Älskade barn

Jag var 32 och faktiskt lite vilsen i livet. Då kom hon, kröp upp på mitt bröst och borrade sitt vackra, hjärtformade ansikte in i min halsgrop. Kärleken drabbade mig med enorm kraft. All förvirring försvann.

Hon växte.
Blev bara sötare och sötare.
Hon sov mellan oss i sängen och när jag vaknade låg hon där och bara tittade på mig. När hon såg att jag inte ville sova mer strök hon mig sakta över kinden.

Hon växte lite till.
Blev charmigare och charmigare.
Men höll sig bakom min kjol, försiktigt iakttagande omvärlden. Inget fick gå för fort. Inga förändringar fick komma för plötsligt. Hon ville först vänja sig, förstå och känna sig trygg.

Hon växte ännu mer.
Kärleksfull, envis och kraftfull.
Och hon fortsatte att vara den som alltid tänker på hur andra har det. Tar om hand. Vårdar. Känner ansvar.

Imorgon fyller hon 20.

Jag önskar så innerligt att hon som vuxen också använder all sin kärlek och förmåga till att ta hand om sig själv. Och sitt eget liv, långt ifrån mina fladdrande kjolar.

Kvällsnöje för flippad person?

Lustigt det där med biologiska klockor ...

Arbete sju dagar i veckan, många långa resor vid ratten, energi som bränns inför publik (ge, ge, ge!), ansvar för beslut, organisation & planering, kraft som går åt att leda (närmare 100 i ett sammanhang), texter som ska levereras eller granskas, samspelet mellan tvivel och lust i en skapandeprocess och modet som krävs för att tro på det som skapats. Till detta en exklusiv fest som inte fick ta slut för tidigt.
Jo, jag är lite mör.

Därute blir det dessutom bara mörkare och mörkare.
Kloka varelser har gått i ide för länge sen.

Med tunga ögonlock och orkeslös kropp har jag ändå arbetat duktigt hela dagen. Sen kommer kvällen.
Datorn sätts i vilan.
Soppan äts.
En film ses.
Dotter M säger godnatt.
Klockan slår 22:30. Och det är tillåtet att gå till sängs.

Det är då jag blir pigg.

Ping i huvudet!
Tjoho!
Jag vill leka! Jag vill skratta! Jag vill prata, diskutera, debattera.
Jag vill hitta på något nytt. Inte diska (som behövs), sova (som behövs) eller sortera papper (som behövs).

Jag räddar mig med ett blogg-kåseri.

Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.

Familj

Det är sällsamt att få vistas i ett sammanhang. Tillhöra en flock. Förunnas en familj.

Efter omtänksamheten, livfullheten och pladdret i det lilla paradiset känns det konstigt att komma tillbaka till en tom och mörk lägenhet.

Ändå vet jag att jag har de mina. De som jag vårdat och ännu vårdar, om än numera på ett mer själsligt plan. Tråden till en vän som vävts, brustit och nu vävs försiktigt på nytt. De nära vännerna som lyssnar och reder ut. Lekkamrater som inspirerar och sporrar kreativiteten.

Jag sitter ensam vid datorn och föreställer mig att jag har ett stort hem med plats för många vid matbordet. Att jag kan bli den sol runt vilken planeter surrar. Att det finns plats för barn som vill rita, ungdomar som vill prata, vuxna som vill få lugn. Att jag kan laga mat. Att jag har en eldstad att sitta framför.

Att den stora världen är i balans och den lilla i harmoni.

Så tänker jag ikväll.
En annan gång tänker jag att jag bara vill ge mig iväg.

I all hast - en morgonblogg

Luktade brasrök, svett och lycka när jag kom hem.
Sista helgen på ön. Nära, verklig, fylld.
Båtar på land, lakan urtagna, kyl tömd.
Allt som var tänkt är på plats.
Nu Törnrosasömn för hus och hemman tills träden knoppar.

Så slöts också cirkeln från första helgen i april; vänskap och värme, samspel och samtal. Allting förändras, skiftar, utvecklas. Slingrar sig fram, hit och dit. Verkligheten är en levande organism, inget vet vi vad som väntar oss, allt kan hända. Och jag öppnar mig och tar emot.

Allt är bra.

All you need is -

I den bästa av världar gör vi allt för att våra medmänniskor ska må bra. Vi ger värme och stöd, vi fyller tomhet med innehåll, vi uppmuntrar och sporrar.

Vi dömer inte hunden efter håren. Kommenterar aldrig vikt, klädval eller livets spår i ansikte och på kropp. Tvärtom, vi gör varandra vackra.

Vi visar förståelse för andras svårigheter och gläds åt deras framgång. Uppriktigt och utan självömkan applåderar vi andras succéer. Vi respekterar oliktänkande, men tillåter oss att ge ett kärleksfullt motstånd. Vi lever oss in i varandras situation.

Vi älskar.

Men kärlek är en kunskap, som inte alla självklart fått ta del av. Som en karaktär säger i Dowton Abbey:

"Love is like riding, or speaking French. If you don't learn it young, it's hard to get the trick of it later."

Så blir några barn vilsna vuxna.
I värsta fall hatiska.

Och så fortsätter samhället att blöda, brinna och skälva ...

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Mitt liv som pudersnö

Det är lite tråkigt med distans. Distans och yta tillför inte mitt liv något. Jag tycker mer om närhet, utbyte, omsorg och omtänksamhet.

Tänk att aldrig få ta en riktigt djup klunk.
Utan bara sippa lite, då och då. När lusten faller på.

Nej, jag vill dyka. Nästan tappa andan. Slå i botten, visst. Men uppleva något. Omslutas. Känna viktlöshet och förtrollning. Vara en del av något större än jag själv.

Frihet däremot.
Den är något helt annat.
Den sitter i mitt innersta väsen.

Och frihet kan aldrig bli synonymt med avstånd.

Konsekvensanalys (nu med träningsvärk)

Planering.
Att tänka efter först.
Inte bara gasa, utan stanna upp och gå igenom allt, än en gång.

Arbeta med plattformen.
Att lägga en solid grund. På rätt plats. I rätt tid.
Engagera dig i och fokusera på underarbetet.

Utan detta uppstår problem i ett senare skede som kan vara svåra att lösa. För allting har sina konsekvenser.

Det har jag lärt mig, samtidigt som min kropp burit 200 kg betong, 800 kg virke och 50 kg färgburkar.

Och det jag inser är: detta gäller ALLT.
Inte bara husbyggen.

Rubricera mig aldrig är du snäll

Kan man formulera teorier för att skydda sina rädslor? Skapa resonemang med logiska slutledningar, så att ängslan och osäkerheten sorteras in i begriplighet? Hittar vi på namn på våra akilleshälar, så att de inte längre kan vara svaga punkter?

Antagligen.
Troligen.
Människan är en kreativ varelse.

Men säg inte till mig vad jag är.
Säg inte heller att du är sån eller sån.

För vi befinner oss i ständig rörelse.
Växande. Växt-verkande.
Förändrande. Ändrande. Eftertankes-ändrande.
Utvecklande. Veckla-ut-ande.

Och jag vill vara helt öppen för det som läker mig inuti.
Liksom det som utmanar mig att komma vidare.

Island living

Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.

Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.

Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.

Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.

Action - reaction

Cyklade i två timmar genom en europeisk huvudstad, märkt av 1900-talets historia. Hamnade till sist i en slottspark.

I näckrosdammen simmade svanar, änder och en sothöna. Lagerträd reste sig ur krukor med bladguld. Blommorna fyllde världen med regnbågens alla färger. Och de vita små runda statyerna log så vänligt.

Först vördnad, sedan lugn.
Och så, till sist, forsen.

Efteråt skrev jag i min bok:
Du som bryter ett motstånd och forcerar ett skal, är du beredd att sopa upp skärvorna från det som gått sönder?

En annan Edith och jag

Drabbades av "Je m'en fous"-ismen.
Timingen var usel. Ingen vän hade agerat på det sättet.

Först kände jag mig utsatt för en bluff. Nu tänker jag att det mer var ett ärligt försök, som jag tog för mycket på orden. Att det fanns en vilja för stunden. Och att överenskommelsen var inget annat än ärlighet; alltså både det ärliga försöket och den ärliga upptäckten att längtan plötsligt försvunnit. "Out of sight, out of mind" liksom.

Jag har ett val. Jag ger fous du passé.
Ångrar inget, ni le bien, ni le mal
- tout ça me bien ...

Nej förresten. Aldrig någonsin vill jag bli likgiltig.
Eller okänslig och ombytlig. Då väljer jag hellre smällarna, smärtan.

Jag vill bry mig.

Jag har kommit på det!

Länge har jag undrat vad det är du gör.
Hur går det till? Hur får du mig att må så bra?

Så kom jag på det:
Du GER.

Du ger inte för att få tillbaka.
Du ger utan krav, utan förbehåll, utan villkor.
Du ger inte för att det ska ställa dig själv i bättre dager.
Du ger inte för att öka din egen utdelning.

Du ger utan tvekan, utan martyrskap, utan självömkan.
Du ger utan tankar på rättvisa, jämvikt, återbetalning.

Du ger.
Rakt, ogrumlat, uppriktigt.

Och jag tar emot.

Så sant, agent Cooper

Just igår, med hjälp av en harmlös saga, väcktes ett minne. Och en känsla: rädsla.

Rädslan är kärlekens motsats.
Rädslan kränker, fjättrar och förlamar.
Rädsla tar oss så långt ifrån livsglädje som möjligt.

Vi har rätt att få vakna utan att vara rädda. (Och de som inte har möjlighet till detta, i sitt hemland, de ska tas emot av oss medmänniskor med värme och omsorg.)

Rädsla är skit - vår strävan måste vara att komma så långt ifrån rädslan som möjligt. Plocka bort den ur vårt system. Inte släppa in den, varken i kropp eller tanke.

Som agent Dale Cooper säger i Twin Peaks:

"All things considered, being shot is not as bad as I always thought it might be. As long as you can keep the fear from your mind. But I guess you can say that about almost anything in life. It's not so bad as long as you can keep the fear from your mind."

Ägg & Bacon

Det är en sån dag.

Alla dessa drömmar.
I natt handlade det om val, och dess konsekvenser.
Igår om att strida ensam.

Vaknar omtumlad. Kammar ut mina tankar.
Laddar kroppen med energi.

God morgon världen.
Idag ska jag ägna mig åt musik.
Då rullar vågorna sakta in mot strand.

Midnatt

Vandrar hem genom den lilla staden med de låga husen och breda gatorna. En gräsand går bredvid mig en stund. Ljud av måsar och doft av vår. Går lite vilse - har ännu inte lärt mig hitta till nya lyan. Men natten är mjuk och len. Luften mild, vinden har lagt sig och regnet upphört.

Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.

Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.

Med Tjechov malandes i mitt inre

Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.

Ändå.

Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.

Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."

Sen läser jag Mia Skäringers artikel.

"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."

Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.

Här och nu kommunikation

Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.

I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.

Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.

En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.

Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.

Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.

Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...

Bokslut

Ibland, men inte för ofta, ska man titta i livets backspegel. Se vad som är passerat, avslutat, över.

Och ibland får man plötsligt syn på en mapp som ligger kvar öppen. Som glömdes. Eller förträngdes. En som aldrig hamnade på sin riktiga plats i arkivet.

Utan bitterhet och utan sorg lägger jag stilla ihop blad efter blad. Vissheten att det som var det vackraste av vackra, det skönaste av sköna och det sannaste av sanna blev täckt i tjock svart lava efter det stora utbrottet. Begravet under aska. Livlöst.

Jag blåser lite på minnet, och svagt därunder skimrar färgerna igen. Det var gott. Också.

Nu säger jag tack och hej då.
Inget gammalt ska hindra mig.