Jag tycker väldigt mycket om de udda människorna. De som inte ens tänker tanken att anpassa sig, passa in i någon mall eller hålla sig kvar i lagom-fållan.
Som mannen som vinkade till bilarna som körde förbi.
Eller brevbäraren som läste allas vykort och stolt tackade för hälsningen till honom själv man kluddat dit i hörnet.
Och den fantastiska, äldre kvinnan som vill dansa solo i det projekt jag nu arbetar med.
En dag vill ska jag också släppa taget om all normalitet.
Bära hatt med fjädrar.
Sjunga högt på bussen.
Och hjälpa den som behöver mig.
1 kommentar:
Håller med dig, jag älskade filmen också :)
Skicka en kommentar