Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.