Jag säger förlåt, utan att veta varför.
Hundra gånger, Nej, tusen.
Men jag vet inte vad jag gjort.
Utom att jag går på golvet och skramlar i köket, såsom du skrev på mycket arga lappar när du var nyinflyttad.
Jag försöker flyga, tassa, smyga. Raggsockor och tofflor. Tycker själv mest att jag sitter framför datorn och arbetar, men det är kanske inte så du upplever det.
Sedan skramlar jag så lite jag kan. Efter klockan 21 absolut inga maskiner igång, och jag tänker mig för när jag stoppar in en kastrull i ett skåp. Det gör jag verkligen.
Ändå.
När du upptäcker mig på avstånd får du något vilt i blicken. Jag ser din panik. Då går omvägar för att inte möta mig. Hamnar vi i mataffären tillsammans gömmer du dig i en gång längst in tills jag handlat klart. Och skräcken när vi (oavsiktligt) möts i porten. "Jävla skit, hon." Du tittar ner. Hela din kropp är spänd. Och jo, jag säger hej, så där som grannar gör, jag gör det. Men jag vet att du önskar att aldrig sagt något.
Så du, herr granne, vad jag än gjort ber jag om ursäkt. Jag är inte farlig eller ondskefull. Människor brukar ha lätt att tycka om mig. Och jag brukar verkligen vara den som tänker på andra.
Även på dig.
PS Den dunkande musiken kommer från lägenheten intill mig. Bara så du vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar