På kort tid har jag, både i Berlin och Prag, sett flera broräcken och andra staket fyllda av hänglås med namn på.
Han och hon, - eller han & han och hon & hon, har skrivit, viskat, andats, ristat in sina namn i ett nyköpt hänglås. Fört den krökta delen runt något av järn, fäst ihop låset med ett klick och sedan, i en gemensam magisk ritual (föreställer jag mig), kastat nyckeln i floden/dammen/sjön.
Där hänger de sedan. Fastkedjade vid varandra.
Och jag tänker: ska det inte vara tvärtom?
Att kärleken låser upp?
Att det lilla klicket faktiskt öppnar.
Bänder upp.
Släpper fram.
Jag la min hand på muren vid Karlsbron, på den bronsplatta som sägs ha med kärlek att göra. Tydligt kunde jag känna hur något gnisslade till utanför hjärtat.
Sakta öppnades det kalla och hårda skyddet.
Värmen flödade.
Strömmar av liv.
Upplåst.
Nyckeln?
Det väljer jag att inte skriva här.
Visar inlägg med etikett Resor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Resor. Visa alla inlägg
tisdag, september 08, 2015
torsdag, augusti 13, 2015
Action - reaction
Cyklade i två timmar genom en europeisk huvudstad, märkt av 1900-talets historia. Hamnade till sist i en slottspark.
I näckrosdammen simmade svanar, änder och en sothöna. Lagerträd reste sig ur krukor med bladguld. Blommorna fyllde världen med regnbågens alla färger. Och de vita små runda statyerna log så vänligt.
Först vördnad, sedan lugn.
Och så, till sist, forsen.
Efteråt skrev jag i min bok:
Du som bryter ett motstånd och forcerar ett skal, är du beredd att sopa upp skärvorna från det som gått sönder?
I näckrosdammen simmade svanar, änder och en sothöna. Lagerträd reste sig ur krukor med bladguld. Blommorna fyllde världen med regnbågens alla färger. Och de vita små runda statyerna log så vänligt.
Först vördnad, sedan lugn.
Och så, till sist, forsen.
Efteråt skrev jag i min bok:
Du som bryter ett motstånd och forcerar ett skal, är du beredd att sopa upp skärvorna från det som gått sönder?
fredag, mars 27, 2015
Grand Finale
Nu vill jag gå vidare. Upptäcka nya marker. Njuta av nuet. Fördjupa det jag har. Släppa kraven på mig själv att alltid vara så duktig.
Vildmarken ligger kvar. Och jag är mycket tacksam för allt jag lärt mig om snö, is, kyla och kärvhet.
måndag, mars 09, 2015
"Hade jag varit nykter" ...
Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.
Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.
- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.
- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.
- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?
- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...
Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.
Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.
Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.
- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.
- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.
- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?
- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...
Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.
Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.
måndag, mars 02, 2015
På väg
Vaknar på ön där ljuset och värmen gett kraft. Färdas norrut med bil, sen flyg, sen bil igen till mörker och slask. Touchdown Basecamp. Några maskintvättar senare färdas jag vidare norrut med buss, tunnelbana, pendeltåg, flygplan och till sist en oändligt lång och skumpig taxiresa.
Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.
Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.
Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.
Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.
tisdag, februari 24, 2015
Outdoor and alive
Mina fötter tycker om att gå i ojämn terräng. Mina ben vill klättra. Mina ögon vill lyftas upp på höjder och se långt. Mitt hår vill bli rufsigt i vinden. Min hud behöver bli kysst av sol. Hela mitt jag vill ge mig av, utforska och upptäcka.
Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.
Det var en riktigt bra idag.
Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.
Det var en riktigt bra idag.
måndag, februari 23, 2015
Älskade frihet
Jag har nästan ingenting på mig.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.
Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.
Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.
Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.
Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.
Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.
Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.
söndag, februari 22, 2015
Söndag. Exteriör. Solstol. En fågel sjunger.
Betalning med kort kan ge upphov till många skratt. En prisvinnande bok slukas allt för fort. Huset är kritvitt och vattnet blått. Kläderna åker av vid första solstråle. Flocken har dragit söderut för kravlös samvaro.
Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.
Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.
onsdag, februari 04, 2015
Fruset liv
Jag vet inte om det berodde på gruvans nedläggning, allmän avfolkning eller bara snökaoset, men det fanns inget flyg till mig. Ingen ersättningstransport heller. Trots bokad och betald biljett.
Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.
Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.
Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.
Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?
De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.
Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?
Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?
Bussen rullar. Jag finner inget svar.
Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.
Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.
Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.
Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.
Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?
De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.
Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?
Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?
Bussen rullar. Jag finner inget svar.
Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.
fredag, januari 16, 2015
Människor jag mött: Russ
Eller, om det inte låter för kaxigt, var det kanske Russ som mötte mig. Jag hade stött på honom tidigare; han pratade ständigt högre än alla andra och lyckades alltid på något vis lägga under sig de miljöer han kom till. Och jag höll mig undan.
Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.
Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.
Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?
När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.
Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.
Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.
Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.
Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?
När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.
Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.
lördag, januari 10, 2015
Från Gate 3, i väntan på ...
Grå morgon i Malmö. Tryck över bröstet efter rejält otäck dröm. På min chatt-skärm ord och smekningar från en speciell person som gör mig lugn och glad igen.
Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.
På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.
Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.
Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.
På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.
Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.
fredag, november 28, 2014
Människor jag mött: Kurt och Gisela
Skog, skog, skog. Inte en skylt. Inte ett hus. Slingrande väg – inte ens solen gick att följa; ibland lyste den mig i ansiktet, ibland i ryggen och lika ofta från en sida.
Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.
Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.
- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.
Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.
- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.
Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.
Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.
- Ses vi där? frågade jag.
- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.
Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.
Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.
- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?
Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.
- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.
Ibland tror jag absolut på änglar.
Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.
Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.
- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.
Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.
- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.
Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.
Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.
- Ses vi där? frågade jag.
- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.
Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.
Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.
- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?
Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.
- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.
Ibland tror jag absolut på änglar.
onsdag, november 26, 2014
Människor jag mött: David (epilog)
Det var 2012, då när jag träffade honom den där tidiga morgonen och satt och pratade länge, länge. Vandrare efter vandrare passerade oss. Några sa hej och ångade vidare, några stannade en stund vid fika-vagnen, några märkte inte ens att han var där. Eller trodde kanske att han var en skum uteliggare som man snabbt behövde skynda sig förbi.
September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!
Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.
På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.
Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.
- Vi har träffats förut, sa jag.
Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.
Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.
September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!
Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.
På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.
Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.
- Vi har träffats förut, sa jag.
Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.
Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.
tisdag, november 25, 2014
Människor jag mött: David (del 2)
David på berget, i fårskjulet. Som går en halvmil varje morgon och hämtar vatten för att kunna bjuda vandrare på kaffe, te och juice.
Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?
Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.
Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.
Han ger.
(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)
Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?
Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.
Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.
Han ger.
(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)
lördag, november 22, 2014
Människor jag mött: David (del 1)
Erkänner direkt: jag blev bergtagen. Inte förälskad eller kär utan bergtagen. Jag tar det från början (och delar upp berättelsen i tre, för det är han värd):
Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.
Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.
Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.
Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?
Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...
(Fortsättning följer i del två.)
Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.
Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.
Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.
Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?
Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...
(Fortsättning följer i del två.)
torsdag, november 13, 2014
Människor jag mött: Diane
En blick och vi fann varandra direkt. Där satt vi, sida vid sida, på en träbänk och drack vatten. Hennes skratt var stort och befriande högt. Jag har alltid tyckt om kvinnor som tar plats.
- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...
Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?
Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.
För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.
När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.
- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...
Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?
Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.
För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.
När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.
tisdag, november 11, 2014
Människor jag mött: Steve
Av en slump befann vi oss i samma övergivna stenby uppe i bergen. Av en slump stod vi bredvid varandra vid bardisken och bokade varsin pilgrimsmeny. Av en slump såg vi på varandra och sa att vi ju skulle kunna äta middag tillsammans.
Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.
Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.
- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.
Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.
- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.
Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.
- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.
Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.
- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.
När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.
Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.
Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.
Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.
Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.
- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.
Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.
- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.
Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.
- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.
Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.
- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.
När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.
Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.
Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.
fredag, november 07, 2014
Människor jag mött: Amadeo
Han syntes på långt håll. Stort vitt skägg, svart kostym, svart hatt med rosa fjädrar. Turisterna undvek hans kontaktförsök med uppenbar misstänksamhet. Några gick långa omvägar, andra stirrade blint ner i stenläggningen.
Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.
- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.
Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.
- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...
Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.
I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:
- Vill du ha betalt?
Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.
- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.
Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.
- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.
Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.
- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...
Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.
I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:
- Vill du ha betalt?
Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.
- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.
torsdag, november 06, 2014
Människor jag mött: John
Stor glad man med bullrigt skratt, snälla ögon och sjömanskeps får syn på mig.
- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.
Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.
- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?
Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.
- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.
Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:
- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.
- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.
Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.
- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?
Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.
- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.
Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:
- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.
onsdag, november 05, 2014
Människor jag mött: Olde
Hans ögon var klara och mycket ljusblå. Kroppen lång, solbränd, smal och stark. Ryggen rak - ändå fanns något tungt i hans hållning. Nästan uppgivet.
Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.
- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.
Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.
- Men vad vill du? Vart är du på väg?
Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.
- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.
Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.
- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.
Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.
- Men vad vill du? Vart är du på väg?
Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.
- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)