Klippa. Barfota. Tång mot tårna och solsmekt panna. Ljud av vågor. Där ute på fjorden en mängd seglare, kanoter, en och annan färja. En fyr; ett litet Muminhus. Öar nära och höga berg i fjärran. Bakom min klippa runt hörnet ligger kustlinjen från en nordisk huvudstad.
Filosoferar.
Om balans, trygghet, närhet. Om att knyta an. Om hur tillit uppstår.
Tänker.
Tänker på vågorna som gång på gång smeker samma sten. Som gröper ur den. Sätter spår.
Sörjer stenen detta?
Jag tror inte det. Jag tror den accepterar förändring som en del av livet. Erosion är naturligt. Krafter river ner. Krafter bygger upp. Let it be.
Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för att bli formad.
Märk mig, jag går inte sönder. Jag kommer aldrig mer gå sönder.
Så doppar jag mina fötter i iskallt hav.
Varsågod, kyss mig.
Jag står kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar