Norsk riddare

Det sägs att Norge aldrig haft någon adel. Men idag mötte jag en sann riddare.

Storhandlade inför kärt besök imorgon, men när jag skulle betala fungerade inte kortet. "Medges ej" dyker upp gång på gång på displayen, trots dubbelkoll med båda MasterCard-korten och säkerhetscheck via mobilappen att kontot inte är tömt.

Känner kinder blossa och tankar snurra.

Har du inget betalkort? frågar killen i kassan. Känner mig urdum - trodde att det var vad jag hade. Och det har fungerat ända tills nu.

Då säger en djup, varm röst plötsligt på klingande norska:
Jag kan betala. Så för du över till mitt konto senare.

En lång man i svart kostym drar då upp sitt norska betalkort och betalar min storhandling. Utan att blinka.

Jag stammar fram; men jag har inte min bankdosa med mig, och jag kommer inte hem på några veckor än. Han svarar lugnt; stressa icke. Du kan ta det då.

Men tänk om det inte fungerar, och om banken behöver speciella koder och nummer för utlandsbetalning? Då ringer du mig så löser det sig, säger mannen utan att tveka.

Och vad händer om jag glömmer? Mannen ler. Helt utan baktankar, ironi eller misstänksamhet.
Då är det sånt som händer, säger han.

Jag är innerligt tacksam. Med samlat lugn och ogrumlad godhet har han räddat mig ur allt; både förbi själva problemet och från min generade reaktion.

Vi slår följe. Jag vill veta var han bor så jag kan lägga pengar i hans brevlåda så snart jag funnit en uttagsautomat och kontakten med banken fungerar. Han är oerhört trevlig, bildad och gentlemanna-aktig. Allt känns bra och vi skakar hand efter att ha bytt telefonnummer.

Jag har tackat ännu en gång och dessutom hunnit bjuda honom till min föreställning.

Förresten, skrev jag det?
Att på vägen erbjöd han sig att bära mina matkassar.