Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.
Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)
Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.
Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.
Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.
Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.
Och så leken.
Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.
Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar