Det finns varma och kalla vindar. Idag blåser det varmt (jag förstår inte varför jag inte går ut...). Och i tvättstugans torkrum är fläktens kastbyar nästan tropiska. Men när en omtyckt släkting somnade in för gott ven det kallt. Tills vi möttes för att ta avsked, och ljumma brisar av samhörighet och gemensamma minnen lindade sig runt om oss till tröst.
Det finns kraft i vindarna. Varje vår, när jag ska åka till ön och sjösätta båtarna, undrar jag hur många träd som rasat under kuling och storm. Ett år hade stammen missat min upp-och-nervända eka med tio centimeter; "Håll dig på mattan människa! Jag sopar bort dig när helst jag har lust."
Eller också fylls ett segel och vi förs sakta hemåt, fullständigt miljövänligt och utan att behöva anstränga oss en millimeter (ja, cykel är också ett miljöalternativ, men då måste man faktiskt trampa! Å andra sidan är det svårt att segla till Konsum när mjölken till kaffet tagit slut.)
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag just i dag är totalt tom på energi, inuti. Det fladdrar i en gardin och jag sneglar avundsjukt ut på trädkronor i ständig rörelse. Kunde inte lite vindkraft flytta in i mig så jag åtminstone kommer mig för att gå en promenad? Handla. Träffa en vän. Simma 20 längder i badhuset. Gå på bio. Ringa de där samtalen som hänger över mig. Snälla...
Inget händer.
Dåså. Då kryper jag upp i soffan med en god bok.
1 kommentar:
Ibland behöver man koppla bort omvärlden och bara umgås med sig själv. Så är det bara. Jag tror att man behöver de små perioderna när man spontant kan reflektera över var man är och vad man gör och vad man har presterat, för att komma i fas med sig själv och kunna ladda batterierna.
Yoko Tawada skrev en gång att själen färdas med med fågeln hastighet. Flyger du från Stockholm till exempelvis Rom och stannar där en dag är själen fortfarande på väg till Rom medan du själv åker tillbaka. Snabbare går det inte. Ta dig tid!
Skicka en kommentar