Jag är klar för idag.
Jag får gå hem.
Allra helst skulle jag gå ut i ljuset. Andas frisk luft. Ta en lång promenad. Se lite av stan. Upptäcka var jag egentligen befinner mig.
Men jag kommer ingenstans. Jag bara sitter ensam i en röd mjuk stol nedanför den rymliga svarta scenen. Dimmern surrar. Rekvisitan ligger lite här och där. Repetitionsborden har snart gjort sitt; jag längtar efter de riktiga som jag sett stå klara uppe i verstan.
Tänker på mina sångare. Att jag tycker om dem. Att jag hoppas jag kan hjälpa, lyfta, utmana - på riktigt. Jag tänker på berättelserna. Att jag måste slita mig ur de båda verk jag levt med så länge, och se med ofärgade ögon vad vi egentligen gör.
Jag tänker på att jag varken har prestige eller vassa armbågar. Att jag kan allt litegrann och ingenting ordentligt. Att om jag vill vidare riskerar jag att falla mellan stolarna. Det är inte både och. Utan antingen eller.
Och jag vet, ur djupet av mitt hjärta: det är på en teater jag vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar