Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.