November-haiku

kom bädda i mig
mörker, minut för minut!
vaknar till våren

Viddernas sång

Dina andetag, tunga men lugna.
Dina steg, fot framför fot.
Ibland vinglar stenen till under dig. Ibland halkar du i leran.
Men du klarar allt.

Du strävar uppåt.
Mot det som blir klarare. Mot det som ger distans.
Du strider mot tyngdlagen, meter efter meter.
Och du tänker aldrig ge upp.

Till sist står du där, nästan två tusen meter över havet.
Luften, ljuset och friheten runt om.
Du tänker att inget, ingen ska kunna skada dig.
Begränsa dig.  Utnyttja dig.
Du känner att du är värd allt som är gott.

Sedan dansar du nedför fjället.
Lätt i hjärtat, ren i tanken.

Ett dygn senare trängs du bland måndagströtta kroppar på t-banan.
Kastas in i buller. Möter stirriga ögon, snabba klipp, snabba klick.

Och för ett ögonblick glömmer du dig och börjar söka bekräftelse på nytt.

Tankar i natten

Jag vill bara skriva. Skriva, skriva, skriva.

Vakna på morgonen, klä mig i något mjukt och följsamt, göra en stor kopp te och sätta mig vid tangenterna. Ge mig av ut efter lunch, till luften, till naturen. Pyssla lite i hemmet under resten av dagen. Umgås. Se en film.

Sen, när allt tystnar, fortsätta. Skriva.

Och så vill jag älska. Lägga en hand mot en rygg. Andas i ett öra. Känna kropp mot kropp.

Vakna på morgonen, möta en morgongrumlig röst, försvinna åt varsitt håll, – en dag, två dagar, en vecka. Men alltid återvända med berättelser och längtan. Se en film. Älska.

Sen, när avslappningen sprider sig genom kroppen, fortsätta. Skriva.

Rent kol

Spelar inga spel. Klär inte ut mig. Inga lösögonfransar, inget illrött läppstift eller djup urringning. Inte heller binder jag någon till mig med dolda strategier.

Mina känslor är rena, mina ord sanna, mina handlingar raka och direkta. Jag behärskar inte turerna i den sociala dansen. Trampar mest fel och vrider mig i motsatt riktning. Och går hellre min väg än strider med hemliga vapen.

Någon skrev nyss till mig; "Jag är en sten. Du är en diamant. Jag nöts. Det gör inte du."

Nu vet jag inte om jag är en diamant direkt, men jag tror att det är sant att jag inte nöts ner av friktion, svårighet och motstånd. Jag slipas. Och poleras.

"Diamanter är egentligen rent kol som har utsatts för extrema tryck- och temperaturförhållanden djupt nere i marken."

Avsked

Jag doftar salt hav, cocos och stuga.

Min kropp är varm och känslig. Ögonen rena, andningen lugn.
Alla mina försvar är nere, och det var nu du kunde fått mig till din alldeles egna.

Men vi sa tack, vinkade hej då och avbröt den gemensamma färden.

Allt sker som ska ske.
Och jag blir en smekande vind mot någon annans heta hud.

Vore jag bara Edith Södergran ...

stillhet
allt rämnade
ljuset fladdrade till och slocknade
dörren stängdes
det blev kallt

undran
som ett chocktillstånd
nu en sorgesång
till måsskri
och lördagsskratt

jag ristade ditt namn i min bröstkorg
nu pulserar saknaden
men en hinna ska lägga sig till skydd
och kvar bär jag dig
som inget annat
än
ett
ärr

Idag

Trådar vävs.
Trådar tvinnas.
Trådar blir till nät, ett skirt mönster kan urskiljas.
Nånstans finns drömmen om en väv. 

Trådar går av.
Trådar hänger lösa, trasiga.
Mönstret är ett minne blott som svävar vidare i luften.
Med tillräckligt många starka vindar kommer inget finnas kvar.

Och nya trådar kan börja spinnas.

Efter attacken i Paris

Du som hatar: lägg ditt huvud i en älskad väns knä och blunda. Låt hatet rinna av dig, som saltet smälter i det klara vattnet.

Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.

Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.

Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.

Att fånga dagen

Nuet.

Jag vet att det pågår Nu.
Och att det när som helst kan försvinna.
Jag vet att det kan bli fel. Eller göra ont.
Jag vet att jag tar en risk.

Men Nu.
Jag njuter oerhört av det som är Nu.
Och jag ska vara så rädd om det som jag bara kan.
För om jag aldrig riskerar något
kan jag aldrig heller komma vidare.

Pärlfiskare

Djupt andetag.
Du dyker.
Viktlöshet, frihet, rymd.
Du kan ta dig precis dit du vill, inget hindrar dig.

Men du är jägare.
Och där på botten, där ser du den.
Den ska bli din. Bara din.
Du vet exakt hur du ska göra så ingen annan hinner före.

Tillbaka på stranden öppnar du skalet.
En pärla skälver i ljuset.
Höljet är skört, där innanför flämtar en låga.
Den lever.
Och viskar stilla i vinden; var rädd om mig.

Då tar du upp den, kysser den ömt med dina heta läppar och kastar den över axeln.

Sen går du vidare.

Novemberdikt

jag är en varm vind mot din frusna bröstkorg
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin

jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar

jag är rädd