Jag vet att det bästa sättet att få ett flöde i ett samtal är bollande av frågor. Fram och tillbaka.
Först frågar jag och då berättar du, sen frågar du och jag berättar tillbaka. Samtalet pulserar, växer, lever. När jag lyssnar lär jag mig. När jag berättar blir jag synligare. Så färdas vi människor närmare varandra, undviker missförstånd och förutfattade meningar.
Ofta finner jag mig vara den som undrar. Och när inga motfrågor kommer tillbaka känner jag mig lätt som en journalist. Nyfikenhet är ett bra drivmedel, men blir den enkelsidig tystnar till slut samtalet. Liksom min nyfikenhet.
Dessutom gnager en liten tagg; är jag inte mer intressant än så?
Så jag tänker:
Kanske behöver vi återerövra konversationskonsten?
Lära oss – likt The Crawleys – att sitta vackert, äta belevat och konversera världsvant.
Kan det vara något att lägga in i nästa läroplan tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar