Universe according to -

Människor kan vara solar eller planeter. Solarna drar till sig planeter, klot eller annan lös materia och är en trygg mittpunkt - en dragningskraft - en fixstjärna. Planeterna däremot cirkulerar runt om. Flyttar på sig. Ändrar bana. Byter perspektiv.

Jag är definitivt en planet. Kretsar någonstans oregelbundet långt ut, med ordentlig överblick och stort rörelseutrymme. Nej, jag trivs inte med att vara mittpunkt, fast det kan tyckas så just nu i jobbet. Jag vill inte stå still, inte stagnera. Jag drar inga till mig och håller ingen fast i tvingande omlopp.

Men skulle du vilja snurra runt med mig är du innerligt välkommen.
Försök bara aldrig hålla mig fast.

Onsdag 29 juli (så försvann även juli)

Natten blev lite för kort. Morgonen för tidig.

Jag drack ett glas vin när de andra sov och tänkte att nu börjar den stora summeringen. Utvärderingen. Kanske klagan. Det är bara att lyssna och lära, jag har ju själv alltid uttryckt mina åsikter utan att fega ur.

Nu dricker jag en kopp kaffe när de andra sover och funderar på vad jag ska göra efter det stora arbetets slut. Till ön, förstås. Men senare? Dra till Grekland och kraschlanda i första bästa solstol? Åka till London och se gatuartisterna vid Covent Garden? Ta med laptopen till Thailand, hyra en bungalow vid havet och bara skriva?

Allt är möjligt.
Det gäller bara att ha lust.

· · · - - - · · ·

Var har man sin privata vrå här i livet? Var får man rulla ihop sig och bara vara den man är? I tanken? I den fysiska ensamheten? I hjärtat?

Var får jag ge utlopp för den heta kroppens längtan efter den där halsgropen som jag vill kyssa? Eller det mogna jagets nyfikenhet på ett samtal som jag inte vet om det existerar mer än i fantasin?

Var får jag svära över situationen jag inte rår på, men ändå stångar mig blodig mot? Vart ska min frustration och förtvivlan ta vägen - på vem ska jag själv kräkas över all skit som hamnar på mig?

Bloggen? Ja: min ventil.
Ord som dränerar. Bara lite - men ändå.
För just nu är det bitvis för djävligt. Då är det gott att skriva.

Och om några timmar ringer telefonen igen och jag är glad och duktig och problemlösande.

Heja Uppfinnar-Jocke

Människans uppfinningsrikedom känner inga gränser.

För fyrtio år sen hoppade hon runt på månen. Sedan dess har internet och telefoni utvecklats i rasande fart och krympt avståndet mellan individ-individ. Organ kan bytas. Läppar och bröst kan göras större, magar mindre (viktig detalj i vår yt-fixerade nutid). Luften och havet mår visserligen inte så bra, men antagligen skulle vi fixa att åtgärda detta också, om det kändes tillräckligt viktigt (läs lönsamt).

Igår stötte jag på en Nödvändig Pryl. Igen! Ännu en slags månlandare, denna gång med mer vispliknande underrede, men utan att mötas i slutet om ni förstår hur jag menar.

Det är en huvudkrattare. Hårkillare. Skalpkittlare.
Och den är makalöst skön.

Nu behöver vi alltså inte längre pyssla med varandra! En schysst automatisk massagefotölj, en elektrisk fot-tryckare och så den här Yukain - och mitt liv är perfekt!

Så vad ska man med en livs levande partner till egentligen....

6:48

vaknade jag av ett stark metalliskt ljud. Ett alarm.
Hm... tittar mig omkring.
Mobilen? Nej (svart). Datorn? Nej (avstängd). Någon annan apparat? Nej (har inga andra här).
Återstår: från mitt undermedvetna (fyllt av fantasier) eller från yttre rymden?

Jag tror på rymden. Ett tecken. Ett möte?
Något beamades in i mig.
Energi tror jag.
Varför sitter jag annars i köket fullt vaken och pigg efter fyra timmars sömn?

Mitt mantra, från och med nu

Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte.

Från ett hus vid havet

Lätt regn. Badade och öste Stumpan.
Nu kaffe vid köksbordet. Stilla sus i linden. Annars alldeles tyst.

Det är så otroligt rofyllt. Om en liten stund börjar släktkalaset och då kommer det att vara många goda vänner och bekanta i en av stugorna. Jag tycker om min släkt.

Sen till kvällen blir jag ensam i stockhuset igen. Det gör mig inget, jag är mycket trevlig att umgås med!

Men ändå.
Det börjar bli lite trist att vara själv.
Har nu slickat sår i två år - det räcker.
Därför funderar jag på att annonsera ut mig.
Kanske helt enkelt ordna en auktion:

"Lite sliten men mycket värdefull sak från 60-talet. Mjuk och varm i sin formgivning, vilja av stål. Kommer i set om två döttrar, diverse båtar, släktäga på ö i skärgården, stort intresse av sitt arbete och sitt eget skapande, går utmärkt att leka med, men måste vårdas med respekt och omtanke."

Har vi ett utgångsbud - någon?

Nattfjäril

Det ekar ett skratt i mig. Minnet av en kväll bland goda människor. Inte många. Men bra. Levande.

Nu drar örttéet. Kylskåpet surrar. Himlen ljusnar. Och jag sitter i mitt andrahandskök och ser ut över kyrktornet och tänker att människor med liv ger så mycket glädje, så mycket rikedom. Vad spelar det för roll om vi har lite skavanker här och där? Vi är inte fläckfria, vi är långt ifrån perfekta, men vi ger och tar och vågar och drabbar.

Så gryr snart en ny dag med nya möjligheter, och du anar inte hur mycket som kan hända dig om du bara öppnar dina sinnen och låter det ske som skulle kunna ske.

Fantasi versus Ferlin

Jaha. Nähä. Inte det. Förstås. Så dum jag är.

Så ändras perspektivet och allt belyses från ett annat håll. Spegel spegel på väggen där... Bakvänt. Förvridet. Eller det riktiga?

Ändå: när tanken klarnar är det en ganska häftig upplevelse. Imorse vaknade jag med en förnimmelse - något jag ville, trodde, hoppades på. Nu har jag omtolkat. Aha-at. Det är nästan så att jag skrattar åt mig själv; hur kunde jag någonsin få för mig något annat?

Och jag går ut i verkligheten, mumlandes Ferlins gamla diktrad "mitt tak är någon annans golv"...

En halvtimmes ledigt: då ringer telefonen!

(- i ett ärende som jag på alla sätt och vis bedömer inte ligger på mitt bord. )

Det var det där med hierarkier och översittarfasoner och nu är det gräddfiler som stör mig. Plus regn och bussar som går före utsatt tid och borttappade nycklar, arga hyresvärdar, oroliga musiker och pressade scentekniker.

Kanske platsbanken.se blir mitt nästa stopp helt enkelt...

En fot in genom dörren?

Just när jag tänkte tanken att jag inte visste vad jag skulle skriva om idag ringde telefonen.

- Catarina.
- Hej! Det här är frun i huset förstår jag.
- Eh.... ja? (jag är ingen jävla fru)
- Men det var ju roligt! Jag hoppas att allt är bra så här på sommaren!
- ...joda.... (vad jag avskyr klämkäcka kommentarer)
- Jag tänkte fråga lite vad ni har för teveoperatör i huset.
- Eh... (ska han inte ens säga vad han heter?)
- Jo för jag ser att ni har Telenor här..
(har jag det? ja, nån av tjejernas mobiler förstås, själv har jag Telia, men det har han tydligen inte sett)

Sen slutar jag att lyssna.
Och gör det jag alltid gör. Håller min lilla föreläsning:

- Du ursäkta mig, du får inte ta det här personligt. Men nu är det så att du ringer och stör mig, och du har inte ens presenterat dig, jag vet inte vad du heter och du har inte frågat om du ringer olämpligt, eller ens haft en artig och respektfull attityd. Så nu ber jag dig avsluta det här samtalet med mig, för vad du än vill sälja eller förmedla till mig så är jag inte längre intresserad. Tack. Hej då.

Klick.

Nu dricker jag en kopp kaffe och funderar över vilken tv-operatör jag ska vända mig till, för tydligen har kabeltv-nätet upphört i huset, och jag måste ju kunna följa Prison Break på trean i höst...

Idag

- är en dag när jag vaknar utan kraft, lust, motivation.
Idag är en dag när jag är känslig för att någon skäller på mig.

Idag är en dag då jag behöver vara stark, glad, livfull, diplomatisk, flitig, arbetsför, utåtriktad, flexibel, snabb i tanke och handling, stabil.

Idag har jag lust att skita i allt.
Idag vill jag varken arbeta, umgås eller festa.

Och framför allt: idag är en dag det skulle behöva vara sol, molnfritt, vindstilla och varmt.

Nattlig chatt

Jag existerar i två verkligheter.

Mina fötter rantar runt på jorden (i går i höga klackar då jag behövde vara representativ men hindrades av ett ihållande regn). Fötterna bär upp det utseende som är jag, som jag inte tycker om, men som jag vet att jag måste bära med stolthet så att själen - betydligt vackrare - lyser igenom.

Där går jag och pratar och skrattar och reagerar och tar ansvar. Runt om mig olika personer i skilda sammanhang. De flesta tycker om mig. Några kramar mig, lutar sig mot mig, tar på mig.

Jag finns. Jag är människa bland människor.
Blod. Kött. Doft.

Så har vi skenvärlden. Där träffar du mig just precis nu. I sin faktiska form är jag ettor och nollor (det där har jag aldrig riktigt begripit), i sin omvandlade form är jag ord du nu registrerar, meningar du följer. Och här ser du mig bara precis som du vill se mig, för jag är luft och fantasi och kanske kanske en liten smula av min själ men absolut inget av min hud.

Så kom det sig att jag i natt pratade med en fullständig främling - i den andra verkligheten. (Även han ettor och nollor.) Tidigare på kvällen hade jag pratat med arbetskamrater som träffar mig i den första verkligheten.

Var vill jag vara?
Absolut i fast form.
Jag vill ha ögonkontakt.
Jag vill bli strykt över ryggen.
Jag vill klinga mitt glas mot en annans.

Det goda samtalet är A och O. Kommunikation. Och jag är lite förundrad över hur jag ändå kan sväva runt i cyberspace och möta främlingar.

Men allra helst vill jag vara Verklig.

Ett leende

Var på väg, saker att göra. Lite tung i sinnet.
Då – ett leende.
Stod där, hungrig och hängig. Väntade.
Då - ett leende.
Kvar i den grå skymningen, trött och orkeslös.
Då, ett leende.

Leendet
som bränner hål
i varje regnmoln
och släpper in solen rakt i hjärtat.

Om inte annat så har jag fått det.

Ett skepp i stormen

Du kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. Grundad i dig själv. Rakryggad. Stolt.

Du kan gå med bestämda steg, nöta ner dina klackar och platta ut dina fotsulor. Målinriktad blick och medvetet vidvinkelseende.

Du kan arbeta flitigt, ivrigt, oförtrutet. Fylla i hålrum, skapa jämnvikt i obalans, stödja det som tippar, finna det som saknas och uppmuntra den som tvivlar.

Så en dag blåser någon på dig och du faller.

Och jag undrar: med vilken rätt får en människa ha synpunkter på en annan människas själ?

Lockrop

Hallå? Juni? Vart tog du vägen?!
Snälla lilla juni, kom tillbaka.

Det var inte meningen att strunta i dig så där. Förlåt. Jag glömde binda en krans till ditt hår. Missade helt att lyssna på dina ljud; fåglarna - de lustfyllt kvittrande, längtande, lockande. Som jag.

Käraste juni, jag har varit dum. Jag tänkte aldrig på att ta in dina ljusa nätter, på riktigt. Se dig för den du är. Kom tillbaka är du snäll. Jag ber dig...

(inget svar)

Men titta. Här är juli. Ska vi lägga oss och älska i en skogsdunge, du och jag?