Jag existerar i två verkligheter.
Mina fötter rantar runt på jorden (i går i höga klackar då jag behövde vara representativ men hindrades av ett ihållande regn). Fötterna bär upp det utseende som är jag, som jag inte tycker om, men som jag vet att jag måste bära med stolthet så att själen - betydligt vackrare - lyser igenom.
Där går jag och pratar och skrattar och reagerar och tar ansvar. Runt om mig olika personer i skilda sammanhang. De flesta tycker om mig. Några kramar mig, lutar sig mot mig, tar på mig.
Jag finns. Jag är människa bland människor.
Blod. Kött. Doft.
Så har vi skenvärlden. Där träffar du mig just precis nu. I sin faktiska form är jag ettor och nollor (det där har jag aldrig riktigt begripit), i sin omvandlade form är jag ord du nu registrerar, meningar du följer. Och här ser du mig bara precis som du vill se mig, för jag är luft och fantasi och kanske kanske en liten smula av min själ men absolut inget av min hud.
Så kom det sig att jag i natt pratade med en fullständig främling - i den andra verkligheten. (Även han ettor och nollor.) Tidigare på kvällen hade jag pratat med arbetskamrater som träffar mig i den första verkligheten.
Var vill jag vara?
Absolut i fast form.
Jag vill ha ögonkontakt.
Jag vill bli strykt över ryggen.
Jag vill klinga mitt glas mot en annans.
Det goda samtalet är A och O. Kommunikation. Och jag är lite förundrad över hur jag ändå kan sväva runt i cyberspace och möta främlingar.
Men allra helst vill jag vara Verklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar