Stod nyss med kall nästipp utanför min egen port efter en teaterkväll. Batteriet i nyckeln måste lagt av, för nu lyste ingen grön prick och inget ljud lät mig förstå att det gick bra att vrida runt och kliva in i portuppgången. Allt var svart och tyst och orörligt.
Utlåst.
Söder om söder.
Ingen värme, inget hem, ingen säng.
Stod där i mörkret, ensam. Funderade på vem jag kunde ringa mitt i natten för att fråga om soffplats.
Kom inte fram till någon.
Jag vill inte vara till besvär.
Andades lugnt, trots lätta köldrysningar.
Och förstod:
Man behöver någon som man alltid skulle kunna väcka.
Någon man kan söka upp om man behöver hjälp, utan att tveka eller tvivla.
Sedan provade jag porten intill, som visade sig inte vara elektroniskt säkrad, och letade mig fram genom mörka källargångar till min egen trygga vrå i tillvaron.
1 kommentar:
Smart tjej!
Skicka en kommentar