Helt ensam. Helt naken.
Vågornas sakta rörelse rullar mjukt in över mig, som en hypnos. Ljummen, smeksam vind stryker min hud. Solen löser upp muskler som spänts och bränner bort tvivel och oro.
Då och då läser jag i den fantastiska bok jag fått av dotter N:
"Det värsta är inte att falla, det värsta är att bli liggande på marken utan att kunna resa sig."
"Den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv. Och den som inte känner sig själv börjar frukta tomheten."
"Om vi är glada är vi på rätt väg."
"Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat över huvud taget."
Och så blundar jag en stund, låter tankarna flöda fritt och känner blodet pulsera i min kropp. Så växer själen och den inre skönheten. Så mjuknar skalet och allt det smärtsamma klingar ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar