Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

Lat arbetsknarkoman eller hårt arbetande latmask?

För att innerst inne vara en mycket lat person, arbetar jag väldigt hårt.

Först en hel arbetsvecka med mängder av trådar. Långa, korta, stabila eller lite sköra. Sen kom helgen. Du vet, när man ska ta sovmorgon, lördags-shoppa, hälla upp ett glas vin, söndags-flanera och ladda inför det som kommer.

Då körde jag 30 mil om dagen. Sprang fram och tillbaka i långa kyrkgångar. Viftade, virvlade, sjöng och stod i. Kostymerade och regisserade. Och firade födelsedag, bjöd på tre-rättersmiddag, spelade spel.

Måndag morgon: träningsvärk, öm kropp, värkande häl. Men det var fullt med arbete, en vän på besök, bubbel, babbel och sen tung, vacker, krävande opera på kvällen.

Jag njuter. Varenda sekund. Lyckligt lottad. Stimulerad.

Men nästa helg ska jag inte göra ett dugg.
Utom möjligen se lite rugby ... :-)

Patrick Jane och jag

Tänker så det knakar. Vänder och vrider. Provar nya banor. Pennan i höger hand, kladdar febrilt på papper och post-it lappar. Pennan i munnen, tio fingrar löper över tangentbord, tummen glider mot datorns touch-pad. Ögonen stirrar på skärmen. På pappret. På skärmen igen.

Nya lösningar ska fram. Annorlunda nötter knäckas. Eventuella framtida hinder forceras.

Till sist lägger jag mig raklång i soffan, stirrar rakt upp i taket och rätar ut tanketrådar.

Det är då det kommer.
I avslappningen.

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Rent kol

Spelar inga spel. Klär inte ut mig. Inga lösögonfransar, inget illrött läppstift eller djup urringning. Inte heller binder jag någon till mig med dolda strategier.

Mina känslor är rena, mina ord sanna, mina handlingar raka och direkta. Jag behärskar inte turerna i den sociala dansen. Trampar mest fel och vrider mig i motsatt riktning. Och går hellre min väg än strider med hemliga vapen.

Någon skrev nyss till mig; "Jag är en sten. Du är en diamant. Jag nöts. Det gör inte du."

Nu vet jag inte om jag är en diamant direkt, men jag tror att det är sant att jag inte nöts ner av friktion, svårighet och motstånd. Jag slipas. Och poleras.

"Diamanter är egentligen rent kol som har utsatts för extrema tryck- och temperaturförhållanden djupt nere i marken."

Dan före

Fullkomligt utanför. Ensam mot resten av världen. Utsatt, avklippt, förpassad. Så känner sig en regissör på premiären.

I nio månader har jag burit detta barn. I öronen, i magen, i hjärtat. Bilder har växt fram, visioner har fått form och ett sextiotal människor har utgjort den gemensamma jord i vilken allt planterats.

De senaste veckorna har jag sedan vattnat och vattnat. Vänt ut och in på mig själv. Kramat och krafsat ur. Det finns inte mycket kvar.

Inte heller finns längre en hand att hålla, en vän att åka iväg tillsammans med. Sammanhanget utanför bubblan försvann, det som var min stora tacksamhet och glädje.

Jag står ensam.
Och stolt.
För barnet är starkt, vackert och levande.

Det kan ingen ta ifrån mig.

Junikväll

Satt en stund i parken utanför det gamla trähuset. Var lite omtumlad efter ett samtal, behövde sluta mig mot omvärlden, så där som en organism som skyddar sig genom att dra ihop, dra in, vända sig bort. Dessutom var det en ljummen kväll, mättad av gräs- och blomdoft.

En man kom emot mig. Han såg sliten ut. Hej kompis, tänkte jag.

Men så började han prata med mig:

- Du ... har du några droger eller så?

- Va? Ähm ... nej.

- Ingenting?

- Nej, jag tycker inte om droger. Håller inte på med sånt.

- Då får jag gå till sjukhuset då ...

Han gick. Jag önskade verkligen att han skulle få hjälp, men kanske inte på det sätt som han själv tänkte sig.

Sen gick jag in, hamnade i soffan och slängde i mig en påse kola i någon slags tröst alternativ belönings-princip.

Och då slog det med att jag hade ljugit; jag höll visst på med droger. Fast mina finns att köpa på Ica.

Från min salong

Jag flydde. Packade bok, banan och en flaska vatten och körde iväg. Åkte till Vänerns riviera, den där strandmattor och solstolar står lika tätt som stockholmare på en t-baneperrong en fredag eftermiddag. Men nu drog det mot kväll, och jag gick en bit bort från kiosken och toaletterna. Stranden var nästan helt tom.

Stilla sjönk solen mot vattenytan. Och sakta började min energi komma tillbaka. Älskade sol, vad du gör gott.

Dagen efter fyllde jag bilen med allt mitt och flyttade över till huset i parken. Rymd! Luft! Atmosfär! Äntligen får själen dansa utanför kroppen utan att krocka med väggar och snedtak, äntligen får ögat fri sikt, äntligen får energierna spelrum. Inspirerad av de olika möbelgrupperingarna skyndade jag till affären. Här behövdes karameller, nötter och frukt.

Och nu sitter jag här, i min salong. Ser ut över vidderna. Räknade 12 steg från den enorma dubbelsängen till köket, ytterligare 10 till det matsalsbord där jag nu sitter och skriver och så till sist 13 till den bortersta soffgruppen (den med nötskålen).

Förlåt, ni världens fattiga, utsatta, trångbodda eller bostadslösa. Jag tillåter mig att njuta av en stunds lyx. Jag behöver det just nu.

Regissör i arbete

Nej det blir inte så mycket skrivet här nu ... Jag berättar på annat sätt. I 3D. Med en så där 20-25 lagspelare runt om mig.

Jag berättar om svårigheter att mötas, retsamma pilar, improviserade rim och suckar i skymningen. Berättelsen pågår i mitt sinne; från det jag vaknar på morgonen med stela lemmar, tills dess jag somnar med värkande dito. Plus några stunder varje natt där hjärnans iver vinner över kroppen utmattning.

Det är vansinnigt roligt. Det är också tärande. Att ge och åter ge. Stå utanför. Hålla kursen rak trots vind och vågor. Balansera mellan prestigelöshet, lösa tyglar och att peka med hela handen. Iakttaga varje individs process. Försöka hitta rätt näring till rätt planta. Leta nycklar som låser upp. I något fall mötas av tyst motstånd. Släppa in, lyssna och riskera att bli ifrågasatt. Inte förlora sikte på målet. Alltid vara förberedd, ha plan B i bakfickan och ett 360-graders synfält.

Men nu är det ledigt. Ikväll har jag krupit in i en stor rock och stängt in mig för omvärlden. Jag ska inte ta ett steg till. Inte kläcka en enda idé. Inte formulera ens den enklaste instruktion. Jag ska vila ben och ögon och rygg och känslor och tankegångar. Jag tar time-out.

Jag längtar redan till söndagens repetition ...

Småstad

Jo, här är så vackert, med de låga husen, närheten till allt och alla, med torg och bodar och cyklister och skuttande hundar.

Men det finns ett problem, som jag plötsligt upptäcker den korta stund jag kan lägga mig raklång i sängen för en minuts tyst vila mellan intensiva arbetspass:
Folk har trädgårdar. Med gräsmattor. Som skall trimmas.

Så jag blundar och förs tillbaka hem, med hela Huddingeleden mellan mina öron.

Mobilisering pågår

Två kommer från Göteborg. En färdas med tåget från Malmö. En flyger från Norge. Och en bil är på väg norrut, fylld med Lidköpings- och Skövdebor.

I åtta månader har vi – en liten kärntrupp – tänkt, samtalat, planerat och skissat. Vi har druckit te i mängder, gjort en roadtrip tillsammans och skickat X antal mail fram och tillbaka.

Nu lämnar vi strategierna och går in i den operativa fasen. Jag har tio fulltecknade A-4 sidor som jag vill förmedla, en stor portion glädje och ett kryddmått nerv. Jag är beredd. Jag samlar styrkan runt om mig, inför vår gemensamma strid. Våra vapen? Ord. Lek. Fantasi.

Jag har verkligen världens bästa jobb.

Ägg & Bacon

Det är en sån dag.

Alla dessa drömmar.
I natt handlade det om val, och dess konsekvenser.
Igår om att strida ensam.

Vaknar omtumlad. Kammar ut mina tankar.
Laddar kroppen med energi.

God morgon världen.
Idag ska jag ägna mig åt musik.
Då rullar vågorna sakta in mot strand.

Världens bästa jobb

Ryktet går, tissel och tassel i palatset. Ett fönster öppnas. En dörr.
Den förälskade flickan kommer rusande - han är tillbaka!
Den andra är inte intresserad. Läser hon hellre en bok?

Männen kommer. Det är som värsta OS-lagets återkomst. Hurra!
Vilka ska bära de vita fanorna?
En av officerarna har ett problem. Sten i stöveln. Eller kanske problemet i själva verket är en kvinna?

Måste googla dirigentpinne. Antagligen beställa.

Grotesk hyllningssång till det kommande brudparet.
"Dö ni älskande två, ty lyckan er berusar. 
Ja dö, för varför leva korta stunder blott?
Men en död  full av sällhet,
bevarar er båda så ljuvt
som en natt mättad av drömmar."
Detta ska jag skriva 15 gånger på 15 handgjorda pappersark.

Klockan är 10, pärmen ligger uppslagen på sidan 107 och jag tar en kopp kaffe, på denna världens allra bästa arbetsplats.

Jag är en mycket lycklig lottad kulturarbetare.

Midnatt

Vandrar hem genom den lilla staden med de låga husen och breda gatorna. En gräsand går bredvid mig en stund. Ljud av måsar och doft av vår. Går lite vilse - har ännu inte lärt mig hitta till nya lyan. Men natten är mjuk och len. Luften mild, vinden har lagt sig och regnet upphört.

Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.

Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.

Grand Finale

Kåta. Eld. Kaffepanna. Renhud. Kanske blir detta mitt sista vildmarksäventyr på ett tag. Saker måste ta slut för att något nytt ska kunna börja.

Nu vill jag gå vidare. Upptäcka nya marker. Njuta av nuet. Fördjupa det jag har. Släppa kraven på mig själv att alltid vara så duktig.

Vildmarken ligger kvar. Och jag är mycket tacksam för allt jag lärt mig om snö, is, kyla och kärvhet.

Sömnig morgon

Väcktes hastig ur en diffus dröm, en förvirrad värld där ett myller av arbetskamrater hanterade något slags problem jag nu glömt.

Gick upp. Morgonmosig. Men redo.

Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.

Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.

Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."

Life as a road movie

Vi kryssar fram utmed stenlagda leder, över fallfärdiga broar, mellan fladdrande snitslar och genom svårforcerade hinder. Ibland helt ovetande om väderstrecken, ibland precis på väg dit vi ska.

Liv är rörelse. Verklighet är förändring. Kärlek handling.

Själv cruisar jag fram; lugnt och stilla men intensivt glödande. Vet vart jag är på väg. Väjer för de hinder jag möter utan att ta blicken ifrån målet. Undviker stenskott och potthål. Väljer de bästa färdkamrater. Söker ingen genväg. Njuter av färden, att vara på väg. Trots tyngande ballast och onödig packning, det vi alla måste lära oss bära utan bitterhet.

Balans.
Och ansats.

Det är ännu några månader kvar tills jag måste gasa upp till högsta växeln.

Kontor (onsdag eftermiddag, sent)

Det är stökigt i ögonen. För mycket detaljer.

Fyllda kartonger och kassar runt om mig. Proppade bokhyllor bakom. Mängder av högar på det stora skrivbordet framför.

Papper. Muggar (två). Kartor. Skisser. Post-it lappar. Pärmar. Böcker. Pennor. Malldokument. CD-skivor. Visitkort. Avtal. Kuvert. Tre hålslag (varför tre?). Stenar. Mynt. Lypsyl. Tidtabeller. Kortlekar (man vet aldrig). Värmeljus. Batterier. Fotografier. Vattenglas (två). Klädnypor. Kollegieblock. En vattenpistol. Broschyrer.

I helgen ska jag vila blicken. Släta ut trassliga tanketrådar.
Lägga ner mitt huvud där det tycker om att vara.

Så varvas verksamhet och vila.

"Hade jag varit nykter" ...

Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.

Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.

- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.

- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.

- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?

- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...

Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.

Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.

Tag bort mig (en liten stund i alla fall)

Vissa dagar alltså ...

Arbetar i rapidfart, ingen paus, knappt någon mat. Ångar på vid skrivbordet, kastar mig sen iväg för arbetsmöte och först när jag kommer till busshållplatsen (alldeles för kallt klädd med kritvita fingrar och avdomnad nästipp) inser jag att jag dragit på mig byxor med en stor reva precis under ena skinkan. Osminkad, rufsigt hår och blottad alltså.

Intill mig en stor reklamskylt med två kända radiopratare. De ler brett med kritvita tänder. Hyn är jämn och lagom skär, kvinnans hår ligger perfekt, ögonen är stora och helt utan blodsprängd stress. De är så vackra och lyckade och allt är så bra så bra att jag bara vissnar en aning.

Kan man photoshoppa även i IRL 3-D?