Ja, en riktig höstdag.
Dotter M och jag åker till ön för att tömma den bod som snart ska rivas.
Ved som huggits för 20-30 år sedan bärs in i huset, dörren står öppen, allt känns så enkelt och självklart ... och så plötsligt hörs ett rop:
Mamma, det sitter en fågel i köket som inte kan komma ut!
Fönster öppnas, men den hårda vinden slänger igen ett och vi vet inte om fågeln hann ut, klämdes eller vände tillbaka in.
All verksamhet avstannar.
Sakta smyger vi runt i köket, in i sovrummet, upp på övervåningen, hjärtat klappar, är den skadad? rädd? – men nej, ingen fågel. Den hann nog ut genom fönstret ändå. Lättnad!
Så jag går tillbaka till köket. Stänger fönster efter fönster. Och så tittar jag ner precis intill mig.
Längst ner i diskhon sitter en brun liten varelse med stora ögon och blickar upp mot mig. Hela jag hoppar till - vänder mig och ska springa ut för att berätta, tar ett snabbt och högt skutt över tröskeln och
PANG
Hela skallen spräcks. Känns det som.
Jag faller. Blir sittande. Det spränger. Strålar. Dunkar.
En fågel i diskhon och trettio runt huvudet ...
***
En lång stund senare, med ännu suddig blick och värkande huvud, ser vi den lilla fågeln sitta lugnt på stenarna i fönstret. (Det numera stängda). Dotter M går försiktigt fram och öppnar. Fågeln flyger ut. Kvar i diskhon finns blott en klick fågelbajs.
Boden töms.
Vinden tilltar.
Vi åker hem.
Men först köper vi en chokladkaka. Kalla det belöning, tröst eller medicin ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar