Vi satt och pratade om våra 'låtsaskompisar', de där karaktärerna som blivit till genom bläck på papper och som ska blåsas liv i av oss konstnärer, och plötsligt sa nån:
"Det är det som gör honom så tragisk; han blir bara till i mötet med andra."
Och jag funderar; hur många definierar sig inte i relation till nån annan?
Jag är en sån som har en pojkvän.
Min roll i livet: förälder.
Den jag är, och det jag gör, utgör en viktig kugge på min arbetsplats.
Blir vi uteslutande till i sammanhang?
Och tvärtom; kan vi göra oss själva helt oberoende av andra?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag mår bäst inuti när jag inte speglar mig själv utifrån. När jag färdas i min farkost med fullt fokus på det jag ser och det som händer här och nu. Mötande människor ger energi, men jag står stadigt utan stödben.
Och nåde den som sätter en etikett på min panna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar