Det är som en liten fladdrande låga inuti mig.
Inte stark, inte påträngande.
Utan försiktig, ja nästan skör.
Jag skulle vilja att den fick växa till sig.
Den behöver lite tid bara.
Och hjälp.
Utan ved slocknar varje brasa till sist.
Men jag vet hur det kan vara.
Jag minns.
Känslan av att vara fylld, ända ut till konturerna
av den människa
som är
jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar