Det var en historia om äkta, sann godhet, mitt i galenskap och fantasi. Att vara utanför normen. Jo, temat berörde. Kanske inte framförandet.
Men på gatan vid teatern gick en smutsig man med dåliga tänder och skrek.
- Don Quijote! jublade han.
- Don Quijote!
Folk undvek honom. Tittade på avstånd.
Själv gick jag emot honom. Leendes.
Han såg mig rakt i ögonen. Log tillbaka.
Och när han gick förbi viskade han ett tyst, tydligt '... tack'.
Senare, på väg hem, ramlar en man ihop intill mig i ett epileptiskt anfall. Jag satte mig hos honom, pratade lugnt. La handen på hans rygg. Väktare kom. Bara att vänta ut.
Så åkte jag hem och tänkte att värmen mellan människor är det enda vi har att hålla oss i när det blåser.
På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar