Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.
Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.
Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.
En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.
Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar