Och fåglarna där ute börjar sjuda.
Kom, kom till mig, bli min fru, bygg bo med mig, smek mina fjädrar, här; du får halva min daggmask.
Själv läste jag en krönika om tvåsamheten som började så här:
"En gång i tiden spelade jag rugby och om det var en sak jag lärde mig, så var det att aldrig gå in i en tackling med tvekan. Det var att be om en skada."
Så fåglar; sjung starkt. Ingen tvekan lilla sparv, du är värd att älskas. Och du min talgoxe, släpp trötthet och distans och ge dig hän. Det du ger får du tillbaka, tusenfalt.
Flyg högt, ni med vingar.
Ensam i våren vill ingen vara.
När sen sommaren kommer,
ja då får vi se ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar