Byggen och enkelriktat, vägar över och under varandra. Konstiga korsningar och korsande spår. Obegripliga pilar, plötsliga refuger och så det där begränsade utrymmet ...
Brunt, gult, smutsigt och grått.
Till detta fukt och vind från Nordsjön. Kylan som kryper in under jackan, och så en sista dödsstöt: snö. Stora blöta snöflingor som bara skapar mer otrivsel, inte den ljusa, mjukt dämpande värld som blir till där uppe.
Jag suckar. Än en gång visar den här stan sitt sämsta sida för mig. Jag har verkligen försökt tycka om den. Alla säger ju att den är så go och gla'.
Men där inne, i huset som sjunger, repeteras det i varenda vrå. T-t-t-t, stråkdrag, illvilliga planer och kärlek som offras.
Där är det varmt och tillmötesgående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar