Gjorde ett framträdande. Lärde mig en konst.
Skrattade med kollegor och knäckte en gåta.
Sen gav jag mig iväg.
Det doftade ännu pannkakor och brasa när jag klev in i stugan. Jag kände ett hugg - men det var så länge sen. En annan tid, redan bleknad då där egentligen aldrig fanns riktigt mättade färger. När grannarna frågade om jag kom ensam visste jag inte riktigt vad jag skulle svara.
Tystnad och spindelväv. Vila och vård.
Men jag lär mig. Fortsätter. Vill aldrig tillbaka till igenslamningen.
Så jag bänder upp mitt revben, tar försiktigt tag om det innersta och håller det i min utsträckta hand; kom, jag finns här. Och är du bara snäll, då vågar jag allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar