måndag, december 03, 2007

Utan titel (allt går inte att benämna)

Igår gick jag och funderade på vad jag skulle skriva om idag. Det är ju lite för enkelt att bara lista upp vad jag håller på med dag efter dag, även om det är ett vanligt bloggtema (vilket förstås är roligare att läsa om skribenten är en Uggla eller en Schyffert.... hur kul är det med en helt vanlig frilansande kulturarbetare?!?).

Jag bestämde mig för att leta i världen runt om mig. Och detta är vad jag hittade:

På pendeltåget pratar en ung kvinna högt med sin mamma i mobiltelefonen, hela vägen in till stan. "Förstår du inte? Han går bakom ryggen på sin familj. Han har bedragit sin fru i fjorton år, och du vet själv att det är fel. Du som har lärt mig att man ska ta ansvar för det man gör, men han får bete sig hur som helst, bara för att du säger att du älskar honom. Du är värd någon bättre."

Inne i Stockholm köper jag som vanligt ingenting av Bingolottomannen. Jag möter en kille med grönt, en med orange och en med blått hår. Jag går bakom en tjej med färgglatt randiga strumpbyxor och stor rosa fluffhatt på huvudet (är det Pippi?) och passerar först A-laget och sen en kvinna utan ben i rullstol. På Söder går jag förbi ett antal uteliggare. Jag ser en pappa försöka lunga ner ett skrikande barn och jag stöter i en dam med många kassar.

Sen tar jag paus från iakttagandet och ägnar mig åt humorshow några timmar. Men på vägen hem, vid midnatt, slås jag framför allt av att det är så lite adventsljus i fönstren. Och jag tänker: tomtebolyckan finns inte. Bara livet. Och det är som det är.

söndag, december 02, 2007

lördag, december 01, 2007

Definitivt en föreställning!

En teaterman frågade mig många frågor om opera för ett tag sedan. Är agerandet inte stelt och poserande? Är inte konstarten belastad med uråldriga traditioner som hindrar sann gestaltning? Är inte själva handlingen mer än lovligt fånig?

Jag önskar att han hade suttit bredvid mig på Boulevardteatern i Stockholm igår kväll. Operaimprovisatörerna, en nybildad fri grupp, spelade sin unika föreställning "Kanske en opera?" inför en skrattande och jublande hejarklack. (Inte minns jag att jag någonsin hört så mycket skratt från en operasalong förut.)

Det var som teatersport; publiken väljer känslor, situationer och miljöer och sedan gör artisterna något spontant av detta, här och nu, 'på studs'. Men det här var sångare. De skulle inte bara improvisera fram handling och text, utan också melodi och harmoni. Och huvudlöst kastade de sig in i uppgiften, med skickligt fysiskt utspel, med komisk timing, med uttrycksfulla röster och musikalitet, med närvaro, lyhördhet och samspel.

Allt skapades inför mina ögon och öron; solon, körer, ensemblesång i stämmor. Några arior var smärtsamt vackra, som Mannen som aldrig kommer av tunnelbanan. Andra fyndigt sedelärande som Pojken som tvingas in i tomtekläder fast han drömmer om att få vara Lucia. Scenen i kyrkan, en rasande snygg parafras på modern opera, gav mig gåshud och den långa avslutande historien om de rivaliserande systrarna hemsökta av sin döda mamman fick mina ögon att tåras. Men idag finns inget av detta kvar. Det gavs bara till oss som satt där igår.

Ikväll spelar de sin sista föreställning. Gå dit! Jag vet inte vad ni kommer att få se. Men att det är operakonst i en fascinerande och imponerande form, det kan jag garantera.

www.operaimprovisatorerna.se

fredag, november 30, 2007

Är jag onaturlig?

Jag har aldrig förstått mig på det där med julstress.
Jag tycker mycket om advent. Det har jag alltid gjort.
Men så är jag också löjligt välorganiserad.

Så här: igår tog jag en promenad till centrum efter jobbet, köpte julklappar till alla (mest böcker & skivor), passerade Systemet för att lagra lite glögg och handlade vetemjöl och saffran på mataffären. Sedan satte jag upp adventsstjärnor i fönstren, dammsög och tog fram ljusstaken och änglaspelet.
Allt som allt tog det tre timmar.
Klar!

Nu kan jag bara njuta, hela advent. Baka lite lussekatter (om jag får lust), träffa vänner, slå in paket och skriva verser. Ingen ångest, ingen panik, inga enorma prestationskrav. Och att laga mat till julafton är väl inget att gå i taket för? Det behöver inte vara värre än en vanlig middagsbjudning. För bara där finns Janssons Frestelse och senapssill så är jag nöjd.

Så här vill jag ha det. Ni får tycka att jag är präktig. Men för mig är advent och jul en tid när hela jag, min kropp och min själ, behöver varva ner, avsluta året som varit (i år det psykiskt mest tärande någonsin) och gå i mentalt ide med stearinljus, lagom med glitter och desto mer människor runt om mig.

Mitt tips? Var färdig med julklapparna till första advent!

torsdag, november 29, 2007

Tema kvinna-man IV

Tre killar i 17-års åldern kommer nedför trappan ner till skolans entré.
Kille 1: Nej men tjej kan du ju inte skaffa dig!
Kille 2: Nej precis! Skaffar man tjej så måste man ju ringa minst tre gånger om dan, och då har man ju aldrig tid att spela World of Warcrafts!
Kille 3: Äh, det är lugnt. Man säger ju bara att telefonen är trasig!

onsdag, november 28, 2007

Tisdag klockan 11.15

Dörren glider igen bakom mig med ett väsande ljud. Det låter som ljudet från en Rowlingsk dementorkyss. Ett ödesmättat lockrop från andra sidan. Långsamt och hotfullt sluts rummet och jag står ensam i ett avlångt mausoleum. Väggarna är marmorerade och ljuset iskallt.

Plötsligt vinglar hela rummet till. En oförutsedd gungning och så ett skärande skrik utifrån. Golvet börjar skaka och väggarna rör sig sakta åt olika håll. Skriket övergår i ett utdraget gnisslande och snart darrar även jag. Tänker att det är nog slut nu. Jag kommer att begravas levande i fuskmålad marmor och lysrörsbelysning...

Innan jag går av på våning 14 har jag hunnit spela upp en hel film för mig själv. Det kan vara mycket fantasieggande att åka hiss!

tisdag, november 27, 2007

Var är rondellhundarna?

Jag saknar dem! Rondellhundarna som gjorde stadstrafikkörning till en odyssé över människans fantasi och kreativitet. Nu, på sin höjd, passerar man lite adventsljusbeklädda träd.

Rondellhundsrörelsen gjorde mig mer upprymd än alla em-kval i världen, det var en förtjusande busig folkrörelse som inte skadade någon - tvärtom!

Med jämna mellanrum måste jag passera skyltdockan i telefonkiosken vid Solvalla för att se hur hon nu ser ut (ingen vet vem som klär ut henne). Sist jag åkte förbi hade hon fått en pojkvän. Och på min motorvägsavfart har en konstnär planterat blommor som bildar orden "Hej pappa det är jag" med enorma bokstäver, för att hennes far ska kunna se vad det står. Uppifrån alltså. Från himlen.

Vi säger "hej" när vi ser en lyftkran. Sjunger "allting roterar" på Mörkövägen och tävlar om att först se Trosa Vattentorn. Min bil är dekorerad med asiatisk amulett (ingen Wunderbaum, inga tärningar eller fånig liten nalle) och sittkuddar för skyddsandarna. Och i min vardagsmagi ingår allt ifrån kaffe på sängen och lappar på köksbordet till stearinljus och klassisk musik.

För det måste finnas så mycket mer än bara rutiner och sakliga fakta! Leken är viktig. Och mystiken. Och riterna!

Jag tror jag ska bygga en liten rondellhund och försöka väcka liv i trenden igen. Eller kanske en refugmus?

måndag, november 26, 2007

Tema kvinna-man III

Ännu en "om kvinnorna kontrollerade världen":









(Tack M för bilderna!)

söndag, november 25, 2007

(Ännu en) Veckan som varit (riktigt bra!)

Veckans Utnämning
Jag har blivit ”Chef över scenen” på websiten ”Hur svårt kan det vara?”. Tackar tackar. Det är himla svårt, jag garanterar. Vi är få som klarar det. (Tacksam över att jag inte blev ”Chef över foxterrier” eller ”Chef över slipmaskinen”!)

Veckans Regiassistent
Cool kille med tuff, lite avig attityd. Knivskarp blick och smarta tankar. Måtte alla vuxna se samma sak som jag.

Veckans Absolut Lortigaste
Bella. (Min bil.)

Veckans Stipendiat
Odd. Igen!

Veckans Bravokör
Jag.

Veckans Hoppet-Är-Det-Sista-Som-Dör
En av de tre orkidéerna som tappat all sin prakt (det händer mig jämt, förstår inte vad jag gör för fel) och stått med kal stjälk i ett halvår börjar plötsligt visa små små blomknoppar längst upp.

Veckans Jag Har Ingen Aning
Om detta är tredje eller fjärde gången jag listar veckan som gått.

Veckans Tjuvstart
Dufvenkroks Original. Kunde inte hålla mig. Har längtat lite, faktiskt.

Veckans Beauty
N. i sin nya frisyr. Sååå snygg!!!

Veckans Flitigaste Regipunktnu-bloggläsare
Vet inte. Utlyser härmed en tävling, öppen för alla. Fint pris till vinnaren!
Ett poäng för varje kommentar.
Vinnaren meddelas nästa Veckan som varit lista.

lördag, november 24, 2007

Tema kvinna-man II

Om kvinnorna kontrollerade världen:












(bilderna är hämtade från Rosa Bandet kampanjen)

fredag, november 23, 2007

En kort flickas bekännelse

Jag har hittat en keps. Nu sitter den på huvudet, konstant. Även inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är, men nånting gör att jag vill ha den där. Kanske för att jag då vet var jag slutar? (Men i så fall borde jag rimligen ta på mig kängor för att riktigt känna själva startpunkten också. Eller det kanske räcker med att måla tånaglarna?)

I alla fall. Jag har alltid gillat att ha saker på huvudet. Helst hatt. Det finns bara ett problem: jag är 156 cm lång. Eller kort. Och jag tycker om att se. Dvs jag vill kunna se hela världen runt om mig.

Är man 156 cm över marknivå och bär hatt, ja då kapas allt från folks bröstkorgar och uppåt. Synd. Ett brett leende som möter min blick kan jag leva länge på. Eller en vacker Turner-liknande himmel.

Så det får bli kepsen. Det tar bara bort den värsta bländningen av min skrivbordslampa.

torsdag, november 22, 2007

tisdag, november 20, 2007

Ibland är det bara helt tomt

Som nu...

Jag kommer inte på ett dugg att skriva om. Det är beckmörkt ute, inga julljusstakar lyser ännu upp gatan och ingen glögg värmer lite småhuttrande bloggkrönikör. Huvudet är urblåst och jag riktigt känner påsarna dras ner under ögonen. Tre av mina gymnasieklasser håller på att spela upp sina egna manus den här veckan, och det är härligt att få byta klassrum mot aula (faktiskt en fungerande teater) men det är mycket jobb med att hitta rätt låtar och prylar. I morgon MÅSTE jag hinna dammsuga, för jag får besök. Och tänk om det gick att sova lite mer än sex timmar per natt. Till helgen kanske.

Jo, min dotter bad mig skriva något om Benjamin som vann Pokerfejs igår! Vi satt tillsammans, flickorna och jag och bara njöt. Vilken kille! Glimten i ögat, huvudet på skaft, humor och distans. Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt att ett frågeprogram har varit underhållande. Jag kunde inte låta bli att applådera när han - med ett varmt pokerface, fritt från självgodhet och hävdelsebehov - kammade hem en miljon, fast han låg sist. Hans taktik? Intelligent ödmjukhet.

måndag, november 19, 2007

Det var det där med ljuset

Jag åker snabbtåg från huvudstaden till den näst största. Det är en tyst avdelning. En man snarkar högljutt.

Solen står lågt och kastar långa släpande skuggor över de snödraperade fälten. Det glittrar till lite på varje vattenyta och jag anar en lövtunn skorpa is.

Men efter Gnesta blir åkrarna lerbruna igen. Synd. Kombinationen snö och sol är sagolikt vacker.

Det är det där med ljuset. Det drabbar mig. Ständigt. Ljuset i mannens ansikte när barnet läggs på hans bröst. Ljuset i en annan mans blick när han kommer springande mot mig med armarna utbredda. Ljuset i den ena flickans leende och den andras sprudlande skratt. Ljuset mellan de äldre två som tagit sig igenom nästan ett helt liv tillsammans. Ljuset i vännernas omtanke, stöd och stimulans. Skimret vid en vågrörelse och gnistret från en snökristall.
Utan ljuset har jag inte lust med någonting längre.

Länge ser jag ut genom tågfönstret. Solen är på väg ner. Då blir ögonlocken tyngre och tyngre. Snart snarkar jag också.

söndag, november 18, 2007

Värdefullt vetande

(Det här lärde mig min 15-åriga dotter imorse:)
  • Om en skyltdocka varit en riktigt människa, hade hon varit för smal och undernärd för att kunna få mens.

  • Om Barbie var en levande kvinna, skulle hon behöva krypa på alla fyra. Ingen människa kan nämligen gå upprätt med de proportionerna.

lördag, november 17, 2007

Funderingar forfarande iklädd pyjamas...

Nu har jag legat hela morgonen och tänkt på begreppet instinkt. Vilka instinkter har jag, och vad använder jag dem till? Väljer jag själv mina handlingar, eller styrs jag av något större? Är alla instinkter av godo?

När jag googlar ordet "instinkt" kommer jag till en sida med ordspråk och en annan med dikter. Jag lär mig att instinkt är ett nedärvt beteendemönster hos människor och djur. Jag uppmanas också att lyssna till mina instinkter för att bli en friskare och helare människa.

Men i en text står det: "instinkter är smarta signaler från ditt nervsystem." Den formuleringen tyckte jag om. Just ordet smarta.

För när jag nu har tänkt igenom mitt eget sätt att vara, vilka val jag har gjort i livet och vilka stigar jag har gett mig in på, kommer jag oundvikligt fram till att det finns två mycket starka instinkter som styr mitt beteende.

1. Beskyddarinstinkten (= du ger fan i att ge dig på min familj eller mina barn, för det första. För det andra värnar jag alltid om de som har det svårast i samhället).
2. Överlevnadsinstinkten (= jag är en katt med nio liv, och även om jag länge kan försöka behaga och anpassa mig så kommer jag till en gräns när min stolthet går före och jag väljer att bara lita på mig själv).

Och så, ännu i pyjamas och morgonrock, kommer jag fram till att dessa instinkter faktiskt är smarta. Inget annat. Det är inte fel på mig. Jag är ingen hönsmamma. Jag är inte elak. Jag är självständig, men långt ifrån själv ständigt (såsom en person tolkade begreppet). Jag är handlingskraftig och modig, och de som känner sig överkörda har problem med sin egen självbild, för jag sätter mig aldrig på någon.

Men en instinkt saknar jag nästan helt: Flyktinstinkten.
Frågan är; är det bra eller dåligt?

fredag, november 16, 2007

(till Katrin:) Jag kan också skriva om fylla!

(till mina läsare:) Förlåt, det är inte Stureplan. Och jag är inte omåttligt populär, inte ens igenkänd. Inga dörrvakter låter mig gå förbi 'de där vanliga'. Kläderna är långt ifrån dyra och utmanande. Frisyren rufsig som vanligt.
Men jag gör ett försök att vara som Katrin och beskriva mitt vilda liv! Och i avsaknad av ett aktivt festande i nuläget väljer jag att berätta några minnen från förr...


Sörmländsk småstad, 70-tal, SIA-skolan och Gul&Bla jeans

Bästisen i parallellklassen hade snott en flaska hemgjort körsbärsvin av sina föräldrar. Vi gick i åttan och skulle på dans i Folkets Hus. Jag var kär i Erik, gitarristen med de svarta lockarna som spelade i samma ungdomsband som jag, men det var min bästis också, så jag sa aldrig något. Istället fann jag mig ute i skogen med hans äldre bror, kyssandes och kelandes, och ja, vi pratade t o m med varandra. Jag var gräsligt berusad (bjud mig aldrig på körsbärsvin!) men minns att jag tyckte mycket om både samtalet och kyssarna. På måndagmorgonen var jag lika blyg som vanligt, så det blev aldrig mer än ett minne. Ett något pinsamt minne måste han ha tyckt, som inte ens fick ögonkontakt med mig i nyktert tillstånd...

Sörmländsk lite större stad, tidigt 80-tal, gymnasium & Lacoste-tröja (men aldrig på mig)

Luciavaka med samhällsvetarna. Där gick Tommy, rödhårig rockare med fladdrande lång kappa. Jag var helt såld, han var helt enkelt den ende som inte var borgerligt prydlig med vit tenniströja och mörkblå lamull över. Och först flirtade han faktiskt med mig. Men så bekände han sin kärlek till Anki, och jag spetsade glöggen med renat, sittandes under ett matbord som en riktig Ior. Sen kastade jag disktrasor på Tommy och Anki som pussades i soffan, spydde på golvet och låg till sist i en snödriva utanför festlokalen och ville dö. Men Anki, min rival, struntade i sin beundrare och tog hand om mig istället, vallade mig i den kyliga decembernatten och försäkrade mig om att allt skulle ordna sig. Fasen vilken schysst tjej!

Att jag överhuvudtaget vågade visa mig nästa skoldag är nog det modigaste jag gjort.

torsdag, november 15, 2007

Heja Heja Heja!

Mina jubelrop bara väller fram. Får fart av min entusiastiska förundran och färdas västerut med förtjusningens höga hastighet. Jag tror att jag har fått en ny förebild!

Så här: Canadas premiärminister Stephen Harper har aldrig läst en bok. Det tycker författaren Yann Martel (Berättelsen om Pi - en otroligt spännande och suggestiv roman) är för djävligt.

Vad gör han? Gnäller och sätter sig på sina höga kulturarbetar-hästar?

Icke. Han skickar en bok var 14:e dag till mr Harper. Med boken - en present - följer ett långt och pedagogiskt brev, där Martel för fram tankar om författaren och nycklar till själva boken.

Hör bara*:

"The great Jane Austen. She is a shining example of how art—like politics—can take the least promising ore and transform it into the finest metal."

Eller:

"By all accounts, Strindberg was a miserable sod. He had a boundless capacity to be unhappy, especially in his relations with women. But he also had a mind of immense energy, intelligence and originality, and he wrote brilliant plays."

Eller:

"Voltaire lived between 1694 and 1778 and was one of the great gadflies of his time. In Candide he lampooned what he felt was the facile optimism of the day, an optimism best expressed by the philosopher Gottfried Leibniz’s formulation that our world is “the best of all possible worlds” (you might remember that line from an ironic Kris Kristofferson song)."

Första presenten skickades 14 april. Då kom ett skriftligt tack från en av Harpers sekreterare. Sedan dess - inte ett ljud. Nyligen skickade Yann Martel bok nr 16.

Vilken hjälte! För första gången förstår jag till fullo det citat som jag som lätt romantisk tonåring kladdade på mina skolböcker:
"Tänd hellre ett ljus än klaga över mörkret."



*Utdrag ur Martels brev till premiärministern. För att läsa mer, gå till: http://www.whatisstephenharperreading.ca/

onsdag, november 14, 2007

Klaga månde Catarina

Gulvita fingrar, vintergrå hud, stripigt hår och röda strimmor i ögonen. Jag fryser! Konstant. Sveper sjalen runt huvudet, drar upp axlarna till öronen och borrar ner händerna i fickorna. Sen går jag till jobbet med blicken i backen, utan att hälsa på en enda. Jag är svenskt kärv, på gränsen till grinig. Bara för att jag fryser.

Lustigt. Jag som har stått i -29 grader och repeterat utomhusopera på en teater enbart byggd av snö och is utan att tveka. Men den här råa, fuktiga, nollgradiga Stockholmskylan, den tar mig helt i besittning. Dessutom gör den mig ständigt hungrig. Och godissugen.

Så jag tänder stearinljus, dricker grönt té och kryper ner under duntäcket med en bit mörk choklad. Värmen sprider sig och allt blir rofyllt och stilla. Mitt lilla korttidside ger förnyad kraft. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att även november kan vara en fin månad.

Men sen. Sen kan jag inte hålla det borta från mig längre. Jag minns alla de där ute. De med tidningar istället för duntäcken. De med en klunk renat och en cigg istället för välkryddad köttgryta med lite rödvin till. De som inte har något hem. Eller inte orkar vara där.

Klaga månde Catarina? Nej. Aldrig. Men jag ska omedelbart skänka pengar till Stadsmissionen.

(SMS:a ordet HEMLÖS till 72 900, så skänker du 50 kr till deras arbete bland Stockholms hemlösa.)

tisdag, november 13, 2007

Konsten att kommentera

Lite då och då stöter jag på någon som säger:
"Hej! Du, jag läser din blogg, men jag kommenterar aldrig, för jag vet inte hur man gör. Det verkar så krångligt med lösen och användarnamn och så..."

Alltså: här följer nu en liten enkel kommentar-skola!
Välj "comments" (eller "kommentarer" om du har svensk version) längst ner under det jag har skrivit.
  1. Skriv din kommentar i rutan.
  2. Välj "Anonymous" (vill du inte vara anonym är det nämligen mycket enklare att skriva ditt namn efter din kommentar i rutan! Då slipper du inloggning, med allt vad det innebär)
  3. Välj "Publish your comment".
  4. Klart!

Enkelt, eller hur? Och jag blir så glad för alla läsare och alla kommentarer!

(Funderar på hur jag ska ta upp kampen mot Katrin. Hon har 20 000 besökare om dagen. Minst. Vad hon skriver om? Fylla, fest, shopping och livet med Alex. Jag gäspar. Men titeln är bra. Överväger att skaffa en blogg vid namn "up your ass".)

måndag, november 12, 2007

Nu är det så där levande igen!

Ljud av msn-meddelanden och tecknade TV-serier, rockmusik och dataspelsdialog. Tredubblad tvätthög och dito diskstapel. Ketchupflaskan framtagen till mer synlig plats i kylskåpet och ett helt hav av skor i hallen. Flickorna har flyttat hit igen!

I två veckor har jag levt med tystnad, P1 eller klassisk musik, med sallader och grönsakswok, med högar av olika projektarbeten utspridda över hela lägenheten och jobb från morgon till midnatt varvat med fina träffar med singelvänner. Nu inleds en tvåveckorsperiod av läxhjälp, bilskjuts, spagetti & köttfärssås, TV-mys, skratt, samtal och ett och annat spel. Vad jag har längtat!

Aldrig trodde jag, för en så där 10-15 år sedan, att jag bara skulle uppleva mina barns halva uppväxt. Men vi gör våra aktiva val, tar konsekvenserna och bygger ett så gott liv för alla parter som vi förmår. Som en vän alltid säger: "när vi vet bättre, gör vi bättre".

Och nu ser livet ut så här; två veckor ensam, två veckor mammaroll. Det gör inte ett dugg att golven i två av våra tre rum plötsligt är täckta av kläder och kassar! Att jag utsätts för musikalisk korseld eller att jag för länge sedan tröttnat på pytt-i-panna. Det viktiga är att de är här, tjejerna, de jag älskar mest av allt. Allt annat har halkat ner på andra plats. Så ska det vara.

söndag, november 11, 2007

Veckan som varit 3

(Ja, jag tröttnar snart… Men än så länge poppar det upp nya kategorier i skallen, och det här är ett effektivt sätt att berätta om mycket på samma gång!)

Veckans Jag Kan Inte Tänka Mig Nåt Värre
Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” ska bli musikal. Ser framför mig grisfest-scenen, där den rosa huvudkaraktären skriar i falsett samtidigt som baletten dansar sin knivvässardans runt om med mycket contract & release-rörelser.

Veckans Tåligaste
Mina krukväxter. Överväger att hänga på dem varsin medalj.

Veckans Filmklubben
”Råttatoullie” – förtjusande film. Jag kommer aldrig mer att baktala råttan i mitt kök på Västmannagatan. (Och förfilmen är sanslös!)

Veckans Mest Ransonerade
Grännaknäcke – det absolut godaste som finns! Snart slut, trots försiktigt intag. Suck. Det är långt till Gränna...

Veckans Invasion
Dragspelare. Överallt. I varenda stad. Varifrån kommer de? Tango är läckert, men ”Somewhere over the rainbow” gör sig bättre i original.

Veckans Leende
Tre unga killar träffas på stan. De kramas, hjärtligt och länge. (Har alltid tyckt att det är extra manligt med män som både kan kramas och gråta.)

Veckans Affärsidé

Radiostyrd fiskebåt lastad med räkor. Runt omkring simmar hajar. Du själv håller i fjärrkontrollen. Det gäller att få ditt fartyg i hamn innan fiskarna tar dina dyrbara läckerheter. Sedan, när maten är uppäten och notan betald, får du skriva ett personligt "Kilroy was here" på en träbit och spika upp på väggen. Restaurang Räkan på Lorensbergsgatan i Göteborg - missa inte!

Veckans Bästa Tidskrift
OPUS.

Veckans Hastighetsmätare
Storebrors BMW. Den måste helt enkelt visa 30 för mycket. Jag tyckte jag körde så mjukt och lugnt. Och så visade den 140 km/h. Konstigt.

Veckans Fars Dag
Jag har världens härligaste pappa! Det bara är så. Eventuella pojkvänner får acceptera det. (Jag har, å andra sidan, heller inget emot lite mammabindning. Bara ingen gör mig till hushållerska.)

fredag, november 09, 2007

Ett Försvarstal

Jag minns en partiledardebatt inför senaste valet. Reinfeldt ondgjorde sig över kvaliteten på undervisningen i den svenska skolan. Jag blev mycket upprörd, och tänkte på alla de engagerade, hårt arbetande lärare som ägnar så mycket kraft åt de unga i samhället (ibland mer än barnens egna föräldrar).

Själv gick jag i skolan på 70-talet, och jag minns inte många lärare med någon form av hängivenhet för sitt yrke eller sina elever. Visst, vi stod i snyggt led utanför klassrummet. Vi tuggande inte tuggummi och ägde inga ipods. Vi räckte upp handen (om vi vågade) och läste morgonbön. När dagen var slut ställde vi snällt upp stolarna på bänkarna. Men i min klass var det fullkomligt kaos, två lärare checkade in på sjukhus p g a nervsammanbrott, mer än en elev var mobbad och klassen fick till sist delas. Själv var jag en osynlig elev som satt och jobbade i grafiskt urtråkiga överkurs-häften, eftersom jag ofta var klar med de ålagda uppgifterna. I sexan fanns det en lärare som såg mig som individ, och gav mig en skrivbok istället. Jag slapp räknetalen och fick skriva noveller.

Nu, efter nio år som iakttagande förälder och denna höst heltid i en gymnasieskola, ser jag bara lärare som som kämpar, som sliter och som bryr sig om eleverna, framför allt individuellt. Och de unga, ja, de har kanske svårt att hålla tyst ibland i gruppen, det kan vara stökigt, det kan vara ofokuserat, men de är SÅ FINA.

Att klaga på den svenska skolan är elakt förtal. Jag menar inte att det inte kan bli bättre. Det finns mycket att göra för att höja nivån. Se över lokalerna (alla vill ha luft och ljus). Välj att ha mindre klasser och hanterbara enheter. Stötta språkundervisningen. Arbeta med integrationsfrågor och etik, och fortsätt med utecklingssamtal och personliga omdömen (bara en siffra eller en bokstav på ett papper är förkastlig om den inte kompletteras med argument och resonemang). Blanda teoretiska ämnen med kreativa, sport och friluftsverksamhet. Och ge alltid positiv förstärkning till både lärkår och elever! Men att hålla på att prata om att lärarna måste ta tillbaka makten, att det måste bli disciplin i skolan och att det var bättre förr - det är bullshit, tycker jag.

Vi har ett samhälle där barn är 1) uppväxta i grupp (dagis), dvs proffs på gruppdynamik, inklusive baksidan i form av stök, ljudnivå och konflikter, 2) individer, både för att det rent faktiskt är så (ingen människa är ett kollektiv, men alla kan lära sig förstå och fungera i en grupp) och för att trenden förstärker det individuella i samhället. Dessutom är grupperna sammansatta av barn från olika bakgrunder, och sällan homogena per automatik. För att arbeta med barnen krävs kunskap, tid, förståelse och kärlek. Inte makt.

Jag tror på 2000-talets ungdomar. De har en tuff värld runt om sig, och kanske inte alltid så mycket tilltro till vuxenvärlden eller framtiden. Men de tänker själva och står på egna ben. I de tio gymnasie-ettor som jag arbetar i nu, finns inte en enda elev som inte är en pärla, på sitt individuella sätt.

På radion igår var det ett långt reportage, med tanke på det ohyggliga som hänt i en finsk skola. En forskare pratade om att disciplinen och studieresultatet är betydligt högre i finska skolor än svenska. Samtidigt mår finska skolungdomar mycket sämre, och självmordsstatistiken bland eleverna är alarmerande högre än hos oss. En finsk skolvetare sa: "man kan vara en auktoritet utan att för den skull handla auktoritärt."

Låt oss inte tro att problemen i samhället löses med återgång till auktoritära vuxna och klassrumsdisciplin. Det egna tänkandet och det individuella manifesterandet är här för att stanna. Låt oss möta de unga som de begåvade och unika människor de är. Ge dem verktyg och uppskattning. De är de som ska besöka oss på långvården en dag...

torsdag, november 08, 2007

Och nu blir det reklam

Okej, jag är partisk. Jag känner dem. Jag tycker oerhört mycket om dem. Jag har jobbat med själva showen. Men ändå, med distans, kan jag innerligt rekommendera deras krogshow till alla kända och okända bloggläsare.

Där finns varm humor - inte aggressiv, cynisk och iskallt ironisk. Där är avsaknad av syntetiska peruker som förstärker mediokra imitationer av kungligheter och kändisar, där finns inte en enda pajkastning mot män och mansrollen, där är ingen pajkastning överhuvudtaget. Inget spring i dörrar eller tappa byxorna-skämt. Ingen lyteskomik. Inga överdrivna dialekter (jo, en skånsk gestaltterapeut, men henne blir man nästan förälskad i!).

OM de driver med några så är det med sig själva. Att reagera barnsligt. Att vilja frälsa världen med sin egen starka övertygelse. Att behöva terapi för att få ordning på sitt liv. Att faktiskt vilja vara sexsymbol eller schlagerstjärna.

Jag pratar om
Teatergruppen
PomoDori.
Fem kvinnor (en är barnledig men återfinns i showen, inspelad) med intelligens, glimten i ögat, och starka fysiska uttryck.

Krogshowen heter ”Vilse i Haschkakan” (alla är de barn av 70-talet) och ges bara två gånger till på Mosebacke Etablissemang i Stockholm: söndag 18 november och söndag 2 december. Sedan är det slut. (Tror jag. Man vet aldrig med PomoDori…)

Boka biljetter snarast!
(Själv missar jag inte de två sista!)

Biljetter & Information www.pomodori.nu

onsdag, november 07, 2007

Wittgenstein, Kant eller Spinoza?

Igår tog jag paus i allt skrivbordsarbete och försökte göra ett test om vilken filosofisk lära jag tillhörde. Det gick inte. Det var för stora frågor.

Ta de här till exempel:

Du lider verkligen av:
1. att inte förstå vad som händer dig
2. att du inte är herre över ditt liv och dina beslut
3. du är beroende av andra

Du känner dig fri när:
1. du lever enligt din individuella natur
2. du kan välja mellan ont och gott
3. du förstår meningen med livet

Konst är:
1. skönhet är allomfattande, även om det är svårt att förstå varför
2. sanningen som visar sig genom något ändligt
3. ett uttryck av den universella själen

Kropp och själ är:
1. två separata väsen
2. två aspekter av samma sak
3. själen är den som kontrollerar kroppens instinkter

För att förstå naturen måste vi:
1. kunna de regler med vilka vi begriper naturen
2. aldrig försöka kontrollera den, utan låta den uppenbara sig själv
3. uteslutande tro på mätbara bevis och deras konsekvenser

Länge satt jag och stirrade på frågorna. Sedan längtade jag ut. Till en skogsstig eller en klippa vid havet. Till ett piskande regn eller gassande solsken. Till allt det som är större än jag själv, och som jag varken kan benämna, begripa eller kontrollera.

Jag gjorde aldrig testet. Alltså vet jag forfarande inte till vilken filosofi jag tillhör. Det gör mig inget. Jag har svårt för rubriceringar och formatmallar.

http://www.thephilosophynet.com

tisdag, november 06, 2007

Regi Scorsese?

Caruso har gripit Lo Piccolo – va bene! (Polischefen låter exakt som Marlon Brandos Gudfader i radiointervjun. Det är lite lustigt.)

Men mitt i lättnaden över att brott inte lönar sig, så finns ett stråk av nostalgi; maffians tid är förbi och återfinns numera endast i amerikansk film med Italien-ättade skådespelare. Verklighetens betydligt mindre filmförskönade våld är gerillakrig, diktatur, terrorism, handel med vapen och människor och andra fruktansvärt brutala övergrepp. Det fanns ändå något lite gammaldags med gevärshylsor i anonyma brev och avskurna kaninhuvuden.

söndag, november 04, 2007

My Fair Language

Jag ska inte säga så mycket om själva upp-
sättningen av "My Fair Lady" på Göteborgs-
operan. En fullsatt operasalong är otroligt roligt, och det är gott nog. Men jag vill ägna lite tankar åt historiens nyckel: människans språk.

Språk är makt, språk är problemlösning och överenskommelser. Språk är social kompetens. Språk är tillit och möjligheter, men kan också vara manipulation och kamp.

I Shaws teaterpjäs "Pygmalion" är språket detsamma som individens identitet, och att år 2007 överföra en social klassresa till språnget från göteborgska till rikssvenska är förstås lustigt och folkligt, men ganska irrelevant. Vilken arbetsgivare skulle neka en kvinna jobb bara för att hon har en klingande västsvensk dialekt? (Tvärtom tror jag att hon skulle få ett antal erbjudanden, och dessutom bli utbjuden på date av de flesta herrar hon möter. Hon är 'änna gör-go!)

Min omedelbara tanke är istället blattesvenskan, ett helt nytt språk. Mina elever i gymnasiet både skriver och pratar det språket, det är deras, och det är här för att stanna. Men en ung tjej som på arbetsintervju svarar: "Aboow, jag baxar inget, chilla din idiot, kolla den här fina skiten, jaow broschan, fett grymt, sluta göra värsta grejen bräh." på frågan om hon går att lita på, hon har nog svårt att få förtroende för sin kompetens.

George Bernard Shaw var en utmanare; socialist, feminist, provokatör och språkreformator. Jag skulle gärna se en musikal i hans anda. Vem antar utmaningen?

PS Bara för att undvika missförstånd:
1) alla kallar det 'blattesvenska', oavsett bakgrund, och
2) jag tycker att de är helt underbara, mina elever. Står på deras sida i alla lägen.

fredag, november 02, 2007

Jag, en politisk rådgivare?

Det är klart att man inte ska vara full på jobbet! Det var mycket klantigt gjort av fröken Schenström. Men det mest intressanta i detta lite blyga och pryda lagom-land är efterspelet. Och eftersom det är press-geniet själv som blivit knockad finns inte längre någon rådgivare som kan se till att de rätta fraserna uttalas. Sakta men säkert har hela affären blivit värre, löjligare och lättare att genomskåda.

Hade de frågat mig hade jag omedelbart gett följade råd till samtliga inblandade: gå ut stenhårt med tema KÄRLEK! Säg att ni blev blixtförälskade, drabbade, pilska, snurriga, att tid och rum och plikter och vett försvann när ni drunkade i varandras ögon. Låt honom förklara hur han dyrkar hennes hår och hennes busiga blick, låt henne bekänna hur han väcker henne, lyfter henne. Svenska folket hade förstått. Och förlåtit. Vi behöver romantik.

Men att förklara det hela med ”flams och trams” är rena kamikaze-taktiken.

Byt strategi, kära makthavare och VIP-are! Hoppa av era höga hästar och kom ner på jorden!

”Å förlåt, jag var så otroligt godissugen, och dessutom har jag mens och så grälade jag lite med min man i telefonen, så jag kunde liksom inte låta bli att ta den där Tobleronen…”

”Men alltså, jag vet, det ligger miljoner papper jämt på mitt skrivbord, och så kommer barnen och vill rita, och vi ritar och ritar och har sååå kul tillsammans, för barnen är viktigare än all karriär, men jag var så trött och sliten så inte tänkte jag på att vi lekte ’hänga gubben’ på baksidan av tv-licens räkningarna… sorry!”

Osv. Ni förstår.

Nu åker jag till Göteborg några dagar, bloggen återkommer på måndag. Tills vidare får ni här en viktig föreläsning hur ni ska hantera alkohol-frågan under helgen. (Synd att jag inte hann skicka den till Schenström för en vecka sedan.)

PS. Bra inlägg i debatten av Harald Ullman i SvD's Brännpunkt idag.

Jim Breuer - Alcohol

torsdag, november 01, 2007

d'Artagnan, min riddare

Jag har en gång blivit förälskad i ett Alias. När hjärtat var alldeles söndertrasat av den som kommunicerar med handling, inte ord, så inträder plötsligt en litterär gestalt i min tillvaro. Hans snabba tankelekar rinner fram i full galopp och orden är dragna svärd som försvarar min heder och min kyskhet. Han skyddar mig från drakar. Han tillber mig i mitt ensliga torn.

Varje sonett han skriver är honung och myrra. Varje ordväxling med moderna tiders fjäderpenna får mig än mer på fall.
"Nu ska jag gå och mäta upp 156 cm på min dörrkarm."
"Varför det? För att se hur djupt du måste buga?"
"För att se hur långt ner jag måste sätta mig för att kunna se upp till dig."

Sagor är bra. Sagor är flykt och vilostunder. Sagor är stöd och bearbetning. Nu är den diktade kärlekssagan ett lustigt minne och riddaren har blivit en verklig människa med kött och blod och doft och form. En vän och en kollega vid ett annat hav.

Och det är han som har önskat dagens text; "Skriv om MÄJJ!"
Så d'Artagnan - du udda och unika - tack för leken och ordvändningarna! Du gjorde mig gott och jag behövde verkligen din litterära fäktning just då i mitt liv.

tisdag, oktober 30, 2007

Adagio

Är det så att livet går i cykler? Att saker och ting återkommer när det är dags för dem?

Eller är livet som ett dataspel? Ni vet, man befinner sig på en nivå och ska lösa olika svårigheter, ta sig förbi diverse hinder och samla på sig olika skatter & kunskaper. När man sedan klarat uppdragen får man gå upp en nivå, men där börjar man från noll igen. Hindrena blir fler, svårigheterna snårigare, tempot högre, men vinsterna ger också större utdelning. Till sist lär man sig allt man behöver veta på nivå 2 och får ta sig vidare till nivå 3. Och så vidare. Och så vidare.

Startade med solen i ögonen. Stannade i det som kanske är landets vackraste bygd, gick ner och ställde mig på en brygga. Ett löv stod nästan helt stilla i luften, lyft av en sällsam höstvind. Först trodde jag att det var en mörk fläck på min egen näthinna, men så såg jag hur det rörde sig, snurrade några varv och landade till sist mjukt på vattenytan. Jag rös. Allt faller på plats till sist.

Sedan bilade jag med den orange-rosa solnedgången i ryggen och P1 på radion. En forskare la fram sin teori om att även vuxna behöver och använder sig av övergångsobjekt. (Jag tänkte på den tid av psykisk press när jag löste Suduko hela dagarna.) Runt omkring blev det mörkare och mörkare och till sist färdades jag med en blekgul måne som enda följeslagare. Lät tankarna flyta runt och ersatte radion med barockmusik. Adagiot ur Oboekonserten i d-moll av Marcello, om och om igen = filmmusiken till berättelsen om mig själv, här och nu.

För tio år sedan körde jag samma väg. Nu är cirkeln sluten och dataspelet byter nivå.

måndag, oktober 29, 2007

Pyssel och pynt och broderade dukar

På hotellet där jag nu bor doftar det lavendel och vanilj. Växter ringlar sig ner från krukor och byråer, uppstoppade fåglar och antika kungaporträtt turas om att dra ögonen till sig. Porslinsfigurer med vingar och blomsterkrans pryder toaletten där toarullarna förvaras i lika snillrik som snirklig tygkonstruktion. På serveringsvagnen finner jag frukt och pistagenötter. Brödet i matsalen vilar i en rund skål med vit linneduk, lamporna har barockprismor som extra dekor och på skänken står den häpnadsväckande samlingen av mjölkkannor; från 1800-tal till 70-tals design, uppställda i kronologisk ordning.

Det här är långt ifrån "Fawlty Towers". Det här är omtanke och vård. Det är engagemang och ingivelse. Det är ett HEM. Och när ett hotell blir ett hem, ja, då har man verkligen lyckats med sitt företag. (Sedan skulle mitt hem aldrig kunna se ut så här. Less is more. Men inte alltid!)

Och just idag mår jag så otroligt bra av att omslutas av alla dessa, med hjärtat uttänkta detaljer, bjudas på tårta av Uno och höra berättelser om 18 barnbarn. För idag är en speciell dag.

På mer än ett sätt...

söndag, oktober 28, 2007

Veckan som varit 2

Veckans Shit Happens
Lång kö. Guldtian vilar in handflatan. Lång väntan. Munnarna vattnas. Äntligen framme. Det här är vi värda. (paus)
Liten skylt: ”Glassen är för tillfället slut.”


Veckans Bästa Barn
M diskade måndag & onsdag, N tisdag & fredag och båda städade järnet på lördagen.

Veckans Taj Mahal
Nej. Ingen har byggt ett palats till mig den här veckan heller.

Veckans Globala Samvete
Sopsorterar. In till minsta lilla plastlock.

Veckans Stora Saknad
Ett badkar. Har alltid haft badkar i mina olika hem, ändå sedan andrahandsettan i Nyköping under gymnasiet. Men inte nu längre.

Veckans Favoritpryl
Verktygslådan jag fick av brorsan när jag flyttade.

Veckans Klokaste Beslut
Struntade i ett möte och satt hemma i soffan, sydde knappar i M’s jacka och lyssnade på Rolando Villazón.

Veckans Självinsikt
Jag vill bli läst. Jag vill bli sedd. Jag vill bli omtyckt. Jag vill bli utmanad och stimulerad. Jag vill få kommentarer!

Veckans Tjat
Frasen ”Jag vill”.

PS Till mina läsare: tips/önskemål på kommande rubriker?

fredag, oktober 26, 2007

Idol-Teletubbies

Kan inte hjälpa det. Jag är ju musikteater- & operaregissör. Måste få uttrycka mig.

Kvällens IDOL. Jag förstår ingenting. EN riktigt intressant röst, EN udda, säregen personlighet: sågades fullständigt av juryn. Resten höjdes till skyarna.

Här kommer mina omdömen efter fredagsmyset med alla kramarna:

Amanda: misstänkt lik den från självkritik fullständigt befriade tjejen i tvåan som vinner klassens interna ”Små-stjärnorna”.

Andreas: jo visst är det han, den sjungande pingstpastorn som sätter sprätt på alla gudstjänster. Det är bra att nå ut till ungdomarna.

Daniel: (som jag faktiskt gillar ändå) han vill så mycket! Kanske lite för mycket ibland… svårt att avgöra om nerven är äkta eller bara en del av den stora ambitionen (och vinnarskallen, för visst kommer han att segra?).

Evelina: collegeprinsessa i the States som alltid norpar åt sig huvudrollen i skolans vårmusikal. Synd att hon försvann. Min elvaåriga dotter vill bara se tjejerna sjunga. Snart kommer hon inte se Idol mer. (Tänk på det ni på TV4!)

Mathias: sitter och undrar vilket smörsångar-land han representerar i Eurosionsfestivalen. Kommer fram till att det nog är Frankrike. Eller Belgien.

Sam: som sagt. Först förstod jag inte varför han kom med (kunde lättare se honom lira gura med grabbarna på fritids) men ikväll ville jag ställa mig upp och applådera. Nu såg jag hans unika talang. Men enhällig jury gjorde tummen ner.

Marie: vad fint att hon får TV-tid för att återupprätta sig efter Big Brother! Nu tror väl ingen att hon är en ytlig bimbo längre, eller? Hon kan faktiskt sjunga. Riktigt bra. Kan säkert bli leading lady på Silja Serenades stora scen.

Christoffer: ja, vad ska jag säga? Annat än att om jag skulle sätta upp Jesus Christ Superstar skulle jag kontraktera honom direkt. Vilka ögon… Vilket leende… (Vadå? Jaha, det är en poptävling! Ursäkta.)

"Fifteen Minutes of Fame" är här "A Few Fridays of Fame". Lovar er att dessa artister är fullständigt bortglömda inom ett halvår, inklusive vinnaren.

Men vi ska minnas att det är ett teveprogram vi ser, inte en av musikindustrin framtagen väg att finna nya, hållbara artister.

Och nu sänker jag istället ner mig i ett sinnligt musikaliskt bad:
Samuel Barbers Adagio för stråkar, opus 11. Den håller än.

Hunden vs håren/vinet vs etiketten, ni vet

Jag väger minst fem kilo för mycket. Det skiter jag i. Jag är så innerligt trött på att ytan ska vara det allområdande bedömningskriteriet, i yrkes- såväl som privatliv.

Vem vågar titta inuti en människa, rent konkret? Nej fy vad äckligt med blod och inälvor! Vi blundar och viskar ”säg till när det är över.” Men att titta utanpå? Ja, hurra! Veckotidning efter veckotidning, reklamfilm efter reklamfilm, levererar vrålsnygga kvinnor och män som förebilder och trendsättare. (De är inte bara snyggare, de är också lyckligare än jag, men det lärde jag mig redan i tonåren så jag har hunnit vänja mig).

Det skiljer inte många millimetrar mellan ditt ansikte och din dödskalle. Låt vara att du kan måla dit ett lager till, för att än mer bli accepterad och omtyckt (och odödlig), men till sist blir du ändå alltid avslöjad med ditt äkta utseende.

Så jag tänker; okej, jag är inte världens vackraste, men skär i mig och jag ser exakt ut som Carolina Gynning. Fem kilo plus behöver jag dessutom, för jag fryser så lätt så här års (lågt blodtryck…). Och om jag orkar rida igenom denna storm i narcissismens gyllene tid, som en god förebild för mina döttrar och med självkärleken i behåll, ja då kanske jag till och med får se en ny trend födas: ”du är vad du gör.”

Och då menar jag inte hur du stylar ditt hår…

torsdag, oktober 25, 2007

Celebrity spotting

Passerade en känd Idol-profil på Södermalm igår. Det uppseendeväckande håret var ordentligt gömt i en stor keps, halsduken långt uppdragen, munnen sammanbiten och blicken stadigt ner i marken. Hon såg ut som om hon var livrädd för att möta någons blick.

För tänk om hennes kroppsspråk skulle bjuda in till kontakt: hur många påhopp skulle hon då inte få för elaka kommentarer och utfall, eller synpunkter på hur ’äcklig’ hon är (som min mamma säger). Eller
- kanske etter värre? - bli antastad av en hel flock Agnes-wannabes.

Nej, jag vill aldrig bli kändis! Tänk att inte kunna strosa runt och nyfiket studera människor runt om sig. Att tvingas skapa en slags ’Noli me tangere’-bubbla runt sin egen person. Att behöva avstå från spontana samtal och möten. Hu!

Och inte har jag något behov av att mingla med kändisar heller. Hade Idol-profilen lyft huvudet och mött min blick hade jag glatt sagt ’hej’ och fortsatt vidare. Hon är säkert en bra och kunnig person. Men hon har ingenting med mig att göra.