Det kanske är att svära i kyrkan ... Men jag säger det ändå: Jag gillar inte Ikea.
Tanken var säkert god från början. Skruva ihop själv du, så håller vi kostnaden nere. Trä. Inhemskt. Enkel design. Folkhems-anpassat. Heja Sverige.
Men nu? Idag är det en industri där gula kassar agerar kollekthåvar. Jag tvingas vandra igenom avdelning efter avdelning, runt pallar, hyllar, torn och travar av varor. Alla kliniskt rena, gärna blankt vita eller bjärt pastelliga. De flesta fyrkantiga. Rejält ska det vara.
Och alla dessa fåniga namn! Hur orkar de?
Mattan Sommar, vinglaset Svalka och skåpet Stuva ...
Jag = Kunden Sucka.
Här finns allt. Men ingen människa att fråga. Det mänskliga mötet är fullkomligt bortrationaliserat, till och med vid utgången. (Vilket i och för sig inte gör så mycket; jag har aldrig mött en leende kassör på Ikea.)
Alltså. Jag hittar en sökdator och ska just knappa in min önskade vara. Det visar sig vara en terminal för att bli Ikea Familje-medlem. Tack. Men nej tack.
På en stolpe ser jag till sist en karta, och jag förstår att jag ska till sektion 14. Bra. Men inga nummer hänger i taket. Eller står på skyltar. Eller står nånstans överhuvudtaget. Jag går runt, runt - utan att göra det som är meningen; stoppar inget mer i min gula påse än det jag kom dit för.
Självscannar mig ut.
Och inser att det ena riktiga jag mötte var den söta gamla damen i toalettkön som nöjt påpekade att hon alltid handlar på torsdagar för då är det så väldigt lugnt på Ikea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar