Fullkomligt utanför. Ensam mot resten av världen. Utsatt, avklippt, förpassad. Så känner sig en regissör på premiären.
I nio månader har jag burit detta barn. I öronen, i magen, i hjärtat. Bilder har växt fram, visioner har fått form och ett sextiotal människor har utgjort den gemensamma jord i vilken allt planterats.
De senaste veckorna har jag sedan vattnat och vattnat. Vänt ut och in på mig själv. Kramat och krafsat ur. Det finns inte mycket kvar.
Inte heller finns längre en hand att hålla, en vän att åka iväg tillsammans med. Sammanhanget utanför bubblan försvann, det som var min stora tacksamhet och glädje.
Jag står ensam.
Och stolt.
För barnet är starkt, vackert och levande.
Det kan ingen ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar